Hur väl efterlevs offentlighetsprincipen?

Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen. Den innebär att allmänheten, ofta enskilda individer och företrädare för media, har rätt till insyn i och tillgång till information om statens och kommunernas verksamhet (Regeringens hemsida).

Så står det alltså på regeringens hemsida. Inte sällan har vi i Sverige en hög svansföring vad gäller den egna öppenheten. Förra året firades t.ex. den svenska tryck- och yttrandefrihetens 250-årskalas med en baluns i Bryssel. På kalaset underströks just att ”öppenhet och transparens … är utmärkande för Sverige.” Måhända är detta riktigt. Åtminstone på papperet. Och relativt andra stater. När den här typen av lagstiftning jämförs länder emellan brukar faktiskt Sverige klara sig bra (se t.ex. här). Men stark lagstiftning är en sak, att som tjänsteman implementera lagstiftningen i det vardagliga arbetet är en annan. Läs mer

Vilka problem löser omlokalisering av statliga myndigheter?

Detta är en längre version av en krönika som publicerats i Södermanlands Nyheter.

***

Sverige dras med två politiska problem som (nog) är intimt sammanlänkande. För det första urbaniseras landet raskt. Över den gångna 40-årsperioden har nästan hälften av landets kommuner upplevt befolkningsminskning, samtidigt som rikets befolkning som helhet ökat med nästan två miljoner. Med sviktande befolkningsunderlag, får flera av småkommunerna svårt att klara sina välfärdsåtaganden. För det andra ser vi tecken på att landet litet grand slits isär, illustrerat av att vi i dag har en ganska tydlig stad-land-skiljelinje i svensk politik (som politologkollegan Henrik Oscarsson visade helt nyligen i en presentation på konferensen 250 möjligheter): Läs mer

Är sammanläggningar av kommuner svaret på kommunsektorns problem?

Nej, Olof Petersson (2004) blev ingalunda bönhörd. För sisådär 12,5 år sedan uttryckte han – i ett fortfarande relevant och aktuellt debattinlägg – tveksamhet om vi verkligen behöver fler utredningar om kommuner, regioner och landsting, bl.a. med argumentet att området var ”ett av de mest välutredda och genomtröskade i hela svenska samhället”. Sedan dess har ett veritabelt pärlband av utredningar som rör området passerat revy (ffa. SOU 2006:101; SOU 2007:10; SOU 2007:72; SOU 2007:93; SOU 2011:39; SOU 2012:30; SOU 2012:81, SOU 2015:24; och SOU 2016:48, liksom pågående Dir 2016:91; men också SOU 2015:35 och SOU 2017:1 får nog sägas ha ”kommunernas utmaningar” som huvudnummer). Och så nu igen då, när den sittande regeringen tillsatt den kommunutredning det ryktats om ett tag, där direktivet bär titeln Stärkt kapacitet i kommunerna för att möta samhällsutvecklingen (FI 2017:13).

Läs mer

Samordna/centralisera funktionen för professorsbefordran

Detta händer mig ibland: Jag läser ett debattinlägg, hummar, nickar instämmande och tycker ”det där var övertygande!”. Sedan kommer en replik, jag läser, hummar, nickar instämmande och tycker ”ja jävlar, det där var bra övertygande också”. Så blir jag osäker på min förmåga att självständigt värdera motsatta ståndpunkter. Men så slår det mig att fallet inte alls behöver vara så. Båda läger kan ha fina poänger, men delvis prata om lite, lite olika saker. Det där hände mig nyligen när Mats Alvesson och Erik J Olsson var i den ena ringhörnan, och Virginia Langum och Staffan I Lindberg i den andra. Debatten gällde huruvida det finns för många professorer i Sverige och om befordringsreformen varit skadlig eller inte. Läs mer

Lucka #4: Leder långvariga maktinnehav alltid till mer korruption?

Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.”
Lord Acton

***

Inom forskning, såväl som i offentlig debatt, hävdas inte sällan att det är en dålig sak om ett och samma parti innehar makten under en lång tid. En risk är att brist på växling vid makten påverkar demokratin negativt, t.ex. att incitamenten för de regerande partierna att tänka nytt kan stagnera: man tappar örat mot asfalten, förnyelsekapaciteten försämras. En annan sak, som inte sällan uppmärksammats i internationell forskning om korruption, är att långvariga maktinnehav tycks korrelera med korruption. Läs mer

Vad kan Norge lära oss om visselblåsarkultur?

I onsdags förra veckan besökte jag ett seminarium som arrangerades av Statskontoret. Det avhandlade ett uppdrag som ligger hos dem: att utreda om en gemensam visselblåsarfunktion för flera myndigheter kan vara ett vettigt verktyg i regeringens antikorruptionsarbete. Frågan får anses vara angelägen i ljuset av att (1) det finns skäl att tro att anställda ogärna amvänder myndigheternas egna, interna system för visselblåsare, och att (2) det nya förslaget till ”visselblåsarlag” anklagats för att vara urvattnat/tandlöst.

Huruvida en s.k. gemensam visselblåsarfunktion är ett ändamålsenligt och effektivt instrument för att få fler anställda att agera visselblåsare är jag inte man att svara på. Jag kan för lite om saken. Det är heller inte mitt ärende i denna reflektion på visselblåsartemat. Istället tänkte jag försiktigt väcka en fråga till liv: kan norrmänen lära oss något om hur man uppnår god visselblåsarkultur? Läs mer

Att möta den högre utbildningens utmaningar

Detta inlägg är samförfattat av Douglas Brommesson, Gissur Erlingsson, Johan Karlsson Schaffer, Jörgen Ödalen och Mattias Fogelgren och är en populärvetenskaplig sammanfattning av deras rapport Att möta den högre utbildningens utmaningar.

***

Dick Harrisons debattinlägg i Svenska Dagbladet härförleden utlöste en rejäl debattfestival om tillståndet i svensk högre utbildning. Proportionerna blev extra omfattande som följd av Harrisons namn, position, liksom personliga historia vid sin hemmainstitution.

Men, debatten om den högre utbildningens påstådda kris är långtifrån ny. Exempelvis skrev Per Sonnerby i en debattartikel år 2012 (som byggde på dennes ESO-rapport) att allt ”fler studenter med allt sämre förkunskaper verkar studera allt färre timmar under allt fler år”. Samma år skrev ett antal historielärare en debattartikel där följande rop på hjälp kunde läsas:

Att de flesta studenter inte har några grundläggande kunskaper inom vårt eget ämne, historia, har vi accepterat … Orsaken till att vi nu väljer att gå ut i offentligheten med ett veritabelt nödrop är att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket. Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket.

Två år senare skrev Mats Alvesson och Bo Rothstein att ”universiteten hotar bli Sveriges nästa PISA-haveri”, och nu har alltså diskussionen fått förnyad energi. Föreliggande text ska läsas i denna debattkontext. Den är en sammanfattning av vår IFAU-rapport Att möta den högre utbildningens utmaningar, som publiceras idag. Läs mer