“Det kommer att gå som på 1930-talet!”

Jämförelser med mellankrigstiden börjar bli närmast kliché i den offentliga debatten. Många är det som ser likheter mellan demokratins sammanbrott i Tyskland och Italien efter första världskriget, och attacken på de demokratiska institutionerna i Polen, Ungern och Turkiet, eller populistiska politikers framgångar i till exempel Frankrike.

Vad var det egentligen som hände under mellankrigstiden? Demokratin bröt ihop i många länder, med särskilt ödesdigra konsekvenser i Tyskland. Men det fanns ett mönster i vilka länder som klarade sig. I en ny forskningsartikel skriver statsvetarna Agnes Cornell, Jørgen Møller och Svend-Erik Skaaning att demokratin överlevde i de europeiska länder där demokratin hade hunnit slå rot före första världskriget. Där demokratin istället var ny föll den, vilket illustreras slående av den här tabellen, saxad ur artikeln:

Screen Shot 2017-07-30 at 12.24.55

Faktum är att Sverige är något av ett undantag, då demokratin klarade sig trots att vi bara haft val med manlig allmän rösträtt sedan 1911.

Forskarna menar att starka civilsamhällen bidrog till att upprätthålla demokratin, tillsammans med väletablerade institutioner. Jämförelser mellan idag och mellankrigstiden är överdrivet pessimistiska menar de; den viktigaste lärdomen från tiden är att etablerade demokratier är stabila, trots stora påfrestningar.

Därmed inte sagt att det inte är någon fara nu. Polens senaste angrepp på domstolarna stoppades bara i sista stund av presidenten. I USA underminerar Trump hel tiden tidigare okontroversiella normer om hur en president ska agera. Oppositionen och myndigheter gör motstånd, men det hade troligen kunnat gå mycket längre om inte Trump och hans administration inte agerat så taffligt och oplanerat i alla lägen.

Men om vi ska lära av historien så verkar det i alla fall som om ryktet om demokratins nära förestående död än så länge är något överdrivet.

Hela artikeln “The real lessons of the interwar years” går att läsa gratis här. 

Vem tar vem? Ömsesidiga sympatier hos partiernas sympatisörer

Vem tar vem? Det parlamentariskt osäkra läget inbjuder till allsköns analyser och spekulation i regeringsfrågan inför valet 2018 (se t ex Leif Lewins artikel på DN debatt den 13 juli). Eftersom laguppställningarna på elitnivå är låsta är det svårt att se hur en majoritetsregering eller en stabil minoritetsregering skall kunna formas. Blockpolitiken — vårt tvåpartisystem i flerpartisystemet — som tidigare skänkt förutsebarhet och tydlighet till vårt politiska system är utmanat.

Koalitionssignaler från de politiska partierna kommer att bli osedvanligt viktiga inför valet 2018. I likhet med valet 1994 gissar jag att partierna kommer att avkrävas på sina första-, andra- och tredjepreferenser i regeringsfrågan. Givet den parlamentariska situationen kan det vara ansvarsfullt att bland sina egna anhängare bygga upp en beredskap för flera olika utfall av regeringsförhandlingar efter valet.

Väljarnas dom den 9 september 2018 blir förstås avgörande för om Sverige kommer att kunna stabilt regeras 2018-2022. Frågan om vem tar vem är dock inte enbart en fråga om torr matematik eller ren spelteori. Partier i flerpartisystem har nämligen en stark tendens att samarbeta eller bilda koalitioner tillsammans med partier som står dem ideologiskt nära. Bedömningar av hur goda möjligheterna är att nå inflytande och resultat är väsentliga; partier vill saker! Trots denna grundläggande insikt från det statsvetenskapliga studiet av koalitionsbildning och partisamarbeten är det fortfarande få analyser av regeringsfrågan som tar hänsyn till ideologiska avstånd mellan partier.

Eftersom vi väljer partier och inte regeringar i Sverige är det därför rimligt att försöka få kläm på väljarnas syn på regeringsfrågan. Hur tolkar väljarna partiernas koalitionssignaler? Hur bedömer väljarna sannolikheten för att olika samarbeten ska komma till stånd? Hur bedömer väljarna trovärdighet/stabilitet/duglighet i de olika regeringsalternativ som annonserats före valet? Hur ser väljarnas egna favoritregeringar ut? Och vem är väljarnas favorit att bilda regering? Tipset till beställare av opinionsmätningar är att försöka få till stånd mätningar av annat än partiers styrkeförhållanden.

