Varför röstar folk på lokala partier?

Det här är ett inlägg av Gissur Ó Erlingsson och Susanne Wallman Lundåsen, professor respektive lektor vid Linköpings Universitet.
***

Hur gick det för de så kallade ”övriga partierna” i kommunvalet (för enkelhetens skull definierar vi dessa som partier vilka enbart har representation på kommunal nivå). Inför 2022 års val förekom en hel del buzz i rapporteringen om att framför allt de genuint lokala partierna – alltså, partier som uteslutande ställer upp med kandidater i kommunvalen – mobiliserade ordentligt: betydligt fler sådana partier ställde sig på startlinjen 2022 jämfört med 2018. Men när röken väl lagt sig, ser det emellertid ut som om oavsett om vi bara tittar på de genuint lokala partierna, eller den bredare definitionen ”övriga partier”, att den här typen av partier gått tillbaka något. De tycks bli representerade i något färre kommuner än vad fallet var efter 2018 års val.

Utan att alls koppla samman trenderna, och därför inte heller dra några stora växlar av det, kan också konstateras att röstdelningen mellan kommunval-riksdagsval ser ut att ha minskat något jämfört med 2018 års val. Enligt VALU bryts den långa trend som vi sett sedan valet 1994 (bild #8), att allt fler väljer att rösta på olika partier i riksdags- och kommunvalet. 35 procent uppgav att de delade sina röster på det sättet 2018, siffran för 2022 års val är 34 procent.

Med det sagt, ska vi med detta inlägg försöka bidra till att täppa igen en kunskapslucka när det kommer till partier som uteslutande har framgångar i kommunvalen. I någon trivial mening kan den här sortens partier, som ju säger sig utmana de etablerade, kallas ”antietablissemangspartier”. Mycket riktigt har forskning funnit att deras grundare regelmässigt anger missnöje med etablerade partierna som skäl till partibildningen (Eriksson 1999; jfr Erlingsson 2005). I dessa partiers parti- och handlingsprogram återfinns ofta en önskan om att mobilisera väljare som är missnöjda med den lokala demokratin (jfr Fridolfsson & Gidlund 2002). Samtidigt som dessa partier trendmässigt blivit fler och fler sedan 1970-talet, vet vi försvinnande litet om vilka dessa partiers väljare är.

Fortsätt läsa

Kvinnokortet – ett ess i rockärmen? Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister och den socialdemokratiska valframgången 

Här kommer ytterligare ett bidrag från Snabbtänkt som Politologernas skribenter medverkade i. Den här gången handlar det om Magdalena Andersson och tänkbara förklaringar till varför Socialdemokraterna gick fram i det senaste valet.

När Stefan Löfven i sitt sommartal 2021 meddelade omvärlden att han ämnade avgå i november samma år var det ett överraskande besked. Visserligen låg partiet runt 25 procent i opinionsmätningarna och kurvan pekade nedåt. Men att byta partiledare och statsminister så nära inför ett stundande val är inte riskfritt. Smekmånaden kan vara över när det är dags för valrörelse och efterträdaren kanske inte hade de kvaliteter man hoppats på. Löfvens efterträdare var ur ett forskningsperspektiv också något förvånande. Det är nämligen mindre vanligt att kvinnor blir partiledare i stora partier som innehar regeringsmakten. Angela Merkel fick exempelvis chansen att bli partiledare först när CDU var i opposition. Detsamma gällde för Margaret Thatcher och Mette Frederiksen. Det finns dock undantag, som Theresa May och nyligen tillträdda Liz Truss. Hursomhelst, Andersson fick möjligheten att bli både partiledare och statsminister, vilket kan jämföras med Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare, Mona Sahlin, som fick ta över som partiledare efter ett svidande valnederlag och för ett sargat parti i opposition.  

