Riksdagsvalet på 4chan

Det här är ett gästinlägg av Emma Ricknell, doktorand vid Institutionen för statsvetenskap, Linnéuniversitetet.

***

I dagens fragmenterade medielandskap finns en snäv, krokig förgrening som leder till ett anonymt amerikanskt onlineforum vid namn 4chan. Där vistas en del svenskar, som tillsammans med miljoner andra månatliga besökare står för en ansenlig del av den onlinekultur som präglar hela internet, t.ex. i form av memes. För drygt ett år sedan haglade kommentarerna om Sverige in på /pol/, 4chans underforum för politik. Ett riksdagsval hade hållits. Den här texten handlar om /pol/ i kontexten riksdagsvalet 2018, ett ämne jag försökt behandla i en text publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift. Jag börjar i änden vilka politiska partier som främst engagerade i de hundratals val-relaterade diskussionstrådar som lades upp på /pol/ där studien tar vid, i november 2017, och fram till valet.

För den som har den minsta insikt i vilka slags diskussioner som förs på /pol/ är det föga överraskande att fokus koncentrerades till partier på den yttersta högerkanten. Sverigedemokraterna (SD) var det parti som nämndes oftast och i mest positiv bemärkelse jämfört med andra. Alternativ för Sverige (AfS) gjorde dock en stark avslutning när det gäller engagemang: med kulmen i dagarna precis före och efter valdagen, då över 10,000 kommentarer om det svenska valet strömmade in, nämndes AfS nästan lika många gånger som samtliga övriga partier sammanlagt, minus SD. Ett oproportionerligt stort intresse med tanke på att partiet mottog enbart drygt 20,000 riksdagsröster (0,31%). Även Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) engagerade i början av perioden, men hamnade i skymundan när AfS äntrade scenen.

Emot allmänna val

Riksdagen är folkets främsta företrädare, och den utses i fria, hemliga och direkt val, förkunnar den svenska regeringsformen. Genom att vi i folket i val utser våra representanter garanterar vi att våra intressen kommer att representeras i det politiska styret.

Fel, menade redan de gamla grekerna, och författaren och historikern David van Reybrouck, i sin bok Emot allmänna val. I antikens Aten ansåg man att val var ett elitistiskt och aristokratiskt system, som ledde till att vanliga människor inte fick tillgång till de viktigaste politiska posterna. Det vi dagligdags kallar demokrati, den moderna representativa demokratin, skulle inte fått godkänt av Atenarna, som fattade beslut genom omröstning i storforum.

Och visst är det så. Den representativa demokratin av idag har sitt ursprung i USA, men grundlagsfäderna pratade inte om demokrati, utan om republikanism: folksuveränitet, men indirekt styre. Senaten och det ofta bespottade elektorssystemet syftar till att vakta mot alltför stort folkligt inflytande.

Personerna som väljs i representativa demokratier är inte heller som folk är mest. Ett trivialt men kanske talande exempel är att amerikanska presidenter i genomsnitt är längre än vanliga amerikanska män. Dessutom är de, just det, män, och dessutom (rättelse – se kommentar nedan) vansinnigt mycket  rikare än genomsnittsamerikanen.

Det drar ihop sig

Riksdagsvalet är mindre än fyra månader bort, och de senaste opinionsmätningarna tyder på att det kan bli politisk jordbävning. Socialdemokraterna går mot sitt sämsta resultat genom tiderna, och Sverigedemokraterna mot ännu ett succéval. Vore majmätningarna valresultat skulle regeringsbildningen bli extremt komplicerad.

Men det är långt kvar till valdagen! Valkampanjerna har knappt dragit igång! I undersökningar säger över hälften att de bestämmer sig först i slutet av valrörelsen! Än kan mycket förändras! Eller?

Troligen inte. Även om många bestämmer sig sent, så tenderar olika rörelser att ta ut varandra, skriver Henrik Ekengren Oscarsson och Sören Holmberg i boken ”Svenska väljare”.