Ett sätt att undersöka hur förutsättningarna ser ut för olika scenarior i regeringsfrågan är att analysera den djupare liggande preferensstrukturen i väljarkåren, det vill säga hur starka sympatier och antipatier olika väljargrupper har för olika partier. Sedan 1960-talet används i internationella valundersökningar ett slags ”känslotermometer” för att mäta hur starkt väljarna sympatiserar med olika partier. Den svenska varianten som använts sedan 1979 i Valundersökningar och sedan 1986 i SOM-undersökningarna kallas för ogillar-gillarskalan. Skalan går mellan -5 (ogillar starkt) till +5 (gillar starkt).

ogillar.PNG

Ogillar-gillarskalan är utomordentligt användbart redskap för en hel rad analyser, inte minst eftersom evalueringarna står i stark relation till ideologiska avstånd — grunden för spatial valteori och Anthony Downs flitigt citerade An Economic Theory of Democracy (1957). Ett enkelt medeltal visar om ett parti är gillat eller ogillat i olika grupper av partisympatisörer. Figuren nedan visar för vart och ett av nio partiers sympatisörer det genomsnittliga gillandet för alla nio partier. Åttioen medeltal i en enda figur! Resultaten är hämtade från 2016 års SOM-undersökning. Detaljer kring dessa analyser finns att läsa i det nyskrivna SOM-kapitlet Det svenska partisystemet i förändring (Oscarsson 2016).

Bild6.PNG

Figuren är hämtad från SOM-institutets årliga seminarium som hölls den 24 april, och där gjordes en särskild analys av Sverigedemokraternas plats i ett föränderligt svenskt partisystem (du kan se en inspelning av seminariet här). Sverigedemokraterna är därför utmärkta med orangea punkter i figuren. Resultaten illustrerar tydligt att SD gör skäl för namnet pariaparti. SD är ett starkt ogillat parti bland alla grupper av partisympatisörer utom, förstås, de egna sympatisörerna. Endast bland Moderaternas sympatisörer finns partier som är avgjort ännu mer ogillade (FI och V) än Sverigedemokraterna.

Med hjälp av medeltalen i figuren ovan är det möjligt att gå vidare och konstruera fler mått på avstånd mellan partiers sympatisörer. Mått för partisympatisörers ömsesidiga gillande av varandras partier (ÖS) är ett sådant värdefullt avståndsmått. ÖS-mått har tidigare används i Oscarsson (1998) och Oleskog & Oscarsson (2014). De beräknas genom att multiplicera partisympatisörers sympatier för varandras partier med varandra (se förklarande texten i figuren).

ösmått

Resultaten visar att det är partisympatisörerna till Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ som hyser starkast ömsesidiga sympatier för varandras partier (ÖS=41,4). Avståndet V-FI är följdaktligen det kortaste av alla uppmätta avstånd mellan partiparen 2016. Omvänt är det längsta avståndet och de i minst utsträckning besvarade känslorna mellan V- och SD-sympatisörerna (ÖS=0,8).

Partiparens rangordning visar tydligt att laguppställningarna i svensk politik har en tydlig motsvarighet i preferensstrukturen bland väljarna. Det är korta avstånd (höga ÖS-mått) mellan partier som befinner sig bland de rödgrönrosas skara eller bland Allianspartierna. Den första blocköverskridande partiparet återfinns först på 13:e plats (S-L).

Tar vi analysen ett steg till kan vi beräkna ömsesidigt gillande mellan fler än två partier. Ett sätt är att beräkna ett genomsnittligt ÖS-mått för en rad tänkta framtida regeringskoalitioner/riksdagssamarbeten. Den nuvarande regeringen (S-MP) kan tjäna som ett slags jämförelsepunkt med ett ÖS-tal på 34,7). Rödgröna och rödgrönsrosa kombinationer ger ÖS-tal som är jämförbara (34,3 respektive 34,7), vilket speglar det starka ömsesidiga gillande som råder bland partier till vänster. Även Allianspartierna har ett starkt ömsesidigt gillande för varandras partier (ÖS=31,7). Så långt inga direkta överraskningar.

koali

Det intressanta börjar när vi utsträcker analysen till mer udda men ändå flitigt diskuterade alternativ. Ett sådant alternativ är att Alliansen skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Men då faller ÖS-talet ned till 23,1 på grund av de starka antipatierna för SD som finns bland framför allt de liberala Allianspartierna. I så fall har mittenliberala samarbetet S-C-L jämförbara förutsättningar (ÖS=24,2). Ett konservativt trepartisamarbete mellan M-KD-SD får ett klart lägre ÖS-tal (18,0), ett Allianssamarbete med Socialdemokraterna ännu något lägre (12,0). Slutligen visar sig det matematiskt tänkbara samarbetet S-SD vara fullkomligt otänkbart sett till de mycket svaga ömsesidiga sympatierna mellan de båda partiernas sympatisörer (ÖS=4,3). Räkna gärna själv vidare på egna kombinationer.