I samband med Magdalena Anderssons statsministeromröstning anfördes argument som gick ut på att de eventuellt tveksamma samarbetspartierna borde betänka att Sverige var på väg att få sin första kvinnliga statsminister. Kritiker menade att Socialdemokraterna använde ”kvinnokortet” för att sätta press på dem som var tveksamma. I en intervju bemötte Annika Strandhäll kritiken: 

– Jag vill inte säga att det enbart är att dra kvinnokortet, utan att det är möjligheten att som partier medverka till en historisk förändring i Sverige. Ett historiskt skeende. Varje parti måste därför ställa sig frågan vad värdet är att göra det ena eller det andra.

Var det då en klok strategi att spela ”kvinnokortet”? De yttre omständigheterna borde fått vilket regeringsparti som helst att frukta väljarnas dom. En sittande regering brukar förlora i väljarstöd, mer så efter två mandatperioder. Att ständigt fatta beslut gör att man till slut har retat upp tillräckligt många för att ett regeringsskifte blir en naturlig konsekvens. Därutöver präglades Sverige av rekordhöga elpriser, gänguppgörelser i offentliga miljöer och stigande inflation. Trycket utifrån gjorde att Socialdemokraterna till och med drygt en vecka före valdagen ändrade sin position i kärnkraftsfrågan. Högersidan ägde helt enkelt agendan och Socialdemokraterna fick anpassa sig bäst de kunde. Trots detta gick Socialdemokraterna framåt i valet och ökade med drygt två procentenheter. Man får faktiskt gå 20 år tillbaka i tiden för att hitta en motsvarande ökning hos Socialdemokraterna.

Hur ska man förstå ökningen? Givetvis finns det flera förklaringar. Men Socialdemokraterna såg tidigt ut att göra bedömningen att deras starkaste kort var deras nya partiledare. Forskning som har studerat hur väljare bedömer manliga och kvinnliga partiledare i 50 länder under 20 år pekar på att kvinnliga partiledare tenderar att bli mer positivt bedömda än manliga. Vidare verkar det i huvudsak vara kvinnliga väljare som ”driver” resultaten. Det finns också stora jämförande studier som visar att kvinnliga partiledare av väljarna bedöms vara mindre ideologiskt polariserande än manliga partiledare. Lägger vi ihop de två stora jämförande studierna kan valet av Andersson gjort att kvinnor blev mer positivt inställda till Socialdemokraternas partiledare och att hon av mittenorienterade kvinnliga väljare sågs som ett fullgott mittenalternativ till Annie Lööf. Om man jämför förutsättningarna inför valåret 2018 och Löfvens utgångsposition med 2022 och Anderssons framgår, av siffror från SOM-institutet, att kvinnliga socialdemokratiska väljare tyckte bättre om Andersson än Löfven. Det gällde också för valmanskåren i stort. Ett år före valet var kvinnor betydligt mer positiva till Andersson än vad som var fallet med Löfven. Från det att Andersson tillträdde hade hon också höga förtroendesiffror och på en helt annan nivå än hennes konkurrenter. I VALUs resultatredovisning kunde man utläsa att sedan mätningarna började mäta betydelsen av partiledarens betydelse för partivalet (1998), slog Anderson sina socialdemokratiska företrädare med råge. Den eller de som planterade idéen med att ersätta Löfven med Andersson knappt ett år före valet ser ut att ha gjort en riktigt bedömning. Att spela ”kvinnokortet” var ur det perspektivet ett ess i rockärmen. Frågan är om det ens fanns någon annan som var man nog att lyfta Socialdemokraterna efter två turbulenta mandatperioden.  

Mer att läsa:

Bridgewater, J., & Nagel, R. U. (2020). Is there cross-national evidence that voters prefer men as party leaders? No. Electoral Studies67, 102209.

O’Brien, D. Z. (2019). Female leaders and citizens’ perceptions of political parties. Journal of Elections, Public Opinion and Parties29(4), 465-489.

