Folket, eliterna, forskningen och kommunsammanläggningar

I skuggan av Europaparlamentsvalet, fick invånarna i Ölandskommunerna Borgholm och Mörbylånga (faktiskt, igen) folkomrösta om ett samgående. Ett tidigare försök gjordes 2009, men en klar majoritet röstade nej då. Och trots visst hopp om positivt utfall denna gång, blev det ett tämligen tydligt nej till sammanläggning också nu: 7597 ”nej” mot 5793 ”ja”.

Det finns fler moderna exempel på berörda invånarnas ovilja att gå ihop med grannkommuner när sammanläggning är på tapeten. År 2004 blev det nej till sammanläggning mellan Bräcke och Ragunda. Samma erfarenhet gjordes i Bengtsfors år 2014 där medborgarna fick ta ställning till uppgående i den tänkta ”Dalslandskommunen”. Också här röstade invånarna ned förslaget Läs mer

Det politiska deltagandets positiva spiral – optimistisk teori möter krass verklighet

Inlägget är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson (CKS, Linköpings universitet) och Emanuel Wittberg (doktorand vid IAS, Linköpings universitet).

***

Det finns en hel del forskning som har intresserat sig för ”vuxnas politiska socialisering”, alternativt, ”den politiska elitens socialisering”. Sullivan med flera (1993) utgör representanter för denna genre. De konstaterar att det kan vara en ’unique and powerful transforming experience’ för en individ att fördjupa sitt politiska deltagande genom att för första gången ta på sig ett formellt politiskt uppdrag. Det tros vara en ’transforming experience’, eftersom deltagandet har potential att t.ex. öka individens tilltro till demokratiska procedurer. Argumentet återfinns också i ett par äldre studier, exempelvis McClosky (1964) och Prewitt med flera (1966). Argument som resonerar i termer av liknande mekanismer återkommer i den deltagardemokratiska traditionen, där företrädarna brukar anta att fördjupat politiskt deltagande leder till s.k. virtuous circles i form av ökat politiskt självförtroende och större tillfredsställelse med demokratin (t.ex. Finkel 1987). 48 000-kronorsfrågan är förstås: får teorins litet optmistiska antaganden stöd av den krassa verkligheten? Läs mer

Tjänstemän och politiker – skilda ”moraliska kompasser”?

Intresset för etik i offentlig förvaltning har ökat på senare år. Exempelvis hade Värdegrundsdelegationen, som avlade slutrapport 2016, till uppgift att stärka värdegrundsarbetet i statsförvaltningen. Syftet med delegationens arbete var bl.a. att statsanställda skulle ges kunskap om de värderingar vilka bör prägla bemötandet av allmänheten så att förtroendet för det offentliga stärks. Ett annat uttryck för detta är att Lennart Levi och Bo Rothstein i olika forum drivit argumentet att högre utbildning måste ”etiksäkras”, i betydelsen att frågor om etik ska ingå i alla former av högre utbildning, t.ex. för att stärka offentliga ledares moraliska kompass. Initiativen är vällovliga och legitima, men väcker ändå litet nyfikenhet: hur illa är det egentligen ställt med tjänstemännens moraliska kompasser? Är de sämre kalibrerade än exempelvis politikers dito?
Läs mer

Lokalt ansvarsutkrävande revisited

Här på Politologerna har jag några gånger, t.ex. här, funderat kring i vilken utsträckning väljarna utkräver ansvar i kommunpolitiken. I valet 2018 erbjöd Sverigedemokraterna, i sammanlagt 14 kommuner, datapunkter som kan vara användbara för oss som vill fundera vidare kring ämnet.

Men först, en teorikrumbukt: När man pratar om väljarbeteende, brukar man skilja mellan ”mandatmodellen” och ”ansvarsmodellen”. Enligt den första blickar väljarna framåt och röstar på det parti som har det bästa handlingsprogrammet för framtiden och kanske också de trovärdigaste politikerna. Enligt den andra ansvarsmodellen tänker man sig att väljarna inte tänker så mycket på framtiden, utan blickar istället tillbaka på den gångna mandatperioden och utvärderar hur politiker/partier skött sig och om några resultat uppnåtts.