 

Detta blogginlägg är inspirerat av analyserna i mitt kapitel i den senaste forskarantologin från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Läs gärna vidare:

Oscarsson, Henrik (2017) Det svenska partisystemet i förändring i Ulrika Andersson, Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red) Larmar och gör sig till. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

 

Först till 175 vinner

Den senaste sammanvägningen av opinionsmätningar (Mätningarnas Mätning) visar att varken Miljöpartiet, Kristdemokraterna eller Feministiskt initiativ skulle vinna riksdagsrepresentation vid ett tänkt riksdagsval om det hållits idag. De samlade rösterna på dessa tre partier — 3,4+3,9+2,4 = 9,7 procent eller sisådär 750 000 röster — skulle vara ”bortkastade” i den meningen att de inte gav utdelning i form av riksdagsmandat. 

En mandatfördelningsberäkning (med den nya divisorn 1,2 och under antagande om Sverige som en valkrets) byggd på sammanvägningen ger en vink om de parlamentariska styrkeförhållandena mellan partierna skulle sett ut vore det ett valresultat i riksdagsvalet den 9 september 2018. Den parlamentariska låsningen består så till vida att inget block är i närheten av de 175 mandat som behövs för majoritet. I den nya sexpartiriksdagen får V+S 140 mandat och C+L+M 139 mandat.

Hur kan en handlingskraftig stabil regering skapas på det här parlamentariska underlaget när det finns så många låsningar när det gäller att regera med SD eller över blockgränserna? Huvudregeln är att parlamentariska samarbeten formas mellan ideologiskt närstående partier. Ett kort resonemang visar att matematiska möjligheter inte nödvändigtvis är detsamma som politiska möjligheter. De ideologiska avstånden mellan laguppställningarna gör att det alltjämt är en ganska knivig situation även om vi reducerar ned antalet aktörer från 8 till 6. 

En alliansregering byggd på stöd från SD är matematiskt tänkbart men de grundläggande ideologiska avstånden är stora. Stefan Löfven kan möjligen regera vidare men nu med mer aktivt stöd från Vänsterpartiet. Problemet här är att en blott 111 mandat svag S-enpartiregering skulle ha stora svårigheter att få stöd för en budget såvida inte det går att övertyga närstående Allianspartier att stödja. Liberala mittenpartier som C och L skulle var och en för sig inte befatta sig med ett regeringssamarbete som direkt eller indirekt bygger på Vänsterpartiets stöd. Och det är först under galgen som dagens partiledargeneration i C och L skulle sträcka sig till att utveckla ett intimt parlamentariskt samarbete med S — även om det i så fall formas en mittenmajoritet med 111+22+50 mandat=183 mandat. 

Gissa om vi kommer tugga detta mycket under de knappt 500 dagar som återstår till valet. Opinionsbildning tar tid: Hur förbereder partierna sina väljare och sympatisörer för att kunna hantera regeringsbildningen efter valet 2018?

Tema MAKT: En barriärmodell

Detta blogginlägg är författat av GUNNAR FALKEMARK, professor i statsvetenskap vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Att studera makt i samhället är en komplicerad uppgift som kan bedrivas på många olika sätt. Jag skall här göra det på ett tänkbart sätt. En utgångspunkt för min maktanalys är antagandet om förekomsten av mänskliga behov och att människor försöker få dessa behov tillgodosedda. I ett modernt och komplext samhälle kan detta inte ske utan politiskt beslutsfattande och etablerandet av olika institutioner. En nyckelkomponent i detta sammanhang är att bristande behovstillfredsställelse hamnar på den politiska beslutsarenan.

häck.jpgJag skall här uppmärksamma dels de olika barriärer som finns för att så skall ske och dels att dessa i många fall är ett resultat av maktutövning. Fem olika barriärer kommer här att uppmärksammas och utgångspunkten är att behov för en grupp människor inte är tillfredsställda. Läs mer

Segregation och arbetsmarknadsintegration – vad spelar utbildningsnivåer för roll?

