Samordna/centralisera funktionen för professorsbefordran

Detta händer mig ibland: Jag läser ett debattinlägg, hummar, nickar instämmande och tycker ”det där var övertygande!”. Sedan kommer en replik, jag läser, hummar, nickar instämmande och tycker ”ja jävlar, det där var bra övertygande också”. Så blir jag osäker på min förmåga att självständigt värdera motsatta ståndpunkter. Men så slår det mig att fallet inte alls behöver vara så. Båda läger kan ha fina poänger, men delvis prata om lite, lite olika saker. Det där hände mig nyligen när Mats Alvesson och Erik J Olsson var i den ena ringhörnan, och Virginia Langum och Staffan I Lindberg i den andra. Debatten gällde huruvida det finns för många professorer i Sverige och om befordringsreformen varit skadlig eller inte. Läs mer

Lucka #4: Leder långvariga maktinnehav alltid till mer korruption?

Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.”
Lord Acton

***

Inom forskning, såväl som i offentlig debatt, hävdas inte sällan att det är en dålig sak om ett och samma parti innehar makten under en lång tid. En risk är att brist på växling vid makten påverkar demokratin negativt, t.ex. att incitamenten för de regerande partierna att tänka nytt kan stagnera: man tappar örat mot asfalten, förnyelsekapaciteten försämras. En annan sak, som inte sällan uppmärksammats i internationell forskning om korruption, är att långvariga maktinnehav tycks korrelera med korruption. Läs mer

Vad kan Norge lära oss om visselblåsarkultur?

I onsdags förra veckan besökte jag ett seminarium som arrangerades av Statskontoret. Det avhandlade ett uppdrag som ligger hos dem: att utreda om en gemensam visselblåsarfunktion för flera myndigheter kan vara ett vettigt verktyg i regeringens antikorruptionsarbete. Frågan får anses vara angelägen i ljuset av att (1) det finns skäl att tro att anställda ogärna amvänder myndigheternas egna, interna system för visselblåsare, och att (2) det nya förslaget till ”visselblåsarlag” anklagats för att vara urvattnat/tandlöst.

Huruvida en s.k. gemensam visselblåsarfunktion är ett ändamålsenligt och effektivt instrument för att få fler anställda att agera visselblåsare är jag inte man att svara på. Jag kan för lite om saken. Det är heller inte mitt ärende i denna reflektion på visselblåsartemat. Istället tänkte jag försiktigt väcka en fråga till liv: kan norrmänen lära oss något om hur man uppnår god visselblåsarkultur? Läs mer

Att möta den högre utbildningens utmaningar

Detta inlägg är samförfattat av Douglas Brommesson, Gissur Erlingsson, Johan Karlsson Schaffer, Jörgen Ödalen och Mattias Fogelgren och är en populärvetenskaplig sammanfattning av deras rapport Att möta den högre utbildningens utmaningar.

***

Dick Harrisons debattinlägg i Svenska Dagbladet härförleden utlöste en rejäl debattfestival om tillståndet i svensk högre utbildning. Proportionerna blev extra omfattande som följd av Harrisons namn, position, liksom personliga historia vid sin hemmainstitution.

Men, debatten om den högre utbildningens påstådda kris är långtifrån ny. Exempelvis skrev Per Sonnerby i en debattartikel år 2012 (som byggde på dennes ESO-rapport) att allt ”fler studenter med allt sämre förkunskaper verkar studera allt färre timmar under allt fler år”. Samma år skrev ett antal historielärare en debattartikel där följande rop på hjälp kunde läsas:

Att de flesta studenter inte har några grundläggande kunskaper inom vårt eget ämne, historia, har vi accepterat … Orsaken till att vi nu väljer att gå ut i offentligheten med ett veritabelt nödrop är att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket. Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket.

Två år senare skrev Mats Alvesson och Bo Rothstein att ”universiteten hotar bli Sveriges nästa PISA-haveri”, och nu har alltså diskussionen fått förnyad energi. Föreliggande text ska läsas i denna debattkontext. Den är en sammanfattning av vår IFAU-rapport Att möta den högre utbildningens utmaningar, som publiceras idag. Läs mer

Bör högre tjänstemän bo i kommunen de jobbar i?

Detta inlägg är en vidareutveckling av en krönika jag publicerade i Södermanlands Nyheter i slutet av augusti förra året. Det har fått lite förnyad aktualitet på grund av en pågående debatt i Jämtlands län, om kommunchefers val av bostadsort.

***

Åtminstone för en maniskt kommunintresserad person, har det förts en spännande, principiell debatt i Jämtlands län såhär i början av året. Det har nämligen visat sig att endast två av länets kommunchefer är skrivna i den kommun de arbetar i. Den mediala vinkeln har varit att kommunerna därigenom ”går miste om hundratusentals kronor i skatteintäkter varje år för att kommunchefen är bosatt i en annan kommun.”

