Har positiva är ledarsidorna till invandring? Kritik av en ny studie

Har media framställt invandringen i ett alltför positivt ljus? Det är en av flera frågor som tre forskare försöker besvara i en ny studie. Niklas Bolin, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck analyserar alla artiklar mellan första januari 2010 till 30 juni 2015 från fyra stora tidningars ledarsidor som nämner invandring (exakt 1000, lustigt nog). Artiklarna klassificerades som ”dominerande negativ”, ”balanserad/neutral” eller ”dominerande positiv”. Resultatet visar att merparten av artiklarna, 79%, är balanserade. 17% är negativa, och bara 3% positiva. Forskarna konstaterar därför att ”det finns ingenting som tyder på att svenska ledarsidor skulle ge en överdrivet positiv bild av invandringen till och integrationen i Sverige.”

Diskussionen i den här frågan har hittills förts utifrån enskilda exempel eller vaga uppfattningar, så data är mycket välkommet. Reaktionerna på studien har varit blandade, men det är också så forskning ska fungera. Bra forskning sätter sällan punkt, utan leder till nya frågor. Men jag vill ändå ifrågasätta, eller åtminstone sätta parenteser kring, studiens slutsats.

Medierna, invandringen och förtroendet

Kan man ha förtroende för medierna samtidigt som man tror att de inte berättar sanningen om vissa samhällsproblem? Frågan har blivit aktuell sedan DN-Ipsos i förra veckan presenterade en undersökning om svenska folkets förtroende för mediernas nyhetsrapportering. Undersökningen visar att svenska folket har relativt stort förtroende för svenska mediers nyhetsrapportering. 71 procent av de svarande instämmer helt eller delvis i påståendet att SVT ger en sann bild av verkligheten och 75 procent uppger att de har ganska eller mycket stort förtroende för SVT. Motsvarande siffror för DN är 51 respektive 50 procent.

Många kommentatorer har valt att se detta förtroende som ett bevis för att svenska folket även har stort förtroende för mediernas rapportering om invandring. Till exempel har sifforna använts för att argumentera för att förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och hennes man Ulf Adelsohn är relativt ensamma om att tro att medierna medvetet förtiger fakta om invandringen. Men innebär det starka förtroendet för medierna generellt verkligen att det svenska folket också litar på mediernas rapportering om invandring? På den frågan ger inte DN-Ipsos undersökning något svar, eftersom den inte frågar specifikt om vilket förtroende man har för mediernas rapportering om invandring.

Politiska experter är fortfarande inte bättre än andra på att förutsäga framtiden

Folkpartisten Birgitta Ohlsson har nu meddelat att frågan om partiledarposten ”inte är aktuell just nu”. Det skulle kunna indikera att Jan Björklund väljs om på partiets landsmöte i november, men man vet aldrig. I början av året pratades det däremot en hel del om hans avgång.

Björklund kritiserades internt för ett integrationsutspel och i samband med det dåliga valresultatet verkade tiden mogen för avgång. Olika statsvetare och andra experter uttalade sig. Jonas Hinnfors sa 30 januari att det ”inte skulle förvåna” om Björklund följde Göran Hägglunds exempel; Svend Dahl sa samma dag i Dagens Industri att ”om någon månad inser vi att det var på onsdagskvällen Jan Björklunds fall började på allvar”. Ulf Bjereld var lite mer försiktig och tippade på sin blogg att han skulle meddela sin avgång på landsmötet, vilket fortfarande kan bli fallet. Dessa förutsägelser hade i radio, TV och tidningar gott sällskap av otaliga andra.

Medias rapportering om Sverigedemokraterna har inte blivit mer negativ

I det senaste numret av Statsvetenskaplig Tidskrift analyserar Karl Loxbo Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet 2014. Huvudtesen är att Sverigedemokraterna tjänat på en uppfattat närmande mellan Alliansen och de rödgröna, och att partiet lyckats dra nytta av detta genom att göra partiet mer välorganiserat och ”rumsrent.” Artikeln är mycket läsvärd och blandar nya analyser av väljardata med referat av svensk och internationell forskning. Jag tänkte dock kritisera en av artikelns mindre poänger.

Kartans tomma fläckar

”Här finns drakar”, skrev man för länge sedan på världskartornas outforskade områden, eller så ritade man något fantasimonster. Nuförtiden är i princip varje centimeter av jordens landyta utforskad, utmätt och införlivad i någon stats territorium.

För de flesta av oss kunde det dock lika gärna ha bott drakar eller monster i många länder; vi hör inget om dem; de finns inte med på våra mentala kartor. Man bryr sig, såklart, mest om vad som händer i närområdet. Jag sökte igenom Retrievers mediearkiv över artiklar i svensk tryckt press under 2015 för att se vilka länder som det skrivs om i svenska tidningar. Jag räknade helt enkelt hur många artiklar som nämnde landets namn, och delade in det i fem klasser: 0-1000 artiklar, 1000-5000, 5000-10000, 10000-20000, och fler än 20000. Resultatet kan man se på kartan nedan, där blå färg betyder att det skrivits mycket om landet, och röd att det finns få artiklar. Data för varje land finns här på länken.

Tyckartoppen 2014

“Just when i thought I was out, they pull me back in!” säger Al Pacino i Gudfadern III. Den känslan kanske drabbade en och en annan häromdagen, när Stefan Löfven meddelade att det blir ett extra val den 22 mars. Partierna laddar om, men det gör också media och alla andra som följer och kommenterar politik, inklusive vi statsvetare.

I början av året gjorde jag en genomgång av alla Sveriges professorer i statsvetenskap, och hur mycket de syntes i media och forskning. Med ett riksdagsval i backspegeln, och ett annat framför oss, vilka är de som synts mest i media under året?

Kampen om opinionen under den långa valrörelsen avgörande

Det här är ett gästinlägg av Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och journalistik, Mittuniversitetet.

***

Om mindre ett år är det dags för nästa riksdagsval. Då kommer vinnare och förlorare i kampen om opinionen åter att koras. Redan nu är det dock många som frestas att dra slutsatser om nästa års val utifrån de opinionsmätningar som publiceras. Alla sådana slutsatser bör dock betraktas som förhastade. Kampen om opinionen inför nästa val har bara börjat, och det är först nu som den långa valkampen drar igång på allvar. Mycket kan fortfarande hända.

Ett bra exempel på detta handlar om riksdagsvalet 2010. Om man utgår från Sifo:s mätningar ökade exempelvis moderaterna med 1,1 procent mellan september 2009 och september 2010, Centerpartiet med 1,6 procent och Kristdemokraterna med 1,9 procent. Samtidigt tappade Socialdemokraterna 3,3 procent och Miljöpartiet 1,5 procent.

Att stora förändringar kan ske är inte förvånande. De svenska valundersökningarna visar att hela 53 procent i valet 2010 bestämde vilket parti de skulle rösta på under den korta valrörelsen de sista veckorna före valdagen, medan 17 procent bytte parti. Än större förändringar sker under den långa valrörelsen.