Det här inlägget är författat av Adam Josefsson och Anders Sundell, och bygger på Adams masteruppsats i statsvetenskap.

Efter de senaste årens stora flyktinginvandring är arbetslösheten bland invandrare en stor samhällsutmaning. Förutom de samhällsekonomiska kostnaderna av arbetslöshet innebär det för individen att det blir svårare att komma in i det svenska samhället. Samtidigt kan själva faktumet att man saknar kontakter med infödda och etablerade svenskar göra det svårare att få ett arbete. Sådana kontakter kan försvåras av boendesegregation. I grafen nedan visas sambandet mellan segregation (SCB:s officiella segregationsindex) och arbetsmarknadsintegration, mätt som skillnaden i arbetslöshet mellan infödda och invandrare, i de 50 största kommunerna.

screen-shot-2017-03-02-at-22-45-20

Vi ser ett rätt starkt samband: i mer segregerade kommuner, som Borlänge, har utrikes födda kommuninvånare mycket högre arbetslöshet än de inrikes födda. I ett tidigare inlägg på Politologerna återfanns inget sådant samband. Skillnaden förklaras av hur man mäter segregation och arbetslöshet, och diskuteras i större detalj i uppsatsen. Vi kan dock ännu inte säga något om huruvida det är segregationen som faktiskt orsakat den sämre arbetsmarknadsintegrationen. För att göra det måste vi kontrollera för hur ytterligare variabler påverkar huvudsambandet.

Läs mer

Är sammanläggningar av kommuner svaret på kommunsektorns problem?

Nej, Olof Petersson (2004) blev ingalunda bönhörd. För sisådär 12,5 år sedan uttryckte han (i ett fortfarande relevant och aktuellt debattinlägg) tveksamhet om huruvida vi verkligen behövde fler utredningar om kommuner, regioner och landsting, bl.a. med argumentet att området var ”ett av de mest välutredda och genomtröskade i hela svenska samhället”. Sedan dess har ett veritabelt pärlband av betänkanden som rör området passerat revy (ffa. SOU 2007:10,  SOU 2007:93; SOU 2012:30; SOU 2012:81, SOU 2015:24; och SOU 2016:48, men också SOU 2015:35 och SOU 2017:1 får sägas ha ”kommunernas utmaningar” som huvudnummer). Och så nu igen då, när den sittande regeringen tillsatt den kommunutredning det ryktats om ett tag, där direktivet bär titeln Stärkt kapacitet i kommunerna för att möta samhällsutvecklingen (FI 2017:13).

Läs mer

Opinionsläget februari 2017

Detta blogginlägg är samförfattat av PER OLESKOG TRYGGVASON och HENRIK OSCARSSON

Det är idag femhundrasextiotvå dagar kvar till valet 2018. Under den senaste månaden har vi sett ovanligt stora rörelser i den sömniga mellanvalsopinionen. I det här blogginlägget redovisar vi våra sammanvägningar av opinionsläget i januari och februari (MäMä) och analyserar frågan om huruvida Moderaternas mer pragmatiska inställning till att samarbeta med Sverigedemokraterna kan ha inneburit en väljarflykt av M-sympatisörer till Centerpartiet.

Långt kvar till valet
De regelbundna publiceringarna av väljarbarometrar lider kroniskt av oproportionerlig överexponering och av övertolkningar utan stöd i data. Med dårars envishet vill vi därför först börja med att påminna om några viktiga slutsatser från tidigare analyser av opinionsmätningar som man bör bära med sig. För det första: Prediktionskraften i mätningar som genomförs långt före valet är, åtminstone historiskt sett, relativt liten. Det är först när vi rör oss in ett valår – alltså om ungefär ett år – som prediktionskraften brukar förbättras dramatiskt. Först då börjar valresultatet långsamt frysa fast och mätningarna närma sig något som liknar det slutgiltiga valresultatet. Det är ännu långt kvar till valet 2018. Och först i efterhand brukar man ha tillgång till de data som behövs för att kunna dra slutsatser om när under mandatperioden det inträffat något formativt moment.

För det andra gäller mätningarna en hypotetisk situation om ett tänkt riksdagsval idag. Alltså en situation som inte ens är nära att påminna om den valrörelsekontext under vilken väljare faktiskt fattar sina röstningsbeslut. Som politainment fungerar mätningarna som bränsle för spekulation och spelteoretiska tankeexperiment. Men när allt kommer omkring är mätningar mätningar och valresultat valresultat, en lärdom som under det senaste året efter Brexit, Trump och Isländska skrällval lyckligtvis tycks ha nått spridning även utanför forskningskretsar.

