När och varför blev Sverige ett jämlikt land? Del II

Det här är ett gästinlägg av Erik Bengtsson, forskare vid
Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet.

***

I ett tidigare blogginlägg har jag presenterat nya beräkningar av privata förmögenheter i Sverige år 1750, 1800, 1850 och 1900 och deras fördelning. Utifrån dessa, och tidigare studier av inkomstfördelningen sedan 1903, argumenterade jag att det inte finns någon kontinuitet av jämlikhet i svensk historia, och att den ekonomiska jämlikhet som utmärkte Sverige under 1900-talets andra hälft, måste förklaras med skeenden under decennierna runt 1900, snarare än som en fortsättning på en sedan tidigare existerande jämlikhet.

I detta blogginlägg skisserar jag den förklaring som jag själv tror fungerar bäst för att förklara den drastiska minskningen av ojämlikhet ca 1920-1980, och varför denna gick längre i Sverige än i andra industriländer. Jag utvecklar den förklaringen i ett pågående arbete som är tillgängligt här. (Kommentarer och kritik mycket välkomna!)

Paradoxalt nog så är det politiska systemets exkluderande karaktär en nyckelfaktor i denna förklaring. Närmare bestämt, samspelet mellan å ena sidan ett exkluderande politiskt system och å andra sidan särskilt starka folkrörelser, grundat ca 1865-1920.

Sverigedemokraterna röstar oftare med Socialdemokraterna än med Moderaterna

Jag har flera gånger tidigare skrivit om hur partierna röstar i riksdagen. Mest uppmärksamhet har det blivit angående hur Sverigedemokraterna röstat. Under den förra mandatperioden röstade SD oftast med regeringen, vilket av många setts som ett bevis för att det är ett högerparti. Jag har också tänkt i liknande banor, och skrev till exempel i augusti att en S-ledd regering skulle få svårt att få igenom sin politik, givet hur SD brukar rösta.

Flera har dock invänt att röstningssiffrorna inte är helt rättvisande, eftersom regeringar kan agera strategiskt. Om en regering misstänker att den kommer förlora en omröstning kanske den avstår från att lägga fram frågan över huvud taget. Därför är det inte konstigt att vågmästarpartiet oftast röstat med regeringen. Det gick dock inte att undersöka på något bra sätt före valet.

När vi nu har en annan regering är situationen annorlunda. Jag har därför med hjälp av riksdagens öppna data tittat på hur partierna röstat i riksdagen under innevarande riksdagsår, i sammanlagt 371 voteringar. Resultatet visas i diagrammet nedan. Man kan där se att SD nu oftare röstar på samma sätt som S och MP, än på samma sätt som allianspartierna. Vänsterpartiet är dock fortfarande det parti som i minst utsträckning röstar på samma sätt som SD.

Blir inkomsterna alltmer avgörande för hur vi röstar?

Det här är ett gästinlägg av Erik Vestin, doktorand i Statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

***

Även om den är i avtagande, får klassröstningen alltjämt sägas vara en av de viktigaste faktorerna i svenska val. I Henrik Oscarsson och Sören Holmbergs bok Nya svenska väljare (2013) visar sig klass alltjämt vara en av de demografiska variabler som ger starkast prediktionskraft på partival. En aspekt av klassröstning är såklart människors inkomster. Även om idén om plånboksröstning, att partierna kan vinna vissa väljargrupper genom löften om ”mer i plånboken”, överlag inte står högt i kurs hos statsvetare, så finns det onekligen ett stort mått av samvariation mellan inkomster och politiska preferenser i en rad frågor. Inte minst är många av människors preferenser kring hur välfärdssystemen bör vara utformade, relaterade till vilka inkomster de har.

I de svenska valundersökningarna finns sedan lång tid tillbaka uppgifter om väljarnas inkomster. Denna variabel kan göras jämförbar över åren genom att kategorisera väljarna efter var i inkomstfördelningen de befinner sig. De delas upp i fem grupper, där den första gruppen innefattar de 15% som har lägst inkomster, den andra gruppen de 15-35% som kommer därefter i rangordningen osv. I figuren nedan ser vi utvecklingen i väljarstöd för Socialdemokraterna och Moderaterna i uppdelat på dessa inkomstgrupper i valen sedan 1960.

Försöker Löfven ”göra en Reinfeldt”? Medianväljarteoremet i svensk politik

Sedan Stefan Löfven tog över som partiledare för Socialdemokraterna har åtminstone jag fått intrycket att partiet verkar vilja röra sig åt höger och lägga sig närmare regeringens politik. Detta märks framförallt i konkreta politiska utfästelser, som att den ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson trots invändningar mot ett eventuellt femte jobbskatteavdrag inte skulle avskaffa det vid en valvinst, eller att partiet till skillnad från Vänsterpartiet inte vill förbjuda vinster i välfärden.

Även retoriskt tycks en viss högerförskjutning kunna skönjas. Partiets höstbudgetmotion 2012 presenterades som en ”Affärsplan för Sverige” – knappast typisk socialdemokratisk retorik. På de två senaste partikongresserna syntes inga röda fanor , och till skillnad från när Mona Sahlin första maj-talade 2010 så var det inga röda fanor på scenen varken under Håkan Juholts eller Stefan Löfvens första maj-tal 2011 och 2012. Ordval och olika dekorationer ska inte övertolkas, men kan kanske ge en viss indikation om vilken bild partiet vill förmedla. Kommunikationschef Nina Wadensjö sa till exempel angående avsaknaden av de röda fanorna att ”det finns förståelse för att förnyelse är nödvändig.”

För att förstå Socialdemokraternas agerande kan en av de centrala statsvetenskapliga teorierna vara till god hjälp: Medianväljarteoremet. I sin enklaste form kan man dra en parallell till en gata med tio hus. I varsin ände av gatan ligger en mataffär, Coop till vänster och ICA till höger. Priser och utbud är likvärdigt, så de boende på gatan handlar i den affär som är närmast, som i figuren nedan.