Kandidaterna och personvalet, del 1.

Kandidaterna och personvalet

Till riksdagsvalet 2014 sänktes personvalsspärren från åtta till fem procent. Tillsammans med ett antal kollegor fick jag till uppgift av Justitiedepartementet att studera reformen. Vi kommer i ett antal inlägg presentera delar av rapporten. För egen del kommer jag i två delar att diskutera kandidaternas erfarenheter av personvalsreformen. Det första inlägget handlar om kandidaternas inställning till personvalet, hur de bedömer reformens konsekvenser samt hur mycket de kampanjade.

Väljarnas önskeregeringar 1968-2010

Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan — att partiet avser att gå fram i 2014 års val utan att ha formerat ett valkoalition tillsammans med andra partier — orsakade mycket turbulens under gårdagen. Den spelorienterade mediebevakningen hade full lekstuga. Det finns som vanligt anledning att erbjuda korrektiv till de mest vildvuxna spekulationerna i form av en dos demokratistatistik. Den här gången om svenska folkets önskeregeringar under de senaste fyrtio åren. När allt kommer omkring är det ju väljarna som till slut ska bedöma trovärdigheten i partiernas ställningstaganden i regeringsfrågan. Är det Löfvens öppna förhandlingsmandat eller Reinfeldts färdigkomponerade fyrarättersmeny som kommer gillas bäst av väljarna?

Vi väljer partier i svenska val. Inte regeringar. I flerpartisystem som det svenska betyder det att regeringsfrågan alltid blir viktig i samband med valen. Redan Anthony Downs lärde oss att väljare i flerpartisystem behöver ha tillräcklig information för att kunna bedöma sannolikheten för att olika regeringskonstellationer och regeringspolitik blir verklighet efter valet. Väljarna behöver kunna räkna ut vad den egna rösten får för effekt; vilka signaler som skickas till det politiska systemet. För det mesta är det relativt enkelt att göra dessa bedömningar. Det beror på att koalitioner och partisamarbeten efter val tenderar att ingås av partier som står ideologiskt nära varandra. I det svenska fallet är det ovanligt lätt eftersom Sverige förmodligen har det mest endimensionella partisystemet i världen. ”Vem tar vem”-spekulationerna kräver inte direkt någon raketforskare.

Är sänkta skatter en valvinnare?

Efter Fredrik Reinfeldts sommartal ser det ut som om frågan om ett femte jobbskatteavdrag blir en viktig sakfråga inför riksdagsvalet 2014. Men är skattefrågor verkligen valvinnande? Självklart finns det inte något tydligt svar på en sådan fråga. Som vanligt beror det på hur skatter och skattenivåer omtalas och hur frågan om sänkta skatter gestaltas av politiker, intresseorganisationer, medier och förståsigpåare.

Ett blogginlägg kan inte ge något uttömmande svar på huruvida frågan om ett femte jobbskatteavdrag har potential att bli en valvinnare. Låt oss ta en närmare titt på några evidens. Skattefrågor hamnar sällan särskilt högt på väljarnas dagordning inför ett val. Andelen väljare som i svenska valundersökningar på en helt öppen fråga nämnt ett skäl till partival som handlar om skatter har varierat mellan 8 och 20 procent. Det har bubblat med men sällan nått pallplats. I SOM-undersökningarna när vi frågat om viktiga frågor och samhällsproblem har skatterna hamnat ännu lägre ned på dagordningen. Senaste noteringen är att blott tre procent av befolkningen ger ett svar som kan kategoriseras som ”skatter”.

Röstar kunniga väljare annorlunda?

