Ny i politiken: stärks politiskt självförtroende och nöjdhet med demokratin?

Över hela landet börjar många nya fullmäktigen sammanträda för första gången sedan valet. Det innebär också att massor av individer nu för första gången tar plats som kommunfullmäktigeledamöter.

Att för första gången bli invald i ett folkvalt organ har beskrivits om ”a unique and powerful transforming experience”. Delvis relaterat till ett sådant argument har forskare, framför allt verksamma inom genrerna elitsocialisering och deltagardemokrati, menat att formellt och återkommande politiskt engagemang ökar individernas förtroende för demokratin och stärker deras politiska självförtroende.

Men samtidigt som optimistiskt teoretiserande om effekter om fördjupat politiskt deltagande är vanligt, är empiriska studier om sådana samband ovanliga. I tidskriften Representation publicerades förra året en artikel som Emanuel Wittberg och jag skrivit. Den heter ”Does Becoming a Politician Increase Internal Political Efficacy and Satisfaction with Democracy?” I artikeln försöker vi lite tentativt, lite trevande och explorativt, bidra med empirisk kunskap i frågan.

Varför röstar folk på lokala partier?

Det här är ett inlägg av Gissur Ó Erlingsson och Susanne Wallman Lundåsen, professor respektive lektor vid Linköpings Universitet.
***

Hur gick det för de så kallade ”övriga partierna” i kommunvalet (för enkelhetens skull definierar vi dessa som partier vilka enbart har representation på kommunal nivå). Inför 2022 års val förekom en hel del buzz i rapporteringen om att framför allt de genuint lokala partierna – alltså, partier som uteslutande ställer upp med kandidater i kommunvalen – mobiliserade ordentligt: betydligt fler sådana partier ställde sig på startlinjen 2022 jämfört med 2018. Men när röken väl lagt sig, ser det emellertid ut som om oavsett om vi bara tittar på de genuint lokala partierna, eller den bredare definitionen ”övriga partier”, att den här typen av partier gått tillbaka något. De tycks bli representerade i något färre kommuner än vad fallet var efter 2018 års val.

Utan att alls koppla samman trenderna, och därför inte heller dra några stora växlar av det, kan också konstateras att röstdelningen mellan kommunval-riksdagsval ser ut att ha minskat något jämfört med 2018 års val. Enligt VALU bryts den långa trend som vi sett sedan valet 1994 (bild #8), att allt fler väljer att rösta på olika partier i riksdags- och kommunvalet. 35 procent uppgav att de delade sina röster på det sättet 2018, siffran för 2022 års val är 34 procent.

Med det sagt, ska vi med detta inlägg försöka bidra till att täppa igen en kunskapslucka när det kommer till partier som uteslutande har framgångar i kommunvalen. I någon trivial mening kan den här sortens partier, som ju säger sig utmana de etablerade, kallas ”antietablissemangspartier”. Mycket riktigt har forskning funnit att deras grundare regelmässigt anger missnöje med etablerade partierna som skäl till partibildningen (Eriksson 1999; jfr Erlingsson 2005). I dessa partiers parti- och handlingsprogram återfinns ofta en önskan om att mobilisera väljare som är missnöjda med den lokala demokratin (jfr Fridolfsson & Gidlund 2002). Samtidigt som dessa partier trendmässigt blivit fler och fler sedan 1970-talet, vet vi försvinnande litet om vilka dessa partiers väljare är.

Lucka #19: Svenska kommuner är (förhållandevis) korruptionskänsliga

Jag är sent ute. Den internationella antikorruptionsdagen var den 9 december. Men jag var sjuk då, nedbäddad med något så bisarrt som ”kristallsjukan” (google it!). Därför ställde jag in min show om ”korruption i Sverige”, på Institutet mot Mutors och Transparency Internationals arrangemang.  Men nu tar jag tillfället i akt – med forskarkepsen lite käckt på svaj – och lägger fram poängerna jag hade tänkt göra där. De är: jo, det finns sannolikt ett specifikt svenskt korruptionsproblem som bör tas på allvar, och jag sätter mina fem cent på att det (nog) har med kommunerna att göra. .

Lucka #2: Är pensionärer en politiskt diskriminerad grupp?

Detta är en text som (med viss revidering) tidigare publicerats i Söderman

lands Nyheter.

