Det politiska deltagandets positiva spiral – optimistisk teori möter krass verklighet

Inlägget är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson (CKS, Linköpings universitet) och Emanuel Wittberg (doktorand vid IAS, Linköpings universitet).

***

Det finns en hel del forskning som har intresserat sig för ”vuxnas politiska socialisering”, alternativt, ”den politiska elitens socialisering”. Sullivan med flera (1993) utgör representanter för denna genre. De konstaterar att det kan vara en ’unique and powerful transforming experience’ för en individ att fördjupa sitt politiska deltagande genom att för första gången ta på sig ett formellt politiskt uppdrag. Det tros vara en ’transforming experience’, eftersom deltagandet har potential att t.ex. öka individens tilltro till demokratiska procedurer. Argumentet återfinns också i ett par äldre studier, exempelvis McClosky (1964) och Prewitt med flera (1966). Argument som resonerar i termer av liknande mekanismer återkommer i den deltagardemokratiska traditionen, där företrädarna brukar anta att fördjupat politiskt deltagande leder till s.k. virtuous circles i form av ökat politiskt självförtroende och större tillfredsställelse med demokratin (t.ex. Finkel 1987). 48 000-kronorsfrågan är förstås: får teorins litet optmistiska antaganden stöd av den krassa verkligheten?

Sedan valet 2014 har vi haft förmånen att delta i ett forskningsprojekt lett av Richard Öhrvall, betitlat ”Nya i politiken”. I projektet har vi följt en panel av politiker i 30 strategiskt utvalda kommuner, som vid upprepade tillfällen har fått besvara våra enkäter. Med tiden har svarsfrekvensen tyvärr sjunkit en del, och när vi skickade ut vår femte enkätvåg sommaren 2018, hade 71 nya och 323 erfarna politiker svarat samtliga omgångar. Trots bortfallet menar vi att urvalet av politiker som 2014 för första gången klev på ett uppdrag som kommunpolitiker ger oss vissa möjligheter att se om teorier ”deltagandets goda spiral” infrias eller inte.

Så, låt oss därför se på några av de frågor vi ställt som rör politiskt självförtroende och tilltro till demokratin. En första fråga löd: ”I vilken grad anser du att du genom kommunpolitiken kan få igenom en sakfråga?”; en andra ”I vilken grad anser du att du genom kommunpolitiken kan bidra till att göra kommunen bättre?”; och en tredje ”På det hela taget, hur nöjd är du med det sätt på vilket demokratin fungerar [i din hemkommun]?. I graferna nedan ser vi hur svaren fördelade sig vid tre mättillfällen: strax före valet 2014, mitt i mandatperioden (augusti 2016) och nära mandatperiodens slut (juni 2018). Svaren avser andelar som valde ”hög” eller ”ganska hög” utsträckning.

Självförtroende

demokratinöjdhet

(Ursäkta för ful layout på graferna, förresten…). Resultaten är intressanta. En implikation av teorierna är att vi förväntar oss ett initialt glapp i politiskt självförtroende och tilltron till demokratin mellan de nya politikerna och de mer erfarna, och det är precis vad vi observerar. Men en annan, och kanske viktigare förväntning var ju också att självförtroendet och demokratitilltron skulle stärkas ju mer deltagandet fördjupas och ju längre tiden går. Men det är inte riktigt vad vi ser – i alla fall inte i de två översta graferna: tilltron sjunker ordentligt mellan mättillfälle ett och två, för att sedan återhämta sig något – dock inte till ursprungsnivån. Vad gäller nöjdheten med demokratin, ökar den något halvvägs in i mandatperioden, för att därefter sjunka något under ursprungsnivån.

Slutsatsen? Det medges att materialet har sina begränsningar. Men åtminstone när vi undersöker denna population, med dessa mått på politiskt självförtroende och demokratinöjdhet, får tesen om deltagandets positiva spiral inget vidare stöd.

Referenser

Finkel, S. E. (1987). “The Effects of Participation on Political Efficacy and Political Support: Evidence from a West German Panel”, The Journal of Politics 49(2), 441–464.

McClosky, H. (1964). “Consensus and Ideology in American Politics”, American Political Science Review, 58(2), 361–382.

Prewitt, K., H. Eulau, and B. H. Zisk (1966). “Political socialization and political roles”, The Public Opinion Quarterly, 30(4), 569–582.

Sullivan, J. L., P. Walsh, M. Shamir, D. G. Barnum and J. L. Gibson (1993). “Why politicians are more tolerant: Selective recruitment and socialization among political elites in Britain, Israel, New Zealand and the United States”, British Journal of Political Science 23, 51–76.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s