Äldre väljare och äldrefrågor i valet 2022

MARIA SOLEVID

Texten i blogginlägget är också publicerad i Snabbtänkt 2022

Inför Riksdagsvalet 2022 fanns en diskussion om att gruppen äldre väljare, 65 år och äldre, samt frågor om äldrevård och pensioner skulle bli extra viktiga. Förutsättningarna för detta handlade om att andelen preliminärt röstberättigade väljare 65 år och äldre utgjorde 28 procent av alla röstberättigade, vilket är den högsta andelen hittills i ett svenskt val. Som i många andra västländer har Sverige en åldrande befolkning, dels för att generationerna födda på 40- och 50-talet är stora, dels för att vi lever allt längre. Med en så stor och ökande andel äldre väljare måste ju partierna förhålla sig till denna grupp och trycka extra mycket på frågor som i högre grad berör den här gruppen, eller?

Med facit i hand kan vi konstatera att inte heller 2022 års val kom att handla om äldrefrågor. Äldre- och pensionsfrågor var antingen helt frånvarande eller ägnades mycket lite utrymme i de stora utfrågningarna och debatterna under valrörelsens sista veckor. Men var valrörelsen karaktäristisk för mandatperioden som helhet? 

Äldre som grupp var tydligt i strålkastarljuset under Coronapandemin. Gruppen 70 år och äldre pekades ut av Folkhälsomyndigheten som en särskild riskgrupp. Viruset tog sig tidigt in och spreds i snabb takt runt om på svenska äldreboenden och tusentals äldre avled i Covid särskilt under pandemins första år. Coronakommissionen kom senare att rikta stark kritik mot regeringens, myndigheters och svenska kommuners oförmåga att skydda de äldre, och särskilt de sköra äldre, under pandemin. En annan period under mandatperioden där äldre- och pensionsfrågor stod i fokus var under senhösten 2021 och våren 2022. För att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister gjorde Vänsterpartiet i november 2021 upp med Socialdemokraterna och den främsta frågan för uppgörelsen var pensionerna. Pensionsfrågan hamnar sedan återigen i fokus när regeringen i april 2022 lägger fram förslaget. De dåvarande oppositionspartierna Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna kommer också under senvåren överens om en satsning på höjda pensioner. Den som lyssnar på debatter från våren kan konstatera att partierna nästan bjuder över varandra när det handlar om satsningar på höjda pensioner.

I SOM-institutets mätningar av medborgarnas viktigaste samhällsproblem hamnar äldre/pensionsfrågor ofta en bit ner på dagordningen. Hösten 2021 hade frågan plats sju av tjugo områden. SOM-institutets särskilda Coronaundersökning från våren 2020 visar dessutom att äldreomsorgen inte ens då blev en viktigare fråga i invånarnas ögon. Vidare har resultaten från den nationella SOM-undersökningen flera gånger visat att äldre prioriterar skola och utbildning högre än äldrefrågor. Om vi tar oss närmare valdagen visar resultaten från Novus augustimätning av ”viktigaste politiska frågan” att äldreomsorgen hade plats åtta av tio sakfrågeområden. Enligt Mediemätaren förekommer inte heller äldrefrågor bland de tio mest synliga frågorna under våren och sommaren 2022. Vi kan därför konstatera att äldre- och pensionsfrågor generellt hamnar längre ner på medborgarnas dagordning, att de ofta är lägre prioriterade av äldre själva samt inte var synliga i media under valrörelsen. Men hur blev det i valet 2022? 

Enligt SVT:s Vallokalsundersökning (VALU) kom äldreomsorgen på åttonde plats och pensionerna på tionde plats av totalt 19 som mest betydelsefulla fråga för partivalet bland samtliga tillfrågade väljare. I topp låg sjukvård, skola och utbildning, lag och ordning, energi och kärnkraft samt svensk ekonomi. Bland väljare 65 år och äldre är topplistan dock annorlunda – äldreomsorgen respektive pensionerna tar sig in på plats två och tre, endast slagna av sjukvårdsfrågan. På fjärde plats hamnar lag och ordning och på femte plats skola och utbildning.

