Principer vs pragmatism i invandringsfrågan: Ludvig Beckman svarar Björn Östbring

Det här är ett gästinlägg av Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Inlägget är en replik på ett tidigare inlägg av Björn Östbring, som kan läsas här.

***

Björn Östbring påpekar att min recension i SvD inte fullt ut återger den komplexa position som han försvarar i sin avhandling. Så är det naturligtvis. Min text riktar in sig på några av de många resonemang som Östbring för, vilket med nödvändighet innebär att mycket som kunde ha diskuterats lämnas därhän. Det ska sägas att Östbrings avhandling nog är ovanligt innehållsrik, vilket inte är en dålig egenskap. Jag noterar också att min recension uppfattas som ”negativ”. Syftet med kritik är inte att vara negativ utan att kritiskt granska påståenden och argument.

Eftersom jag haft möjligt att framföra mina synpunkter två gånger tidigare, är det inte särskilt angeläget att än framföra dem än en gång. Låt mig därför stanna vid två påpekanden som kanske förtydligar vad oenigheten gäller.

I min recension beskrev jag Östbrings argumentation som ett försvar för en mer ”genomförbar” normativ teori om migration. Huvudtesen är att den politiska filosofin bör ha en realistisk snarare än idealistisk utgångspunkt. Genom Östbrings avhandling löper två argument för den uppfattningen. Det ena är att idealismen saknar politisk relevans; den är inte tillämpar för den värld vi lever i. Det andra är att idealismen är riskabel; den utpekar en politisk riktning som hotar förutsättningarna för ”politisk ordning”.

Läs mer

Men hur uttrycker du dig?! Hur riksdagsledamöter talar om migration

Det här är ett gästinlägg av Petrus Olander och Eitan Tzelgov, forskare i statsvetenskap vid Göteborgs universitet respektive University of East Anglia.

***

I en nyligen publicerad artikel ställde vi oss samma fråga om riksdagsledamöter i allmänhet som Annie Lööf ställde till Jimmie Åkesson under partiledardebatten i SVT. Hur pratar ledamöterna om migration? Att undersöka tal snarare än exempelvis röstning har fördelen att medan svenska riksdagsledamöter i stort sett alltid följer partilinjen när det är dags att rösta har tidigare forskning visat att parlamentariker kan använda sina tal för att markera avstånd eller närhet till partiledning och sin valkrets. Genom att undersöka tal kan vi alltså förstå mer om hur åsikter inom partier ser ut.

För att besvara frågan sammanställde och analyserade vi alla tal i riksdagen som berörde migration mellan 2005 och 2016. Med hjälp av programmet Wordfish konstruerade vi en modell utifrån hur ofta olika ord använts i anföranden. Vi kunde då se att vissa tal använde en uppsättning ord, medan andra ofta använde andra typer av ord.

En grupp kallade vi Socio-ekonomiskt ansvar, med ord som jobb, ansvar, arbetsmarknad och etablering. Den andra kallar vi Kulturella skillnader, med ord som hatbrott, extremism, religion och demokrati. Och många tal föll någonstans mitt emellan, med ord från båda grupperna.

Läs mer

Jo, Sverigedemokraternas väljare är faktiskt emot invandring

Om många väljare anser att invandring är en viktig fråga, tycker att invandringen borde minska, och röstar på ett parti vars viktigaste fråga är att minska invandringen, ligger det nära till hands att tänka att invandringsmotståndet är en viktig förklaring till partivalet.

En ny rapport och debattartikel från tankesmedjan Futurion menar dock annorlunda. Debattartikeln har fått rubriken ”Det är inte invandringen som får folk att rösta SD”, och i rapporten konstateras att ”det går att förstå stödet för Sverigedemokraterna som en effekt av framförallt en ökad arbetsmarknadsoro.”

Det är en häpnadsväckande slutsats.

Argumentet är att oro för globalisering och automatisering i arbetslivet leder till en otrygghet som tar sig uttryck i röster på populistiska partier – Sverigedemokraterna i det svenska fallet. Invandringsmotstånd är om något ett symptom på dessa underliggande och viktigare orsaker, menar man.

Läs mer

Lucka #2: Vad beror invandringsmotståndet på?

Inom statsvetenskapen har det förts fram ett flertal hypoteser till vad invandringsmotståndet i (framförallt rika länder) beror på. I en ny och alldeles utmärkt forskningsartikel går ett mycket respekterat internationellt forskarlag igenom en mängd olika föreslagna förklaringar, och prövar dem sedan med experimentella metoder, i elva länder.

Forskarna prövar både ekonomiska och kulturella förklaringar. De ekonomiska fokuserar på konkurrens om jobb och bidrag, och på kostnader för välfärdssystem. Vissa teorier menar att folk borde vara mer negativa till invandrare som kan tänkas konkurrera om samma jobb som en själv, medan andra menar att invånarna i ett land tar hänsyn till hela ekonomin. Om det är det senare borde det inte spela någon roll vad undersökningsdeltagarna själva har för yrke eller utbildning – alla borde vara mer negativa till invandrare med låg utbildning som kan tänkas ha svårt att få jobb.

