Är statsvetare meningslösa?

Eller, om man ska vara lite snällare, är det vi gör meningslöst? Den frågan ställer sig Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen i boken Return to meaning. A social science with something to say, utkommen förra året. Som titeln antyder handlar boken inte bara om statsvetare, utom om samhällsvetenskap i allmänhet.

Och ja, mycket av den samhällsvetenskapliga forskning som görs är meningslös, menar författarna. Förklaringarna är flera. Det har gått inflation i forskare; forskare bedöms i stor utsträckning på mängd publicerade alster; de vetenskapliga tidskrifterna har blivit fler; det har blivit mer accepterat att i sina artiklar bara göra små tillägg till litteraturen. Kontentan blir ett stort fokus på kvantitet, istället för kvalitet.

omslag

Men, säger vän av ordning, man kan inte göra ett stort genombrott i varje artikel; så länge vetenskapen framskrider något är allt i sin ordning, eller? Tyvärr inte. Vetenskapen i allmänhet och samhällsvetenskapen i synnerhet lider just nu av en så kallad replikationskris. Accepterade forskningsresultat har visat sig omöjliga att upprepa när oberoende forskare försöker återskapa dem. Det har tolkats som ett utslag av slarv och eller fusk orsakat av publiceringshetsen.

Att denna problematik finns är ett okontroversiellt påstående i forskarsamhället. Det mesta av kritiken känns igen från sociologen Stanislav Andreskis Social sciences as sorcery (1972) – en mycket underhållande bok på exakt samma tema som märkligt nog inte återfinns i referenslistan.

Frågan är hur utbrett problemet är. Är nästan alla publicerade artiklar meningslöst nonsens, eller hälften, eller en tiondel, eller någon procent? Alvesson, Gabriel och Paulsen har inga data, förutom några välkända replikationsstudier som citeras. Men det låter på dem som att det är merparten.

Fortsätt läsa