Larmrapporterna om att samhället har svårt att mäkta med det stora antalet asylsökande kommer nu allt tätare. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap meddelade häromdagen att mottagandet får ”utträngningseffekter” på hälso- och sjukvård och socialtjänst, samtidigt som det råder brist på personal och lokaler i skolan. Uthålligheten inom vissa verksamheter beräknas till mitten av december, endast några veckor bort. De statsfinansiella kostnaderna för mottagandet har också ökat kraftigt.
Samtidigt varnar vissa för att ställa flyktingmottagande mot välfärd. ”Vi ska inte och vi behöver inte ställa olika utsatta grupper mot varandra. Inte asylsökande mot svenskfödda pensionärer, inte fattiga människor på flykt mot fattiga människor som blev kvar.” skrev till exempel Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet och statsvetarkollega i början av månaden.
Tyvärr ställs utsatta grupper mot varandra hela tiden, vare sig vi vill eller inte, eftersom resurserna är ändliga. Varje gång en krona spenderas uppstår en alternativkostnad för det man väljer att inte göra med samma krona. Även lånade pengar skulle kunna användas till något annat. I sjukvården blir det särskilt konkret. Ska man satsa på barn- och ungdomspsykiatri eller cancervård? Smärtlindrande mediciner för svårt sjuka barn eller en ny ambulanshelikopter? Fler sjuksköterskor eller bättre utrustning? Statsvetaren Jenny de Fine Licht har i olika experiment undersökt hur folks acceptans för dessa avvägningar påverkas av hur mycket information man får om hur besluten fattas. Tvärtemot förväntningarna visade det sig att förtroendet ofta minskade när försökspersonerna fick veta mer och blev påminda om att sådana prioriteringar faktiskt gjordes.
En möjlig förklaring som utvecklats av Philip Tetlock med kollegor är att man helt enkelt inte vill tänka på dessa avvägningar – de är tabu. Man förväntas inte väga sådant med begränsat värde, såsom pengar, mot sådant som har ett oändligt värde, såsom vänskap eller människoliv. Ju mer man överväger sådana val, desto mer moraliskt eländig känner man sig, enligt forskarna. Försökspersoner som i experiment ändå tvingades göra dessa avvägningar reagerade ofta med ilska och ”moralisk rening” – ett behov av att göra något bra efteråt för att kompensera. Det finns sorgligt nog ingen entydigt ”rätt” prioritering mellan till exempel välfärd, bistånd och flyktingmottagande, vilket gör att vi kommer att få kämpa med vårt samvete hur vi än gör.
Politik är att vilja, sa Olof Palme. Men politik är också att välja, och att välja bort. Att låtsas som att det inte finns några avvägningar mellan okränkbara värden är djupt mänskligt, men för en politiker också oansvarigt.
politologerna.wordpress.com 
Att ”Varje gång en krona spenderas uppstår en alternativkostnad för det man väljer att inte göra med samma krona” är inte en naturlag utan konsekvensen av en viss monetär politik. Pengar uppfattas som en fast stock som ”kan ta slut”. Men inte för svenska staten. Staten kan (om den vågar ta beslut om det) knacka in hur mycket ”pengar” som helst på konton för att betala utgifter, betala med svenska kronor. Men vad avser betalningen? – Det som är en knapp resurs på riktigt, som bostäder, sjukvård, skolor, social service och annat som överbelastas för att mängder av människor nu strömmar in i landet. Jag har en känsla av att problemet med att ”ställa människor mot varandra” ibland löses genom att en grupp helt enkelt viftas åt sidan. Och då blir det svenskar som ignoreras: hemlösa, arbetslösa, pensionärer med särskilda bostadsbehov eller låga inkomster. Att så sker är ingen naturlag, det handlar om politiska val.
Vi är överens om att det handlar om politiska val. Och visst kan man skapa nya pengar, men det innebär bara att de pengar som redan fanns blir mindre värda, eftersom det samlade värdet av pengar är detsamma som det samlade värdet av allt som går att köpa. Så man kommer inte runt alternativkostnaden, även om konsekvenserna av sedelpressning i vissa fall har utjämnats eller dolts av andra effekter (utländsk efterfrågan på dollar i det amerikanska fallet tex).
Antar att det är inflationsspöket du hänvisar till. Men det dyker normalt upp först när man försöker ösa in ytterligare köpkraft i områden som redan är i obalans pga större efterfrågan än utbud … och är det inte det som hänt vad det gäller boenden? Figurer som Bert Karlsson tjänar grovt på det. Migrationsverket betalar. Med andra ord är det inte pengar som är problem, utan resurser i form av människor och material. Ett åldringsboende i Stockholm förvandlas till någon slags temporär (?) förläggning för migranter. Undrar om det någonsin kommer att användas för sitt egentliga syfte. Nu pratar radion om migranter i Malmö som får sova på gatan och uppmanas fixa boende själva. För ett tag sedan skulle vi ju klara av allting. Men nu slår verkligheten till. Sverige har inte de resurserna. Om nu inte slumstäder räknas som resurs, men jag undrar om shanty-towns, bidonvilles, favelas, barrios passar så bra i vårt klimat. – Valet är väl snarare om landet behöver ett nytt miljonprogram för att klara av den inhemska bostadsbristen, eller om byggandet skall fortsätta på låg nivå och dessutom omallokeras till migranter. Den frågan är ju politisk dynamit.