Ett (begränsat) mandatmodells-test
Ur mandatmodells-perspektivet, kan noteras att Sverigedemokraterna valde att låsa sina listor i nio kommuner och sätta upp ett namn på en person som inte är skriven i kommunen. Syftet uppges ha varit att man ville undvika att väljarna skriver upp egna namn och röstar in en kandidat som partiet inte vill ha.

Effekten blir därmed att SD här skickade ut signalen till väljarna: ”en röst på oss i den här kommunen är bortkastad i bemärkelsen att den bara leder till tomma platser; alltså, du får ingen representant som driver vår – och din föredragna – politik”. Tar man mandatmodellen på allvar, borde arbetshypotesen vara att väljarna lät bli att rösta på SD i dessa kommuner, och la sin röst på sitt andrahandsalternativ istället. SD borde sålunda ha tappat rejält här. Vad såg vi?

  2014 2018
Arjeplog 3,1 (1) 2,6 (0)
Arvidsjaur 5,4 (2) 2,4 (1)
Haparanda 3,7 (1) 3,5 (1)
Pajala 2,7 (1) 2 (0)
Norsjö 2,6 (1) 2,3 (1)
Sorsele 6,4 (1) 3,3 (1)
Åsele 2,1 (0) 2,3 (1)
Gagnef 7,5 (3) 5,3 (2)
Vansbro 4,4 (1) 2,8 (1)

Kommentar: Sverigedemokraternas valresultat 2014 och 2018 i de nio kommuner där de låsta sina valsedlar. Inom parentes, erhållna mandat.

Partiet gick tillbaka med mindre än en procentenhet i fyra av kommunerna; med mer än en procentenhet i fyra, och – faktiskt – framåt i en. Man tappade så många röster att man blev helt utan mandat i två av dessa kommuner. Men, kanske intressantare, partiet samlade sammanlagt 8 mandat i dessa kommuner, där man alltså var tydlig med att rösten i princip skulle bli bortkastad under innevarande mandatperiod.

Det är förstås svårt att veta hur detta ska tolkas utan att tillfråga väljarna själva. En tanke är att en hygglig andel av väljarna i dessa kommuner slentrianmässigt röstat i kommunalvalet som i riksdagsvalet, en annan är att dessa väljare inte riktigt varit informerade om att rösten skulle leda till en tom stol, och en tredje är att man helt enkelt struntade i att det blev en tom stol – att viljan att missnöjesmarkera mot de etablerade partierna var så stor att man struntade i om det ledde till en representant eller inte.

Ett (begränsat) ansvarsmodell-test
Under mandatperioden 2014 – 2018 nådde Sverigedemokraterna ett rekord i innehav av tomma stolar. Fem kommuner stod ut litet extra: I tre av dessa fanns 3 tomma SD-stolar, i två av dem fanns 4 tomma SD-stolar. Med stöd i antagandet om ansvarsmodellen, vore det väl ingen allt för vild arbetshypotes kunna vara att SD-väljaren här skulle resonera ungefär som att: ”om nu partiet jag röstade på inte klarade av att besätta rätt många fullmäktigeplatser i min hemkommun efter 2014-års val, känner jag mig aningen sviken; jag testar därför ett nytt parti den här gången”. Så, hur gick det då för SD i dessa kommuner?

  Tomma stolar 2014 2014 2018
Olofström 4 (av sammanlagt 7) 14,10 21,8
Borlänge 4 (av sammanlagt 10) 18,80 16,1
Hedemora 3 (av sammanlagt 4) 10,1 13,3
Leksand 3 (av sammanlagt 3) 5,8 7,8
Säter 3 (av sammanlagt 4) 10,5 12,4

Kommentar: SD:s valresultat i kommuner där partiet haft 3 eller fler tomma stolar. Första kolumnen antal tomma stolar 2014-2018; andra och tredje, valresultat 2014 resp. 2018.