Nästa fråga att besvara är om äldre röstade annorlunda än andra åldersgrupper? Vi vet från tidigare Valundersökningar att Socialdemokraterna från slutet av 1970-talet till början av 1990-talet och sedan igen från 2006 varit största parti bland äldre väljare. Att socialdemokratiska partier har starkt stöd bland äldre gäller också i flera andra europeiska demokratier. I valet 2022 är Socialdemokraterna fortfarande största parti på 38 procent i gruppen 65 år och äldre. Det är en ökning med tre procentenheter sedan 2018 men på samma nivå som i valet 2014. Andra åldersskillnader är att äldre i lägre grad än unga röstade på Vänsterpartiet och Moderaterna, medan det är mer jämnt mellan den yngsta och äldsta åldersgruppens röstandelar för såväl Sverigedemokraterna som Kristdemokraterna. I de senaste valen är det annars i huvudsak Vänsterpartiet och Miljöpartiet som gått sämre bland äldre väljare.

Bland äldre väljare som angivit att äldreomsorg eller pensioner hade mycket stor betydelse för partivalet är Socialdemokraterna också tydligt största parti, medan Sverigedemokraterna samlar flest röster bland äldre väljare som prioriterat lag och ordning. Socialdemokraterna bedöms också, både bland samtliga väljare som bland äldre, ha den bästa politiken i både äldreomsorgs- och pensionsfrågan. Bland gruppen äldre väljare är det dock en större andel som anser Socialdemokraterna har sakfrågeägarskapet jämfört med bland samtliga väljare. 

Sammanfattningsvis går det att konstatera att det trots äldre- och pensionsfrågornas låga synlighet i valrörelsen ändå verkar ha förekommit en tydlig sakfrågeröstning bland väljare 65 år och äldre. Gruppen hade i genomsnitt en hög prioritering av frågorna och det ser ut att ha gynnat Socialdemokraterna. Ytterligare analyser kommer dock behövas för att ge mer nyanserade svar på frågorna om hur relationen mellan sakfrågeprioriteringar och partival ser ut bland äldre väljare och vilka likheter och skillnader som finns mellan olika grupper av äldre väljare.

Varför könspolarisering?

HENRIK OSCARSSON & JAKOB AHLBOM
Den här texten ingår även som ett bidrag i forskarantologin Snabbtänkt 2022, se https://www.snabbtankt.se/

Aldrig tidigare har män och kvinnor röstat mer olika i ett riksdagsval, visar SVT/VALU 2022. Två partier driver utvecklingen: Socialdemokraterna vann ett åtta procentenheters starkare stöd bland kvinnor än bland män. Sverigedemokraterna vann ett nio procentenheters starkare stöd bland män än bland kvinnor. Resultatet är en ytterligare polarisering av den svenska väljarkåren med avseende på kön. Det handlar inte om någon stor förändring från 2018. Men ändå. Ett rekord. Varför det?

Moderna valrörelser är en agendakamp. Åsiktsröstningen bland svenska väljare är stark. Det ligger därför närmast till hands att förklara könsskillnader i partival med saker som ideologi, sakfrågeåsikter, bedömningar av partiernas politik och prioriteringar av frågeområden. Resultaten från VALU stämmer väl överens med en sådan enkel förklaringsmodell. Ideologiskt identifierar gruppen kvinnor sig klart längre till vänster än vad gruppen män gör, skillnaden är omkring 10 procentenheter i andelen vänsteridentifierade. Stödet för kärnkraftsavveckling, flyktingmottagning och förbud mot vinstutdelning är starkare bland kvinnor än bland män, i genomsnitt tio-femton procentenheter i andelen positiva. Betygsättningen av partiernas politik har också tydliga könsmönster: bedömningarna av Sverigedemokraternas politik på områdena lag och ordning, energi och kärnkraft, flyktingar och invandring är klart högre bland män än bland kvinnor. Moderaterna vann sakfrågeägarskapet (uppfattades ha den bästa politiken) på området energi och kärnkraft, en seger som var tydligare bland män än bland kvinnor.

