Sverigedemokraterna röstar oftare med Socialdemokraterna än med Moderaterna

Jag har flera gånger tidigare skrivit om hur partierna röstar i riksdagen. Mest uppmärksamhet har det blivit angående hur Sverigedemokraterna röstat. Under den förra mandatperioden röstade SD oftast med regeringen, vilket av många setts som ett bevis för att det är ett högerparti. Jag har också tänkt i liknande banor, och skrev till exempel i augusti att en S-ledd regering skulle få svårt att få igenom sin politik, givet hur SD brukar rösta.

Flera har dock invänt att röstningssiffrorna inte är helt rättvisande, eftersom regeringar kan agera strategiskt. Om en regering misstänker att den kommer förlora en omröstning kanske den avstår från att lägga fram frågan över huvud taget. Därför är det inte konstigt att vågmästarpartiet oftast röstat med regeringen. Det gick dock inte att undersöka på något bra sätt före valet.

När vi nu har en annan regering är situationen annorlunda. Jag har därför med hjälp av riksdagens öppna data tittat på hur partierna röstat i riksdagen under innevarande riksdagsår, i sammanlagt 371 voteringar. Resultatet visas i diagrammet nedan. Man kan där se att SD nu oftare röstar på samma sätt som S och MP, än på samma sätt som allianspartierna. Vänsterpartiet är dock fortfarande det parti som i minst utsträckning röstar på samma sätt som SD.

Läs mer

Blir inkomsterna alltmer avgörande för hur vi röstar?

Det här är ett gästinlägg av Erik Vestin, doktorand i Statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

***

Även om den är i avtagande, får klassröstningen alltjämt sägas vara en av de viktigaste faktorerna i svenska val. I Henrik Oscarsson och Sören Holmbergs bok Nya svenska väljare (2013) visar sig klass alltjämt vara en av de demografiska variabler som ger starkast prediktionskraft på partival. En aspekt av klassröstning är såklart människors inkomster. Även om idén om plånboksröstning, att partierna kan vinna vissa väljargrupper genom löften om ”mer i plånboken”, överlag inte står högt i kurs hos statsvetare, så finns det onekligen ett stort mått av samvariation mellan inkomster och politiska preferenser i en rad frågor. Inte minst är många av människors preferenser kring hur välfärdssystemen bör vara utformade, relaterade till vilka inkomster de har.

I de svenska valundersökningarna finns sedan lång tid tillbaka uppgifter om väljarnas inkomster. Denna variabel kan göras jämförbar över åren genom att kategorisera väljarna efter var i inkomstfördelningen de befinner sig. De delas upp i fem grupper, där den första gruppen innefattar de 15% som har lägst inkomster, den andra gruppen de 15-35% som kommer därefter i rangordningen osv. I figuren nedan ser vi utvecklingen i väljarstöd för Socialdemokraterna och Moderaterna i uppdelat på dessa inkomstgrupper i valen sedan 1960.

Läs mer

Väljarnas önskeregeringar 1968-2010

Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan — att partiet avser att gå fram i 2014 års val utan att ha formerat ett valkoalition tillsammans med andra partier — orsakade mycket turbulens under gårdagen. Den spelorienterade mediebevakningen hade full lekstuga. Det finns som vanligt anledning att erbjuda korrektiv till de mest vildvuxna spekulationerna i form av en dos demokratistatistik. Den här gången om svenska folkets önskeregeringar under de senaste fyrtio åren. När allt kommer omkring är det ju väljarna som till slut ska bedöma trovärdigheten i partiernas ställningstaganden i regeringsfrågan. Är det Löfvens öppna förhandlingsmandat eller Reinfeldts färdigkomponerade fyrarättersmeny som kommer gillas bäst av väljarna?

Vi väljer partier i svenska val. Inte regeringar. I flerpartisystem som det svenska betyder det att regeringsfrågan alltid blir viktig i samband med valen. Redan Anthony Downs lärde oss att väljare i flerpartisystem behöver ha tillräcklig information för att kunna bedöma sannolikheten för att olika regeringskonstellationer och regeringspolitik blir verklighet efter valet. Väljarna behöver kunna räkna ut vad den egna rösten får för effekt; vilka signaler som skickas till det politiska systemet. För det mesta är det relativt enkelt att göra dessa bedömningar. Det beror på att koalitioner och partisamarbeten efter val tenderar att ingås av partier som står ideologiskt nära varandra. I det svenska fallet är det ovanligt lätt eftersom Sverige förmodligen har det mest endimensionella partisystemet i världen. ”Vem tar vem”-spekulationerna kräver inte direkt någon raketforskare.

Läs mer

Partiordförande Fredrik Reinfeldt fyller 10 år

Följande inlägg är samförfattat av Katarina Barrling och Patrik Öhberg

***

Statsminister Fredrik Reinfeldt firar nu 10 år som partiordförande. Därmed inställer sig frågan om Reinfeldt tillfört något nytt och bestående i svensk politik. Det har under åren talats mycket om hur Moderaterna ägnat kraft åt att förändra de yttre aspekterna av den politiska framtoningen. Men vi skulle vilja peka på några faktorer som ligger bortom pärlhalsband och logotyper och som kan vara tecken på mer grundläggande förändringar. För ett säkert svar på frågan huruvida de Nya Moderaterna verkligen är nya skulle det krävas ett mer ingående studium av perioden under Reinfeldt. Vi gör inga sådana anspråk men kommer här ändå att redovisa några förändringar som kan tyda på att någonting faktiskt har hänt, både med Moderaterna och med svensk politik.