M-utspelet den 19 januari
För det tredje bör man vara ytterst försiktig att koppla samman eventuella förändringar med specifika politiska händelser. För det mesta visar det sig vara ytterst svårt att isolera kortsiktiga opinionseffekter av t ex utspel, skandaler, partiledarbyten, partikongresser. Opinionsforskningen visar att förändringar nästan alltid sker gradvis och dessutom med eftersläpningar. Hela opinionen påverkas oftast inte på en och samma gång. Många effekter som kan detekteras omedelbart blir inte permanenta. Elasticiteten i attityder gör att opinionseffekter kan ackumuleras och ”mellanlagras” för att ge utslag först vid ett senare tillfälle (jämför blixtnedslaget som blir utfallet av en mer långvarig elektrisk uppladdningsprocess).

Därför är det notoriskt svårt att dra säkra slutsatser om orsaker till korttidsförändringar. I synnerhet när det gäller resultat från väljarbarometrar eftersom det i dessa undersökningar inte ställs för ändamålet avsedda andra frågor till de svarande. Vi har bara tidsserien att utgå ifrån för att dra slutsatser. Bra för fri spekulation. Mindre bra om man vill dra vetenskapliga slutsatser.

Men den här gången är det lite annorlunda. Förutsättningarna för slutsatser är ovanligt goda. Opinionsinstituten har nämligen behagat förlägga sina fältperioder så att det blir enklare än vanligt att värdera opinionsläget före Anna Kinberg Batras presskonferens den 19 januari – och de direkta negativa reaktionerna från andra allianspartier – och jämföra med opinionsläget efter utspelet. Vår egen sammanvägning – Mätningarnas Mätning – visar att mellan januari och februari blev Moderaternas skattning i väljarbarometrarna klart lägre samtidigt som Centerpartiets blev klart högre. Den senaste sammanvägningen inkluderar Novus mätning från igår och ger följande resultat (Läs mer om MäMä här).

Figur 1     Mätningarnas Mätning den 23 februari 2017 (%).

23-feb-2017-mama_liggande

Ovanligt stora och samstämmiga opinionsförändringar
Vi har som sagt inga paneldata att tillgå just nu (även om panelstudier faktiskt pågår i skrivande stund och kan komma att bli viktiga såsmåningom). Men sedan den 19 januari har vi har sju opinionsmätningar (från sex institut) som har haft hela eller den absoluta huvuddelen av sina fältperioder efter AKBs presskonferens. I samtliga mätningar, med undantag för Sifos andra extra(?)-mätning under perioden så backar Moderaterna samtidigt som Centerpartiet går framåt. I övrigt finns det lite systematik i förändringarna.

Bland de opinionsinstitut som använder sig av sannolikhetsbaserade urval kan vi konstatera att Moderaternas förändring varit statistiskt säkerställd hos Demoskop och Novus, men inte i någon av Sifos mätningar. Centerpartiets uppgång är säkerställd i Novus och Sifos första mätning, men inte i Demoskops.

Figur 2       Förändringen för respektive parti jämfört med föregående opinionsmätning (sex institut, procentenheters förändring)

figur1.png

Note: Sifo har gjort två undersökningar sedan den 19 januari 2017.

Ser vi till partiernas utveckling över tid kan vi konstatera att Moderaterna haft en nedåtgående trend samtidigt som Centerpartiets siffror pekat uppåt. Men vi kan också se att mätningarna som gjorts efter den 19 januari (de blå och gröna observationerna) accentuerat de båda trenderna. Detta gäller både i de mätningar som använder sig av sannolikhetsbaserade urval och de mätningar som har självrekryterade webpaneler.

Figur 3           Moderaternas och Centerpartiets opinionsutveckling sedan valet 2014 (blå och gröna observationer är resultat där fältperiod varit efter 19 januari)

prob sannolikhet.png

Note: Undersökningar som genomförts från september 2014 till februari 2017. Opinionsinstituten som ingår är: Demoskop, Inizio, Ipsos, Novus, SCB, SKOP, Sentio, Sifo, YouGov. Inizio, Sentio och YouGov ingår i gruppen självrekryterade övriga institut ingår i gruppen sannolikhetsbaserade.