Könsskillnaderna är påtagliga när det gäller svaren på frågan om vilken betydelse olika politikområden haft för partivalet. ​​Ser vi till de politiska frågor som har haft störst betydelse toppar sjukvården bland kvinnorna där 62 procent sa att detta haft betydelse – medan endast 45 procent av männen tar upp sjukvården som viktig för deras val. Lag och ordning kommer högst upp på männens lista över viktiga frågor för partivalet men återfinns först på sjätte plats bland kvinnor. Kvinnor ger högre prioritet till sjukvården (1), skola och utbildning (2), jämställdheten mellan män och kvinnor (3), sociala välfärden (4) och äldreomsorgen (5). Energi och kärnkraft kommer näst högst på männens lista över betydelsefulla frågor för partivalet men den frågan hamnar först på tionde plats bland kvinnorna. Av totalt nitton frågor rankas miljön och klimatfrågan på sjunde respektive fjortonde plats bland kvinnor men först på fjortonde respektive artonde plats bland män.

Mediemätaren från Kantar Public visar att de tre viktigaste ämnena i valrörelsen (fram till sista augusti) var Lag och ordning, Miljö och energi (där elpriserna och kärnkraftsdiskussionen torde vara de viktigaste delarna), och Migration/integration. Denna agenda gynnade Ulf Kristerssons regeringsunderlag eftersom de fyra partierna till höger tillsammans åtnjöt ett högre förtroende i dessa frågor än de partier som stöttade Magdalena Anderssons regeringsunderlag.

 Valrörelsen tycks alltså ha speglat männens genomsnittliga prioriteringar snarare än kvinnornas. Hade valrörelsen istället handlat om de sakområden som var viktigast bland kvinnorna (sjukvården, utbildning, jämställdheten, vård och omsorg, klimat, etc.) så hade detta sannolikt främjat Magdalena Anderssons möjligheter. Den hårfina segern för partierna till höger berodde åtminstone till en del på att valrörelsen handlade om frågor som prioriteras högre bland män än bland kvinnor.

Vi vet från tidigare analyser att de ökade könsskillnaderna i partival är del av en längre trend. Under de senaste decennierna har en politisk skiljaktighet mellan kvinnor och män i ökande grad överlappat med den ideologiska distinktionen mellan vänster och höger. Könspolariseringen i röstning går att förstå genom att hänvisa till skillnader i åsikter och prioriteringar. Men svaren på frågorna om varför dessa åsiktsskillnader mellan män och kvinnor uppstår – och varför denna könssortering genomgående syns tydligare i de yngre åldersgrupperna — behöver förstås sökas längre tillbaka i orsakskedjan. Det behövs djupare analyser av hur socialisation, livschanser och levnadsvillkor påverkas av förändrade förutsätt­ningar för arbete, familjebildning och karriär. Vi behöver veta mer om hur unga kvinnor och män bedömer utsikterna att hävda sig politiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt i ett nyfött infor­mations- och nätverkssamhälle. Det är lätt att observera den starkt könssegregerade arbetsmarknaden och den allt större utbildningsklyftan mellan män och kvinnor. Utifrån resultaten från SVT/VALU 2022 är det uppenbart att gruppernas politiska vägval blir mer olika till följd av att gruppen män och gruppen kvinnor har olika intressen och olika mycket att vinna på den politik som de politiska partierna har presenterat i samband med valet.   

En klyfta mellan stad och land?

Den här texten ingår även som ett bidrag i forskarantologin Snabbtänkt 2022, se https://www.snabbtankt.se/

I årets valrörelse fick landsbygden en ovanligt framträdande plats och en rad politiska förslag riktade mot människor som bor där fördes fram. Exempelvis föreslog Sverigedemokraterna lägre arbetsgivaravgift på landsbygd och Kristdemokraterna sänkt körkortsåldern för dem som bor i vad partiet kallar ”Hjärtlandet”. I likhet med den amerikanska förlagan The Heartland saknar Hjärtlandet en precis definition, men från vad som förmedlats tycks det innefatta områden utanför storstadsområden och större städer. Även andra partier förde fram förslag med en uttalad avsikt om att förbättra förhållandena för dem utanför städerna, såsom sänkt skatt på bensin och diesel, utbyggnad av infrastruktur och utlokalisering av myndigheter.