Den här sortens debatt är ingalunda ny. Förra våren blossade en liknande debatt upp i Gävleborgs län. En kartläggning där visade att 4 av länets 10 kommunchefer inte bodde i kommunen de arbetade i. Den allmängiltiga fråga som ställdes här var: är detta verkligen optimalt? Frågan rör, menar jag, inte bara kommunchefer. Den kan ställas i förhållande till, och berör, alla chefstjänstemän i landets samtliga kommuner. Läs mer

Lucka #16: Konsten att vara en god opponent

När det börjar lacka mot jul, innebär det också att horder av stressade studenter drar upp långspurten mot olika typer av PM- och uppsatsdeadlines. När alstren är författade, och sedermera vederbörligt inlämnade, pustas det ut och många känner att jobbet är över: nu är det ju upp till examinator att avgöra om texten är något att ha.

Känslan av lättnad och avkoppling gör nog att många förtränger en viktig del av själva uppsats- eller PM-examinationen: seminariet, alltså oppositionsmomentet. Eftersom min erfarenhet som uppsatshandledare och examinator varit att studenterna ibland slarvar med detta, alternativt är lite osäkra på vad uppgiften i själva verket går ut på, publicerar jag nedan en text studenter kan använda som stöd i oppositionsmomentet. Texten bygger på en gammal sak jag skrev hösten 2005, när jag handledde ett koppel B-uppsatser vid Linköpings universitet, och fick motta en del ödesmättade studentfunderingar om hur en opposition egentligen går till (den texten var i sin tur inspirerad av ett häfte som delades ut vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund på den tiden jag undervisade där kallat ”Konsten att skriva och tala” (finns tydligen nu som bok!).* Väl bekomme. Läs mer

Lucka #4: COP21 och klimatinducerad migration

Sedan den 30 november (och fram till 11 december) pågår COP21 i Paris. Det är det tjugoförsta partsmötet under FN:s klimatkonvention, och tanken är att länderna ska enas om ett nytt, globalt klimatavtal. Med anledning av detta har vi glädjen att presentera Jörgen Ödalen som gästpolitolog mitt i vår pågående lucköppning.

***

Det kan inte ha undgått någon att under denna och nästa vecka pågår det så kallade COP21-mötet i Paris. Under mötet ska världens länder försöka enas kring ett nytt klimatavtal för att bromsa utsläppen av växthusgaser. Det förra COP-mötet i Köpenhamn 2009 blev en besvikelse, och årets möte ses av många som ett ödesmöte. Det avtal i vilket COP21-förhandlingarna förhoppningsvis resulterar ska träda i kraft 2020. Enligt IPCC:s senaste rapport är detta det år som utsläppen av växthusgaser måste minskas radikalt om det ska finnas någon chans att hålla den globala uppvärmningen under målet om två grader vid seklets slut. Vissa menar att det finns skäl att vara försiktigt optimistisk. Exempelvis framhålls att USA och Kina numera samarbetar när det gäller klimatfrågor istället för att betrakta varandra med misstänksamhet, vilket i hög grad var fallet för sex år sedan.

Men det finns några områden där det är svårare att vara optimistisk. En särskilt känslig fråga rör så kallad ”klimatinducerad migration” – det vill säga migration som sker på grund av att klimatförändringar försämrat livsbetingelserna så pass mycket att människor väljer att lämna sina hem. Enligt Internal Displacement Monitoring Centre och Norska flyktingrådet (IDMC/NRC) som i samarbete med varandra samlar in den mest pålitliga datan på området har, bara under 2014, 17,5 miljoner människor tvingats lämna sina hem på grund av väderrelaterade katastrofer. Sedan 2008 har i genomsnitt 26,4 miljoner människor per år tvingats fly sina hem på grund av översvämningar, tropiska stormar, jordbävningar och vulkanutbrott.

Naturligtvis är inte alla de naturkatastrofer som tvingar människor att fly orsakade av klimatförändringar. Men det påtalas av IDMC/NRC såväl som av andra bedömare att klimatförändringar framgent kommer att ge upphov till ännu dystrare siffror. Enligt vissa prognoser skulle exempelvis en höjning av havsvattennivån på en meter kunna leda till att så många som 150 miljoner människor måste lämna sina hem.

Elefanten i förhandlingsrummet
Det bästa sättet att undvika framtida klimatmigration är förstås att minska utsläppen av växthusgaser. Men även om världen lyckas nå tvågraders-målet, skulle det sannolikt vara otillräckligt. Den globala uppvärmningen har redan gått så långt att framtida klimatmigration är oundviklig. Samtidigt har den nu pågående flyktingkrisen visat hur oförberett Europa, och för den delen övriga delar av världen, är på hantera omfattande migrationsströmmar. Detta påtalas exempelvis av journalisten Kristy Siegfried som i en artikel på IRIN, där hon intervjuat några av de tongivande forskarna på området, kallar migration för ”elefanten i rummet” under COP21-förhandlingarna.