Bland de mer kulturella förklaringar undersöks vilken roll invandrarnas hudfärg spelar, med hypotesen att folk i de undersökta länderna (där majoritetsbefolkningen har ljus hy) ska vara mer negativa till mörkhyade. Slutligen kan man misstänka att folk är mer negativa till invandring från muslimska länder.

Läs mer

Segregation och arbetsmarknadsintegration – vad spelar utbildningsnivåer för roll?

Det här inlägget är författat av Adam Josefsson och Anders Sundell, och bygger på Adams masteruppsats i statsvetenskap.

Efter de senaste årens stora flyktinginvandring är arbetslösheten bland invandrare en stor samhällsutmaning. Förutom de samhällsekonomiska kostnaderna av arbetslöshet innebär det för individen att det blir svårare att komma in i det svenska samhället. Samtidigt kan själva faktumet att man saknar kontakter med infödda och etablerade svenskar göra det svårare att få ett arbete. Sådana kontakter kan försvåras av boendesegregation. I grafen nedan visas sambandet mellan segregation (SCB:s officiella segregationsindex) och arbetsmarknadsintegration, mätt som skillnaden i arbetslöshet mellan infödda och invandrare, i de 50 största kommunerna.

screen-shot-2017-03-02-at-22-45-20

Vi ser ett rätt starkt samband: i mer segregerade kommuner, som Borlänge, har utrikes födda kommuninvånare mycket högre arbetslöshet än de inrikes födda. I ett tidigare inlägg på Politologerna återfanns inget sådant samband. Skillnaden förklaras av hur man mäter segregation och arbetslöshet, och diskuteras i större detalj i uppsatsen. Vi kan dock ännu inte säga något om huruvida det är segregationen som faktiskt orsakat den sämre arbetsmarknadsintegrationen. För att göra det måste vi kontrollera för hur ytterligare variabler påverkar huvudsambandet.

Läs mer

Invandring och brottslighet – en kommentar till Jerzy Sarnecki 

Kriminologen Jerzy Sarnecki publicerade idag en intressant artikel på DN Debatt, som fåt rubriken ”Ökad invandring leder inte till ökat antal brott”. Sarneckis argument är att invandrare visserligen är överrepresenterade i brottsstatistiken, men det beror inte specifikt på att de är invandrare, utan kan förklaras av faktorer såsom fattigdom eller segregation.

Sarneckis angreppssätt är standard inom samhällsvetenskapen. Man konstaterar att det finns ett samband mellan två variabler – invandring och brottslighet – och för att avgöra om det är ett orsakssamband kontrollerar man för andra variabler. Men då gäller det att inte bara ha koll på statistiken, utan också att hålla tungan rätt i mun i de teoretiska resonemangen.

Läs mer

Har positiva är ledarsidorna till invandring? Kritik av en ny studie

Har media framställt invandringen i ett alltför positivt ljus? Det är en av flera frågor som tre forskare försöker besvara i en ny studie. Niklas Bolin, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck analyserar alla artiklar mellan första januari 2010 till 30 juni 2015 från fyra stora tidningars ledarsidor som nämner invandring (exakt 1000, lustigt nog). Artiklarna klassificerades som ”dominerande negativ”, ”balanserad/neutral” eller ”dominerande positiv”. Resultatet visar att merparten av artiklarna, 79%, är balanserade. 17% är negativa, och bara 3% positiva. Forskarna konstaterar därför att ”det finns ingenting som tyder på att svenska ledarsidor skulle ge en överdrivet positiv bild av invandringen till och integrationen i Sverige.”

Diskussionen i den här frågan har hittills förts utifrån enskilda exempel eller vaga uppfattningar, så data är mycket välkommet. Reaktionerna på studien har varit blandade, men det är också så forskning ska fungera. Bra forskning sätter sällan punkt, utan leder till nya frågor. Men jag vill ändå ifrågasätta, eller åtminstone sätta parenteser kring, studiens slutsats.

Läs mer

Inställning till jämställdhet bland invandrare

Personer som invandrar till Sverige kommer nästan alltid från mindre jämställda länder, eftersom Sverige enligt gängse mått är ett av de mest jämställda länderna i världen. I World Economic Forums Gender Gap Index 2015 räknades Sverige som det fjärde mest jämställda landet. Syrien, varifrån flest personer sökte asyl under 2015, kom på plats 143 av 145.

Indexet utgår från ett flertal ekonomiska indikatorer, men skillnaderna syns även i attitydundersökningar. I förra vågen av World Values Survey ställde man bland annat frågan om huruvida det var en essentiell del av demokrati att kvinnor har samma rättigheter som män. Man kunde svara på en skala från 1 till 10, där 10 betydde att kvinnor borde ha samma rättigheter.