Hypotesen sa att vi förväntade oss tillbakagång, men partiet gick framåt i alla kommuner utom Borlänge. Igen är det inte helt lättförklarat. Kanske är teorin om bakåtblickande, ansvarsutkrävande röstning svag när det kommer till partier som inte är i majoritet. Kanske hade SD musklat upp sin organisation i dessa kommuner, och trovärdigt signalerat till väljarna att det inte blir några tomma stolar under kommande mandatperiod. Alternativt, som nämndes ovan, kanske man 1/ slentrianmässigt röstar på SD lokalt om man föredrar dem i riks, 2/ tycker att det är viktigt att markera missnöje mot etablerade partier oavsett vad SD hittade på 2014-2018, eller 3/ så var man inte informerad om att man i stor utsträckning saknade representanter under 2014-2018 i dessa kommuner.

Vad ska vi tro då?
Märk nu att det här inte ska förväxlas med en vetenskaplig undersökning. Det är ett blogginlägg, skrivet litet på volley. För att kunna säga något initierat om SD-väljarnas bevekelsegrunder, partiets organisatoriska styrka lokalt och valresultaten i dessa 14 kommuner, krävs betydligt mer fylligt material.

Jag har spelat upp ett antal mer eller mindre rimliga hypoteser för att förklara de observerade utfallen. Klart torde i vart fall vara att det är en smula ögonbrynshöjande att mellan 2 – 5,6 procent av väljarna röstade på SD i de nio kommuner där SD garanterade tomma stolar 2018-2022.  Kanske inte fullt lika klart överraskande, men värt att utforska närmare, är att SD gick framåt i fyra av de fem kommuner där man haft tre-fyra tomma stolar under den gångna mandatperioden.

Nå, båda resultaten är dock tillräckligt intressanta – i min värld åtminstone – för att väcka frågan om effektiviteten i såväl framåtblickande som bakåtblickande modeller om väljarbeteende i just svenska kommunala val. Frågan är om det inte till del skulle kunna hänga med den gemensamma valdagen.

Det offentliga som sponsor: hur regleras det?

För några år sedan stötte jag i omgångar på nyheter om kommunala bolags sponsring av elitföreningar, evenemang och individer. Magkänslan sa att sponsringen inte alltid verkar självklart förenlig med hur vi brukar vilja att fördelningen av resurser från det offentliga ska se ut. Rapporteringen fick mig därför att ställa frågan: när är det egentligen är lämpligt, lagligt och ändamålsenligt för offentligt ägda bolag att ägna sig åt sponsring? Läs mer

Lucka #24: Svensk demokrati mår hyfsat, ändå

”Det kunde vara värre, kan alltid vara värre; tänk på det.”
Freddie Wadling, Nu lyfter vi från marken(2016)

***

Ni känner till Hans Roslings retoriska grepp? Att säga att: ”Du tror att allt är på väg åt helvete, när det mesta i själva verket är på väg åt rätt håll”. Något så dramaturgiskt elegant och upplyftande julbudskap kan jag inte bjuda på. Istället ska jag försöka säga något i stil med: ”Många framhärdar att svensk demokrati är rejält på dekis; men även om förbättringspotential existerar, finns ingen grund för alarmism”. Läs mer

Lucka #23: Är sponsring av elitklubbar effektiv platsmarknadsföring?

Kommuner använder mer eller mindre kreativa sätt för att marknadsföra sig själva, eller ”sätta kommunen på kartan”, som det populärt brukar heta. En gång i världen skrev jag en krönika om detta, där jag uppmärksammade bland annat att klassisk platsmarknadsföring är tämligen vanlig; alltså där kommuner köper reklamplats för att sälja in kommunens förträfflighet i olika sammanhang. När kulturgeografen Thomas Niedomysl (nu för rätt länge sedan) utvärderade effekten av dessa på befolkningsströmmar, fann han emellertid att de i allt väsentligt är resultatlösa.

Att köpa och genomföra reklamkampanjer är dock bara ett verktyg. Ett annat sätt för kommuner att synliggöra sig, är att på olika sätt stötta de elitklubbar som finns inom kommunens gränser. Det kan handla om att kommunala bolag sponsrar dem, eller att man med hjälp av stödköp och subventioner av olika slag underlättar för dem ekonomiskt. Men är då detta effektivt för att ”sätta kommunen på kartan”? Läs mer