Hur hade valen slutat om väljarna varit fullt informerade, det vill säga levt upp till de högt ställda krav som ibland ställs på demokratiska ideal­medborgare? Frågan aktualiserades av Larry Bartels (1996)som ge­nomförde den första kontrafaktiska analysen av hur ame­rikanska pre­­sidentvalskulle ha slutat om alla väljare varit fullt infor­me­rade. I ett sådant tänkt scenario kom han fram till att Demokraternas kandidat skul­­le nått bättre valresultat i amerikanska presidentval – i snitt två procentenheter bättre. Om de amerikanska väljarna varit fullt informerade hade Demokraterna vunnit på det.

Vi har bättre data och bättre mått på väljarkunskap än vad Bartels hade tillgång till och har vid flera tillfällen replikerat Bartels analyser för Sverige (Holmberg & Oscarsson 2004; Oscarsson 2007). Vi uppskattar effekten av politisk kunskap på partival i en multinomial logistisk regressionsmodell under kontroll för ett stort antal bakomliggande variabler –kön, ålder, boendeort, utbild­ning – som vi vet samvarierar med såväl politisk kunskap som partival. Sedan kan vi beräkna predicerade röstsannolikheter för de olika parti­erna när alla väljares kunskap sätts till 1 (=maximal poäng på våra kunskapsindex).

Politisk segregation? Skolvalet 2010 i fria och kommunala gymnasier.

Den senaste tiden har det diskuterats om det fria valet av skolor i Sverige leder till ökad segregation. Ett uppmärksammat inspel kom från en amerikansk professor som menar att den resursstarka medelklassen väljer bort skolor med en blandad social och etnisk sammansättning. De mindre resursstarka familjerna blir kvar i svagare skolor.

När det talas om segregation i svenska skolor handlar det ofta om segregation med avseende på inkomst, etniskt ursprung eller studieförmåga. En sällan nämnd aspekt är politisk segregation. Med det menar jag att elever med olika politiska åsikter i hög utsträckning går på olika skolor. Skolvalet, ett låtsasval som har hållts i Sverige i samband med riksdagsvalen 1998, 2002, 2006 och 2010, ger oss en möjlighet att undersöka detta. Jag tänkte i det här inlägget se om det finns någon skillnad i valresultat i Skolvalet 2010 mellan fria och kommunala gymnasieskolor, och om det finns, försöka se vad den skillnaden beror på. Det kan naturligtvis finnas segregation bland kommunala skolor och bland friskolor, men om det finns segregation dem emellan är det definitivt en indikation på att det finns segregation. Analysen är alltså inte uttömmande men ger en indikation på omfattningen.

I Skolvalet 2010 deltog 473 gymnasieskolor. Jag har lyckats matcha ihop 416 av dessa med kompletterande data från Skolverket och kommer utgå från ifrån dessa 416 gymnasieskolor i analysen. 254 av dem är kommunala skolor och 162 är friskolor.

De första två diagrammen visar valresultatet för de åtta riksdagspartierna bland friskolor och gymnasieskolor. Två saker utmärker skolvalet gentemot riksdagsvalet 2010: Socialdemokraterna fick betydligt färre röster, och Sverigedemokraterna betydligt fler, kring 15 procent.

Finns Kristdemokraternas väljare bland kyrkobesökarna?

Den senaste tiden har det rapporterats om att Kristdemokraterna i opinionsmätningar ligger nära riksdagsspärren på fyra procent. Även om man inte ska dra förhastade slutsatser om hur det kommer gå i valet utifrån opinionsmätningar så har partiet i riksdagsvalen sedan 1998 då partiet nådde sitt hittills bästa resultat följt en nedåtgående trend.

Partiet har ifrån flera håll beskyllts för att vara otydliga i vilken politik de förespråkar. I en artikel i GP igår säger andre vice partiordförande David Lega angående opinionssiffrorna att de måste prata mer ”hårda” frågor:

”Vi måste prata om hur vi vänder ungdomsarbetslösheten, hur vi vänder skolresultaten. Det gör vi inte bara genom procentsatser och skattesatser utan även om hur ungas självförtroende och möjligheten till personlig utveckling.” – David Lega