Det man slås av när man betraktar Reinfeldts tid som partiledare är hur Moderaternas politik under dennes ledning delvis kommit att omforma det svenska politiska landskapet. Det första som bör nämnas är borgerlig samverkan. Reinfeldt har lyckats få en borgerlig regering att hålla samman och dessutom nå regeringsmakten två val i rad. Bilden av en splittrad borgerlighet som inte kan regera ett land är ett vapen som Socialdemokraterna förlorat. Att inför ett val lyckas förhandla fram ett gemensamt valmanifest är även i internationell jämförelse ovanligt. Genom bildandet av Alliansen har också blockpolitiken blivit tydligare, vilket varit gynnsamt för Moderaterna, som till skillnad från mittenpartierna har svårare att finna allianspartner på andra sidan blockgränsen. Omvänt har blockpolitiken missgynnat Socialdemokraterna, det parti som under decennier lyckades dominera svensk politik, bland annat just tack vare en splittrad borgerlighet. Paradoxalt nog har Socialdemokraterna själva medverkat till att befästa blockpolitiken, inte minst genom den valkoalition som Mona Sahlin bildade tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Läs mer

Försöker Löfven ”göra en Reinfeldt”? Medianväljarteoremet i svensk politik

Sedan Stefan Löfven tog över som partiledare för Socialdemokraterna har åtminstone jag fått intrycket att partiet verkar vilja röra sig åt höger och lägga sig närmare regeringens politik. Detta märks framförallt i konkreta politiska utfästelser, som att den ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson trots invändningar mot ett eventuellt femte jobbskatteavdrag inte skulle avskaffa det vid en valvinst, eller att partiet till skillnad från Vänsterpartiet inte vill förbjuda vinster i välfärden.

Även retoriskt tycks en viss högerförskjutning kunna skönjas. Partiets höstbudgetmotion 2012 presenterades som en ”Affärsplan för Sverige” – knappast typisk socialdemokratisk retorik. På de två senaste partikongresserna syntes inga röda fanor , och till skillnad från när Mona Sahlin första maj-talade 2010 så var det inga röda fanor på scenen varken under Håkan Juholts eller Stefan Löfvens första maj-tal 2011 och 2012. Ordval och olika dekorationer ska inte övertolkas, men kan kanske ge en viss indikation om vilken bild partiet vill förmedla. Kommunikationschef Nina Wadensjö sa till exempel angående avsaknaden av de röda fanorna att ”det finns förståelse för att förnyelse är nödvändig.”

För att förstå Socialdemokraternas agerande kan en av de centrala statsvetenskapliga teorierna vara till god hjälp: Medianväljarteoremet. I sin enklaste form kan man dra en parallell till en gata med tio hus. I varsin ände av gatan ligger en mataffär, Coop till vänster och ICA till höger. Priser och utbud är likvärdigt, så de boende på gatan handlar i den affär som är närmast, som i figuren nedan.

Figur 1.

Läs mer

Röstar kunniga väljare annorlunda?

Hur hade valen slutat om väljarna varit fullt informerade, det vill säga levt upp till de högt ställda krav som ibland ställs på demokratiska ideal­medborgare? Frågan aktualiserades av Larry Bartels (1996)som ge­nomförde den första kontrafaktiska analysen av hur ame­rikanska pre­­sidentvalskulle ha slutat om alla väljare varit fullt infor­me­rade. I ett sådant tänkt scenario kom han fram till att Demokraternas kandidat skul­­le nått bättre valresultat i amerikanska presidentval – i snitt två procentenheter bättre. Om de amerikanska väljarna varit fullt informerade hade Demokraterna vunnit på det.

Vi har bättre data och bättre mått på väljarkunskap än vad Bartels hade tillgång till och har vid flera tillfällen replikerat Bartels analyser för Sverige (Holmberg & Oscarsson 2004; Oscarsson 2007). Vi uppskattar effekten av politisk kunskap på partival i en multinomial logistisk regressionsmodell under kontroll för ett stort antal bakomliggande variabler –kön, ålder, boendeort, utbild­ning – som vi vet samvarierar med såväl politisk kunskap som partival. Sedan kan vi beräkna predicerade röstsannolikheter för de olika parti­erna när alla väljares kunskap sätts till 1 (=maximal poäng på våra kunskapsindex).

Läs mer

Locket på i Alliansen: Riksdagsinterpellationerna som försvann

Interpellationer är frågor som riksdagsledamöter ställer till ministrarna i regeringen, och som ministrarna sedan besvarar muntligt. De kan vara ett sätt för oppositionen att sätta press på regeringen, genom att tvinga ministern att förklara sig i något ärende. I det här inlägget tänkte jag titta lite närmare på hur många interpellationer som har ställts till regeringen sedan 1999 (första året det finns data för på riksdagens hemsida).

I den första grafen nedan visas andelen interpellationer från ledamöter från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet (röd linje) och från Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna (blå linje) under perioden. Uppgifterna är sammanställda från riksdagens hemsida genom att söka på interpellationer från de olika partierna år för år. När det till exempel står 1999 betyder det riksdagsåret 1999/2000. Året 2006 i diagrammet börjar alltså efter regeringsskiftet.

blocks

Som man kunde förvänta sig så kom det inte särskilt många interpellationer från de rödgröna när Socialdemokraterna satt i regeringen, men desto fler efter regeringsskiftet: Nära 800 riksdagsåret 2007/08. De borgerliga partierna har istället närmast slutat med interpellationer efter regeringsskiftet. Det kanske inte verkar så konstigt att riksdagsledamöterna från allianspartierna inte interpellerar i lika hög grad när de är i regeringsställning, men det är anmärkningsvärt att frekvensen har sjunkit till i princip noll.

Läs mer