De som är engagerade i frågan har noterat att tidigare utkast till det avtal som ska behandlas under Paris-mötet innehöll intressanta förslag om upprättandet av en ”climate change displacement coordination facility” vars uppdrag skulle vara att bistå med stöd vid klimatrelaterade naturkatastrofer, att hjälpa till vid planerad migration eller omlokalisering, och att arbeta med kompensationsåtgärder. I det avtalsutkast som presenterades i början av oktober hade dock detta förslag strukits, och det finns således inte längre med i den arbetsversion som nu behandlas under COP21.

Ett dumpat förslag
Det är inte lätt att avgöra vad det innebär för frågan om klimatinducerad migration att detta förslag har slängts ut ur den senaste avtalstexten. Alex Randall vid UK Climate Change & Migration Coalition, som bevakar frågan, påpekar i ett blogginlägg att utkasten till avtalstext till en början utgörs av cirka 80 sidor. Utkastet arbetas sedan ned till ungefär 20 sidor innan förhandlingarna börjar. Uppenbarligen måste vissa förslag stryka på foten under denna process. Det finns heller inget som hindrar att förslaget återintroduceras under förhandlingarna.

Denna ståndpunkt förefaller dock vara väl optimistisk. Det utkast till avtalstext som nu ligger på bordet kommer naturligtvis vara styrande för förhandlingarna, och att ett förslag utvisas ur texten redan under utkastarbetet säger förstås något viktigt om vilka frågor som kommer att prioriteras. Skälet till att förslaget strukits tycka vara protester från Australiens regering. Till The Guardian säger premiärministern Malcolm Turnbull något vagt att Australien inte ser inrättandet av ett koordinerings-organ för klimatinducerad migration som den ”mest effektiva vägen” för att hantera frågan om klimatförändringarnas effekter. I realiteten handlar det förstås, som Randall själv påpekar, om att välmående länder, med höga nivåer på sina utsläpp av växthusgaser, ser risken för att skrivningar som den som nu strukits ur avtalstexten i förlängningen leder till att de tar på sig kostsamma förpliktelser att finansiera exempelvis katastrofstöd. Australien fruktar också att de på sikt till och med kan bli tvungna att ta på sig förpliktelser att ta emot klimatmigranter. Särskilt skrivningar om ”kompensationsåtgärder” brukar få stater med höga utsläppsnivåer att dra öronen åt sig, något som vi tidigare sett i debatten om ”loss and damage”.

Vad kan göras?
Perspektivet är förstås häpnadsväckande kortsiktigt. Återigen; den pågående flyktingkrisen visar oss de katastrofala konsekvenserna av att stå oförberedd inför stora migrationsströmmar. I Paris har världens ledare möjligheten att komma överens om långsiktiga lösningar på ett allt växande framtida problem med klimatinducerad migration. Det handlar exempelvis om att ekonomiskt understödja anpassningsåtgärder och katastrofvarningssystem för utsatta länder, och att hjälpa till vid planeradet och genomförandet av frivilliga omlokaliseringar innan katastrofer slår till. Om de missar chansen kan framtida generationer komma att stå inför migrationsströmmar som får omfattningen av den nu pågående flyktingkrisen att blekna i jämförelse.

Forskarkollektivet är dock något oense vad gäller exakt hur en internationell lösning på problemet bör designas. Ett uppmärksammat förslag presenterat av Frank Biermann och Ingrid Boas 2008 föreslog att en ny ”klimatmigrations-regim” borde konstrueras genom tilläggsprotokoll till FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC). Detta, och liknande förslag, har dock kritiserats av tunga namn – som Mike Hulme och Jane McAdam –  för att det förlitar sig för mycket på övergripande generella lösningar som är okänsliga för lokala och regionala förhållanden.

Trenden hos organisationer som arbetar med att ta fram policyförslag på området har också varit att – snarare än att föreslå förändringar av internationell rätt – framhålla vikten av att arbeta fram förslag på lösningar i nära samarbete med drabbade stater, på såväl nationell som lokal nivå. Detta har varit strategin hos det framgångsrika Nansen-initiativet, lett av juristprofessorn Walter Kälin, som under  de senaste tre åren bland annat organiserat konsultationsprocesser mellan stater och lokal- och civilsamhällen i drabbade områden i syfte att komma ta fram gemensamma problembeskrivningar, samt att inhämta kunskap om lokala och regionala anpassningslösningar. Kälin bedömer dock själv, i en intervju i tidskiften Akzente, utsikterna att få till stånd ett internationellt avtal i syfte att skydda klimatmigranter som mycket små. Det verkar tyvärr som att vi befinner oss långt ifrån det första steget i en sådan process, att problemet ens erkänns på internationell politisk nivå som just ett allvarligt framtida problem.