Jag har svårt för folk som vill ‘bekämpa sverigedemokraterna’. Om man nu vill bekämpa sd vore väl smartaste taktiken att se till att sd inte ständigt får mer vatten på sin kvarn genom en massa dåliga exempel ute i samhället. För händer det något konstigt i samband med migranter någonstans kommer sd:s örnögon att omedelbart se det och slå larm.
Begreppet alternativkostnad handlar inte om pengar (även om det är en vanlig missuppfattning). Det handlar i stället om användning av resurser. Om vi exempelvis använder en timme arbetskraft i sjukvården kan vi inte använda den timmen i skolan. Alternativkostnaden anges oftast i pengar för att ge möjlighet till jämförelser.
Sundells inlägg är självklart men säger mycket om tillståndet i Sverige att det behöver skrivas. Bjerelds kommentar är typisk för det officiella Sverige, åtminstone fram till nu. Jag tycker att Lars Trägårdh formulerade det enkelt och klart: En stats (samhälles) första plikt är mot medborgarna. Allt annat är (i princip) frivillighet och välgörenhet. Detta är en grundläggande förutsättning för välfärdsstaten. Den förutsätter ju en omfördelning av tillgångar dels över livscykeln, dels mellan individer, från ”bemedlade” till ”mindre bemedlade”. Och det förutsätter naturligtvis att de ”mindre bemedlade” inte blir alltför många, vilket de just nu håller på att bli. Men eftersom politiken den senaste decenniet dominerats av normativa principer utan förankring i verkligheten har idealistiskt värdegrundsarbete och satser som alla människors lika värde (vad är det?) gjort att de många utanför etablissemanget som ställ den enkla frågan: ”Så vill ni ha´t men var ska ni ta´t” brunstämplats, anklagats för att fiska i grumliga vatten (dvs SDs) etc. På samma sätt har de som varnat för ökad radikalisering (senast Gadban) kallats islamofober. Nu har relevanta ministrar och andra godtrogna sagt att ”vi” varit naiva i den senare frågan. Hur mycket måste välfärdsstaten krackelera innan nästa bekännelse?
Hej Anders
Din huvudpoäng är naturligtvis sann, eftersom planetens resurser är uttömliga så är ju även ”kronorna” i någon mån ändliga.
Du gör det lite för enkelt för dig när du skriver ”just den kronan skulle kunna…” Dels så finns ju poängen som Björn framför ovan, att den kronan skulle kunna betalas genom att alla som har tillgångar i svenska kronor förlorar en liten andel genom höjd inflation.
Dels så fokuserar ju många debattörer i grenen ”inte ställa utsatta människor mot varandra” på att någon annan (än de utsatta grupperna) faktiskt skulle kunna betala (med sänkt standard). Resurser till flyktingmottagande skulle kunna finansieras på ett otal sätt som inte direkt skulle drabba andra utsatta grupper. Om dessa andra lösningar är önskvärda eller inte är just ett politiskt val. Men, genom att välja att inte göra något annat med samhället så blir konsekvensen just att utsatta människor ställs mot varandra.
Givetvis stämmer ditt resonemang på kort sikt, men samhället måste även fungera på lång sikt, och då är det inte lika säkert att ditt nollsummespel är relevant. Givet att försörjningsbördan för människor i yrkesverksam ålder ökar pga fler pensionärer samtidigt som barnafödandet är lågt (vilket också är svårt att påverka politiskt) kommer Sverige behöva ”investera” i att locka hit människor, utbilda dem, integrera dem osv. Utifrån det perspektivet vore det rationellt att låna till flyktingmottagande och hålla välfärden på samma nivå, för vi kommer få tillbaka pengarna på sikt. Eller?
Det vore fint och det kan säkert stämma, men det är inte den situationen det handlar om nu. Allting tyder på att arbetskraftsinvandring är en lönsam investering. Flyktinginvandring är däremot kostsamt om inte flyktingar kommer i arbete i en mycket högre utsträckning än vad de gjort hittills.
Sen finns det moraliska skäl till flyktingmottagande som är mycket viktigare, men man ska inte blanda ihop de moraliska och de ekonomiska skälen. Robert Östling har på Ekonomistas gjort en mycket bra genomgång av argumentet du tar upp, som tyvärr är rätt nedslående läsning.
/Anders