Vem tror på meritokrati?

Om ojämlikhet i ett samhälle ska vara legitim, är de flesta överens om, bör inte livsutsikterna vara förutbestämda i det ögonblick man föds. Det behöver finnas möjlighet till social mobilitet, att förbättra sin livssituation. Social mobilitet likställs ofta med meritokrati, tanken att talang och hårt arbete ska löna sig.

Förvisso anser jag att meritokrati är ett komplexare begrepp än vad som ofta påtalas – hur rättvist är det om man blir framgångsrik på grund av medfödd intelligens? – men det omhuldas nästan alltid som något positivt, och är en central del av ‘Den amerikanska drömmen.’ Alla ska ha goda möjligheter, och den som arbetar hårt ska kunna klättra på samhällsstegen. Tror man på drömmen är det också naturligt att vara för mindre omfördelning, eftersom man har sig själv att skylla för sin livssituation.

Men vilka tror egentligen på meritokrati, och på möjligheten att arbeta sig uppåt? I en ny amerikansk studie sammanställde man flera enkätundersökningar, och jämförde hur låg- och höginkomsttagare svarade. Överlag tror de flesta i USA (och i högre utsträckning än i Europa) på den amerikanska drömmen, men låginkomsttagare var mer benägna att hålla med om påståenden som att hårt arbete inte lönar sig, och att livschanser framförallt beror på krafter bortom individens kontroll.

Läs mer

Motverkar eller återskapar utbildningssystemet klasskillnader?

I mitt avhandlingsarbete har jag, utan att riktigt ha planerat det, kommit att undersöka olika aspekter av meritokratisk rekrytering inom den offentliga förvaltningen (se tidigare inlägg om det här och här), Det framhålls som ett kärnvärde för den goda förvaltningen enligt Max Webers modell, och förespråkas bland annat av världsbanken som viktigt att införa i utvecklingsländer. Frågan är bara hur det kan införas, då de som har makten att göra det oftast är de som också tjänar på att kunna tillsätta sina vänner eller politiska supporters och därför inte har så stort intresse av det.

Läs mer

Meritokrati – från dystopi till utopi

I den senaste tidens diskussioner om ekonomen Thomas Pikettys arbete om inkomstojämlikhetens historia och eventuella framtid har jag två gånger hört vänster debattörer referera till begreppet ”meritokrati”. Marika Lindgren Åsbrink skriver hos tankesmedjan Tiden att ”det står ganska dåligt till med meritokratin”, eftersom ärvd förmögenhet snarare än personlig förtjänst avgör människors inkomst. Agneta Berge skriver också i SvD att Piketty visar att stora inkomstklyftor ”kan hota meritokratiska principer”.

Det låter från dessa uttalanden som att vi bör vara oroade över att meritokratin är hotad. Men vad innebär meritokrati egentligen? Vanligen betecknar ”meritokratiska principer” ett system där en persons talanger och förmågor avgör hur långt denne ska klättra på samhällsstegen. Men själva ordet ”meritokrati” syftar på en överklass, precis som ”aristokrati”, men en klass som är överklass just på grund av sina överlägsna förmågor, och inte sin stamtavla. Begreppet myntades av den brittiske sociologen och Labour-politikern Michael Young i hans satiriska bok ”The rise of the meritocracy” (1958), som på svenska fått den något torftigare titeln ”Intelligensen som överklass”.

Läs mer

Hur förebygger man korruption och nepotism i rekryteringen av ämbetsmän?

Ett stort problem i många länder är att den offentliga förvaltningen är genomkorrupt. Mycket forskning pekar nu på att formerna för rekrytering här är en viktig faktor. När tjänstemän rekryteras efter politisk lojalitet, eller genom nepotism (gynnande av familjemedlemmar), ökar risken för korruption. Som jag skrev häromdagen är anledningarna två. För det första riskerar personer som är inkompetenta och har tvivelaktig moral anställas. För det andra minskar ämbetsmännens incitament att anmäla korruption när de är beroende av sina överordnades välvilja för att behålla jobbet. I länder där det finns väldigt få regler för hur ämbetsmän ska anställas, som Nicaragua, är politisering och nepotism ett jätteproblem.

Efter att den amerikanske presidenten James Garfield mördades 1881 av en (galen) person som var missnöjd med att inte ha fått ett jobb i förvaltningen trots att han stöttat Garfield gjordes anställningssystemet om i USA, enligt en modell som sedan kommit att bli inflytelserik. I stora drag centraliserades makten att anställa, bort från cheferna i förvaltningen. Jobbsökande utvärderades genom standardiserade tester som rättades centralt, och cheferna blev hänvisade till att välja mellan de tre som presterat bäst på testet. Detta försvårade givetvis möjligheterna att anställa politiska supporters och var en viktig del i professionaliseringen av den amerikanska förvaltningen.

Läs mer