I Sverige (2011) valde 81 procent alternativ 10. I Egypten (2012) var det 25 procent, och i Irak (2013) var det bara 18 procent. Samma mönster syns även i andra frågor: i Sverige tyckte till exempel bara 8 procent att män var bättre företagsledare än kvinnor. I Egypten var det istället 80 procent.

Läs mer

Hur Sverigedemokraterna blev riksdagens tredje största parti, i tre grafer

Sedan valet har många fantasifulla förklaringar till Sverigedemokraternas makalösa framgångar lanserats. Som Andrej Kokkonen tidigare påtalat finns det dock goda anledningar att anta att Sverigedemokratiska väljare beter sig som väljare gör mest. Henrik Ekengren Oscarsson har tidigare försökt förstå framgången med hjälp av klassisk statsvetenskaplig teori. I samma andra vill jag här lyfta fram tre grundläggande trender som alla seriösa analyser bör kunna förklara. All data kommer från SOM-undersökningarna.

För det första: Andelen som tycker att det är ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar är större än andelen som tycker att det är ett ganska eller mycket dåligt förslag, men den minskar över tid (röd linje i diagrammet). 1990 ville 61 procent ta emot färre flyktingar; 2013 var det bara 44 procent. Ett ökat motstånd mot flyktingar överlag är alltså inte förklaringen till SD:s framgångar.

Läs mer

Ojämnt flyktingmottagande i kommunerna

Debatten om flyktingmottagandet går hög, och debatten om debatten om flyktingmottagandet går ännu högre. I det här inlägget tänkte jag försöka undvika metadebatterna och istället diskutera en av de saker som ofta lyfts fram som lösning för att hantera ett större flyktingmottagande: En jämnare fördelning av mottagandet i landets kommuner.

Det är ett faktum att mottagandet är extremt ojämnt i Sveriges kommuner. I Södertälje, som tog emot 12:e flest per capita 2013, tog man emot 12 flyktingar och anhöriga till flyktingar per 1000 invånare, totalt 1096 stycken. Lessebo tog emot flest, 171 stycken i en kommun med ca 8000 invånare. Det är 21 per 1000 invånare. I tre kommuner (Skurup, Lekeberg och Öckerö) tog man inte emot någon och i Täby med 66000 invånare tog man bara emot 21 stycken. Diagrammet nedan visar den sneda fördelningen.

Mottagna flyktingar per 1000 invånare 2013.

Mottagna flyktingar per 1000 invånare 2013.

Ivar Arpi menar i ett blogginlägg att ett jämnare mottagande inte är en lösning, och utgår ifrån beräkningar på vad som skulle hända om de som tog emot färst tog emot som snittet. Det är nog sant – det skulle inte bli några större förändringar om de få som tar emot jättefå tog emot nåra fler. Men vad blir konsekvenserna om vi istället räknar på olika nivåer av mottagande i samtliga kommuner?

Totalt togs 33797 personer emot i kommunerna under 2013. Det ger ett snitt på 3,47 personer per 1000 invånare i Sverige. Mediankommunen tog under 2013 emot 3,36 personer per 1000 invånare. Om alla kommuner höll samma nivå som medianen skulle vi under 2013 tagit emot 4 procent färre. Om alla istället tagit emot på samma nivå som Malmö hade vi kunnat ta emot 10 procent fler. Diagrammet nedan visar konsekvenserna av ett mottagande på olika nivåer.

diagram2

Den 50 percentilen är medianen. Den 90 percentilen är kommunen som tar emot fler per capita än 90 procent av kommunerna, och så vidare.

Om alla hade tagit emot lika många i förhållande till folkmängden som Södertälje gjorde 2013 hade vi alltså kunnat ta in 245 procent fler, cirka 80000 personer. Nu var 2013 i och för sig ett rätt extremt år, men om alla kommuner legat på samma nivå som Södertälje gjort de senaste tio åren hade vi ändå kunnat ta emot mer än dubbelt så många som vi gjorde 2013. Om alla kommuner istället legat på samma nivå som Lund (0,6 per 1000 invånare) hade vi fått plats med 80 procent färr.

Arpi skriver att 12000 personer väntade på att få plats i kommunerna. Om de skulle fått plats under 2013 hade vi behövt ta emot 4,8 personer per 1000. Det är lika många som Borås tog emot 2013, och fler än vad 65 procent av kommunerna gjorde 2013.

Nu är det inte säkert att det funkar att skala om de här siffrorna hur som helst. Möjligen är det en annan sak att ta emot 10 personer i en ort om 1000 än att ta emot 10000 i en miljonstad, och det beror antagligen också på hur många som redan tagits emot under tidigare år. Och absolut viktigast är självfallet om det finns bostäder och arbete. Men här är i alla fall lite sifferunderlag. Om alla kommuner tagit emot som Borås under 2013 hade det inte saknats platser.