Inför valet 2018 hände det sig att pensionärsföreningar riktade krav mot de politiska partierna att fler äldre måste finnas på valbar plats på valsedlarna inför valet (t.ex. Sörmlands Nyheter, Gävle Dagblad). I samband med detta torgfördes bland annat uppfattningen att partierna börjat lägga allt för stor tonvikt på föryngring, vilket ska ha resulterat i en diskriminering av äldre. Som Maria Solevid tidigare skrivit här på Politologerna, är det sant att vi sett en föryngring av riksdagsledamöterna. Men läget är faktiskt det omvända i kommunpolitiken.

Bör bilden av en (generellt sett) självständig svensk förvaltning revideras?

Regeringen kan … styra hur myndigheterna ska arbeta. Men regeringen får aldrig styra över hur myndigheten använder lagarna. I många andra länder har ett statsråd makt att direkt ingripa i myndigheternas löpande arbete. I Sverige är det inte så. Detta brukar kallas att vi har förbud mot ministerstyre (regeringen.se)

Sverige beskrivs som ett land med förhållandevis självständiga myndigheter och därmed relativt lågpolitiserad förvaltning. Att ha en markerad bodelning mellan politik och förvaltning är en bra sak. Mycket tyder på att det följer en rad godsaker av att hålla politiker på armlängds avstånd från tjänstemännen, deras implementering av lagar liksom rekryteringen av dem (samt deras karriärmöjligheter i övrigt, se t.ex. Dahlström & Lapuente 2017). Länder som kännetecknas av lågpolitiserad och självständig förvaltning fungerar i regel bättre än länder präglade av motsatsen.

I det här inlägget ska jag försöka presentera en preliminär, lätt ofärdig tanke. Den går ut på att ifrågasätta bilden av Sverige som ett land där vi som regel har en tydligt markerad bodelning mellan politik och förvaltning. För att summera slutklämmen: Visst, i allt väsentligt är bilden korrekt när vi har blicken riktad mot den statliga nivån, och förhållandet mellan regering och myndigheter. Men, i en så ”bottentung” stat, så rejält decentraliserat land som Sverige trots allt är, pågår väldigt mycket av välfärdsstatens action på kommunnivån. Och här är intrycket att bodelningen mellan politik och förvaltning alls inte är lika skarp. För full transparens, poängen jag gör är rejält inspirerad av Olof Petersson, som för 20 år sedan slog fast att

[Kommunerna] saknar statsförvaltningens tradition av boskillnad mellan politik och förvaltning. [Betoningen] på flexibla och informella arbetsformer gör att rättssäkerhet och ansvarsutkrävande riskerar att hamna i andra hand

Den viktigaste slutsatsen? Att gränserna mellan politik och förvaltning är mer dimmiga och upplösta på lokalnivån jämfört med riksnivån är ur rättssäkerhets-, förtroende- och antikorruptionsperspektiv, mycket olyckligt.

Folket, eliterna, forskningen och kommunsammanläggningar

I skuggan av Europaparlamentsvalet, fick invånarna i Ölandskommunerna Borgholm och Mörbylånga (faktiskt, igen) folkomrösta om ett samgående. Ett tidigare försök gjordes 2009, men en klar majoritet röstade nej då. Och trots visst hopp om positivt utfall denna gång, blev det ett tämligen tydligt nej till sammanläggning också nu: 7597 ”nej” mot 5793 ”ja”.

Det finns fler moderna exempel på berörda invånarnas ovilja att gå ihop med grannkommuner när sammanläggning är på tapeten. År 2004 blev det nej till sammanläggning mellan Bräcke och Ragunda. Samma erfarenhet gjordes i Bengtsfors år 2014 där medborgarna fick ta ställning till uppgående i den tänkta ”Dalslandskommunen”. Också här röstade invånarna ned förslaget

Det politiska deltagandets positiva spiral – optimistisk teori möter krass verklighet

Inlägget är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson (CKS, Linköpings universitet) och Emanuel Wittberg (doktorand vid IAS, Linköpings universitet).

***

Det finns en hel del forskning som har intresserat sig för ”vuxnas politiska socialisering”, alternativt, ”den politiska elitens socialisering”. Sullivan med flera (1993) utgör representanter för denna genre. De konstaterar att det kan vara en ’unique and powerful transforming experience’ för en individ att fördjupa sitt politiska deltagande genom att för första gången ta på sig ett formellt politiskt uppdrag. Det tros vara en ’transforming experience’, eftersom deltagandet har potential att t.ex. öka individens tilltro till demokratiska procedurer. Argumentet återfinns också i ett par äldre studier, exempelvis McClosky (1964) och Prewitt med flera (1966). Argument som resonerar i termer av liknande mekanismer återkommer i den deltagardemokratiska traditionen, där företrädarna brukar anta att fördjupat politiskt deltagande leder till s.k. virtuous circles i form av ökat politiskt självförtroende och större tillfredsställelse med demokratin (t.ex. Finkel 1987). 48 000-kronorsfrågan är förstås: får teorins litet optmistiska antaganden stöd av den krassa verkligheten?