Huruvida det här en långsiktig trend, en stabilisering eller om vi snart kommer återgå till gamla nivåer får framtida mätningar utvisa.

Vad kan förklara Moderaternas sjunkande stöd?
Vad kan då förklara att Moderaterna tappar väljare efter öppnandet gentemot Sverigedemokraterna? Vi ska självklart vara försiktiga i att spekulera för mycket i konkreta orsakssamband, men vi kan i det här sammanhanget pröva en hypotes att det kan bero på hur Moderata väljare känner inför Sverigedemokraterna som parti. Ms nya linje kom i huvudsak att handla om partiets mer pragmatisk inställning till samarbete med SD även om AKB uppehöll sig mest vid att kritisera regeringen och uttryckte en stark vilja att få till stånd en politisk förändring i Sverige.

Även om Sverigedemokraterna har växt avsevärt i opinionen sedan valet 2014 så är det fortfarande ett parti som väcker mycket starka antipatier i stora delar av väljarkåren och så också inom Moderaterna. I de nationella SOM-undersökningarna ställer vi frågan hur mycket väljarna gillar respektive ogillar de politiska partierna, där respondenterna får använda en skala som går från ”ogillar starkt” (-5), ”varken gillar eller ogillar (0), ”gillar starkt” (+5). I figur 3 nedan redovisar vi andelen av respektive partis sympatisörer som angett det lägsta svarsalternativet, ”ogillar starkt” gentemot samtliga andra partier. Detta för att analysera hur stor andel av partiernas sympatisörer som hyser kraftigast antipatier för övriga partier.

Det är uppenbart att man hyser störst antipatier gentemot Sverigedemokraterna om man sympatiserar med partier till vänster eller med Centerpartiet.

Även om det finns tydliga skillnader mellan partierna i andelen som har de största antipatierna så kan vi konstatera att är en väsentlig andel av moderaternas sympatisörer som tycker mycket illa om Sverigedemokraterna, nämligen 46 procent. Det är till och med så att det är en något större andel av Moderaternas sympatisörer som väljer detta svarsalternativ jämfört med sympatisörer till Liberalerna och Kristdemokraterna. Siffrorna som här redovisas är visserligen från hösten 2015, men beaktar vi att nästan hälften av Moderaternas sympatisörer då hyste starka antipatier mot Sverigedemokraterna är det kanske inte helt överraskande att de några av delar av partiets sympatisörer väljer att söka sig till andra partier när Moderaterna öppnar upp förs samarbete.

Figur 3           Andelen med starka antipatier för respektive parti bland partiernas sympatisörer (procent)

figur3

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2015 Note: Andelen av respektive partis sympatisörer som anger alternativet -5 ”Ogillar starkt” på frågan ”Vart skulle du vilja placera Parti”.

Att det blir Centerpartiet som de flyende M-sympatisörerna väljer har ideologiska orsaker. En kraftig polarisering och ökad konfliktnivå längs den nya kulturella dimensionen – som innefattar ideologiska skillnader i syn på nationalstatens gränser, kultur, identitet, traditioner, mångkultur, globalisering, migration och flyktingmottagning – har på kort tid lett till stora spänningar i det svenska partisystemet i allmänhet och mellan Allianspartierna i synnerhet. De socialliberala partiernas kraftiga reaktion är en tydlig indikation på att den nya kulturella dimensionen håller på att stöpa om den svenska partirymden.

Fler analyser behövs, men givet all kunskap om partiernas sympatisörer och om konfliktstrukturen i partisystemet bedömer vi att det är sannolikt att de flyende M-sympatisörerna hör till den grupp som attraherades av Fredrik Reinfeldts kosmopolitiska Moderata budskap. När M nu väljer att justera sin ideologiska kurs är det dessa väljare som rör på sig. Centerpartiet tycks vara det alternativ som tydligast representerar en liberal, tolerant politik för globalisering, öppen ekonomi, frihandel och internationellt samarbete, just sådant som var kännetecknande för Allianspolitiken under Fredrik Reinfeldt. Framtiden – kanske redan marsmätningarna från opinionsinstituten – får utvisa om AKBs utspel från den 19 januari initierat en omfattande väljarvandring mellan allianspartierna eller om Ms väljarförluster begränsas. När kakafonin i opinionssymfonin dundrat på ett tag kan det till och med ske återflöden om Moderaterna lyckas skingra dimridåer om framtida agerande i ex regeringsfrågan och lugnat Reinfeldt-kosmopoliterna så till den grad att de snabbt återvänder.