Tjänstemän och politiker – skilda ”moraliska kompasser”?

Intresset för etik i offentlig förvaltning har ökat på senare år. Exempelvis hade Värdegrundsdelegationen, som avlade slutrapport 2016, till uppgift att stärka värdegrundsarbetet i statsförvaltningen. Syftet med delegationens arbete var bl.a. att statsanställda skulle ges kunskap om de värderingar vilka bör prägla bemötandet av allmänheten så att förtroendet för det offentliga stärks. Ett annat uttryck för detta är att Lennart Levi och Bo Rothstein i olika forum drivit argumentet att högre utbildning måste ”etiksäkras”, i betydelsen att frågor om etik ska ingå i alla former av högre utbildning, t.ex. för att stärka offentliga ledares moraliska kompass. Initiativen är vällovliga och legitima, men väcker ändå litet nyfikenhet: hur illa är det egentligen ställt med tjänstemännens moraliska kompasser? Är de sämre kalibrerade än exempelvis politikers dito?

Lokalt ansvarsutkrävande revisited

Här på Politologerna har jag några gånger, t.ex. här, funderat kring i vilken utsträckning väljarna utkräver ansvar i kommunpolitiken. I valet 2018 erbjöd Sverigedemokraterna, i sammanlagt 14 kommuner, datapunkter som kan vara användbara för oss som vill fundera vidare kring ämnet.

Men först, en teorikrumbukt: När man pratar om väljarbeteende, brukar man skilja mellan ”mandatmodellen” och ”ansvarsmodellen”. Enligt den första blickar väljarna framåt och röstar på det parti som har det bästa handlingsprogrammet för framtiden och kanske också de trovärdigaste politikerna. Enligt den andra ansvarsmodellen tänker man sig att väljarna inte tänker så mycket på framtiden, utan blickar istället tillbaka på den gångna mandatperioden och utvärderar hur politiker/partier skött sig och om några resultat uppnåtts.

Ett (begränsat) mandatmodells-test
Ur mandatmodells-perspektivet, kan noteras att Sverigedemokraterna valde att låsa sina listor i nio kommuner och sätta upp ett namn på en person som inte är skriven i kommunen. Syftet uppges ha varit att man ville undvika att väljarna skriver upp egna namn och röstar in en kandidat som partiet inte vill ha.

Effekten blir därmed att SD här skickade ut signalen till väljarna: ”en röst på oss i den här kommunen är bortkastad i bemärkelsen att den bara leder till tomma platser; alltså, du får ingen representant som driver vår – och din föredragna – politik”. Tar man mandatmodellen på allvar, borde arbetshypotesen vara att väljarna lät bli att rösta på SD i dessa kommuner, och la sin röst på sitt andrahandsalternativ istället. SD borde sålunda ha tappat rejält här. Vad såg vi?

	2014	2018
Arjeplog	3,1 (1)	2,6 (0)
Arvidsjaur	5,4 (2)	2,4 (1)
Haparanda	3,7 (1)	3,5 (1)
Pajala	2,7 (1)	2 (0)
Norsjö	2,6 (1)	2,3 (1)
Sorsele	6,4 (1)	3,3 (1)
Åsele	2,1 (0)	2,3 (1)
Gagnef	7,5 (3)	5,3 (2)
Vansbro	4,4 (1)	2,8 (1)

Kommentar: Sverigedemokraternas valresultat 2014 och 2018 i de nio kommuner där de låsta sina valsedlar. Inom parentes, erhållna mandat.

Partiet gick tillbaka med mindre än en procentenhet i fyra av kommunerna; med mer än en procentenhet i fyra, och – faktiskt – framåt i en. Man tappade så många röster att man blev helt utan mandat i två av dessa kommuner. Men, kanske intressantare, partiet samlade sammanlagt 8 mandat i dessa kommuner, där man alltså var tydlig med att rösten i princip skulle bli bortkastad under innevarande mandatperiod.

Det är förstås svårt att veta hur detta ska tolkas utan att tillfråga väljarna själva. En tanke är att en hygglig andel av väljarna i dessa kommuner slentrianmässigt röstat i kommunalvalet som i riksdagsvalet, en annan är att dessa väljare inte riktigt varit informerade om att rösten skulle leda till en tom stol, och en tredje är att man helt enkelt struntade i att det blev en tom stol – att viljan att missnöjesmarkera mot de etablerade partierna var så stor att man struntade i om det ledde till en representant eller inte.

Ett (begränsat) ansvarsmodell-test
Under mandatperioden 2014 – 2018 nådde Sverigedemokraterna ett rekord i innehav av tomma stolar. Fem kommuner stod ut litet extra: I tre av dessa fanns 3 tomma SD-stolar, i två av dem fanns 4 tomma SD-stolar. Med stöd i antagandet om ansvarsmodellen, vore det väl ingen allt för vild arbetshypotes kunna vara att SD-väljaren här skulle resonera ungefär som att: ”om nu partiet jag röstade på inte klarade av att besätta rätt många fullmäktigeplatser i min hemkommun efter 2014-års val, känner jag mig aningen sviken; jag testar därför ett nytt parti den här gången”. Så, hur gick det då för SD i dessa kommuner?

	Tomma stolar 2014	2014	2018
Olofström	4 (av sammanlagt 7)	14,10	21,8
Borlänge	4 (av sammanlagt 10)	18,80	16,1
Hedemora	3 (av sammanlagt 4)	10,1	13,3
Leksand	3 (av sammanlagt 3)	5,8	7,8
Säter	3 (av sammanlagt 4)	10,5	12,4

Kommentar: SD:s valresultat i kommuner där partiet haft 3 eller fler tomma stolar. Första kolumnen antal tomma stolar 2014-2018; andra och tredje, valresultat 2014 resp. 2018.

Hypotesen sa att vi förväntade oss tillbakagång, men partiet gick framåt i alla kommuner utom Borlänge. Igen är det inte helt lättförklarat. Kanske är teorin om bakåtblickande, ansvarsutkrävande röstning svag när det kommer till partier som inte är i majoritet. Kanske hade SD musklat upp sin organisation i dessa kommuner, och trovärdigt signalerat till väljarna att det inte blir några tomma stolar under kommande mandatperiod. Alternativt, som nämndes ovan, kanske man 1/ slentrianmässigt röstar på SD lokalt om man föredrar dem i riks, 2/ tycker att det är viktigt att markera missnöje mot etablerade partier oavsett vad SD hittade på 2014-2018, eller 3/ så var man inte informerad om att man i stor utsträckning saknade representanter under 2014-2018 i dessa kommuner.

Vad ska vi tro då?
Märk nu att det här inte ska förväxlas med en vetenskaplig undersökning. Det är ett blogginlägg, skrivet litet på volley. För att kunna säga något initierat om SD-väljarnas bevekelsegrunder, partiets organisatoriska styrka lokalt och valresultaten i dessa 14 kommuner, krävs betydligt mer fylligt material.

Jag har spelat upp ett antal mer eller mindre rimliga hypoteser för att förklara de observerade utfallen. Klart torde i vart fall vara att det är en smula ögonbrynshöjande att mellan 2 – 5,6 procent av väljarna röstade på SD i de nio kommuner där SD garanterade tomma stolar 2018-2022.  Kanske inte fullt lika klart överraskande, men värt att utforska närmare, är att SD gick framåt i fyra av de fem kommuner där man haft tre-fyra tomma stolar under den gångna mandatperioden.

Nå, båda resultaten är dock tillräckligt intressanta – i min värld åtminstone – för att väcka frågan om effektiviteten i såväl framåtblickande som bakåtblickande modeller om väljarbeteende i just svenska kommunala val. Frågan är om det inte till del skulle kunna hänga med den gemensamma valdagen.

Det offentliga som sponsor: hur regleras det?

För några år sedan stötte jag i omgångar på nyheter om kommunala bolags sponsring av elitföreningar, evenemang och individer. Magkänslan sa att sponsringen inte alltid verkar självklart förenlig med hur vi brukar vilja att fördelningen av resurser från det offentliga ska se ut. Rapporteringen fick mig därför att ställa frågan: när är det egentligen är lämpligt, lagligt och ändamålsenligt för offentligt ägda bolag att ägna sig åt sponsring?