Att ställa stad mot land är inget nytt, varken i kulturen eller i politiken. Landsbygden har ibland fått stå för det okultiverade och trångsynta, ibland har den representerat det sanna och oförstörda. På motsvarande sätt har staden varit en symbol såväl för frihet och modernitet, som för kriminalitet och förfall. Även inom den samhällsvetenskapliga forskningen har förhållandet mellan stad och land länge haft en central plats. Intresset har dessutom förstärkts på senare tid, då en ökad politisk polarisering mellan storstadsregioner och övriga landsdelar har observerats i ett flertal länder. Framför allt har den polariseringen tagit sig uttryck genom att etablissemangskritiska rörelser har frodats i dessa länders rurala delar. Men går en sådan polarisering mellan stad och land att finna även i det svenska riksdagsvalet 2022?

Hur den frågan ska besvaras är inte självklart. I Sverige saknas nämligen en allmänt vedertagen definition av stad och landsbygd. Ett sätt att ändå närma sig ett svar är att utgå från den grova indelning som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har tagit fram, vilken består av tre kommungrupper: storstäder och storstadsnära kommuner; större städer och kommuner nära större städer; samt mindre städer och landsbygdskommuner. För de fyra partierna till vänster, som föredrog Magdalena Andersson som statsministerkandidat (C, MP, S och V), var förändringen i stöd jämfört föregående riksdagsval bättre i storstadsområden och sämre på landsbygd. Det omvända gäller för alla partierna till höger (KD, L, M och SD).

Jämförelsevis gynnsamma valvindar blåste med andra ord i storstadsområden för partierna till vänster och utanför de större städerna för partierna till höger. Värt att notera är att det gäller när vi jämför förändringen i stöd för partierna i förhållande till förra valet och mellan de tre kommungrupperna. Därmed inte sagt att alla partier till vänster gick framåt i större städer eller att alla partier till höger ökade sin röstandel på landsbygd. Exempelvis backade Kristdemokraterna och Liberalerna i alla tre kommungrupper, men de backade mer i storstadsområden än på landsbygd.

Valvindarna i 2022 års riksdagsval liknar de som noterats i andra länder, men det är inte samma sak som ökande skillnader i partival mellan stad och land. Ser vi till det sammantagna stödet för de två nämnda partiblocken och över tid (och därmed bortser från att de är nya partikonstellationer) kan vi se att partierna till vänster har en lång historia av relativt starkt stöd på landsbygd, medan partierna till höger sedan länge har varit jämförelsevis starka i storstadsområden. Valvindarna i årets val innebar därför att skillnaden i stöd mellan stad och land för respektive partiblock minskat och blev mindre än någonsin tidigare. Samtidigt innebar samma vindar att högersidan i 2022 års riksdagsval hade starkare stöd på landsbygd än i storstadsområden och vice versa för vänstersidan, vilket är i linje med hur det ser ut i många andra länder men något helt nytt i svenska val.

Flyttar vi fokus till de enskilda partierna är resultaten mer varierande. För hälften av partierna – C, L, M och S – innebar 2022 års val att skillnaden i stöd mellan storstadskommuner och landsbygdskommuner minskade jämfört med föregående val. Exempelvis gick Socialdemokraterna tydligt framåt i Danderyd där de tidigare var svaga, medan de backade i Jokkmokk där de varit starka. Det omvända gällde för Moderaterna. För den andra hälften av partierna innebar 2022 års val en lite större skillnad i stöd mellan stad och land. Kristdemokraterna har tidigare varit jämnstarka i de tre kommungrupperna, men backade lite mindre i landsbygdskommuner. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var relativt sett mer framgångsrika i storstadskommuner där de redan tidigare hade starkare stöd.

Det är dock framför allt Sverigedemokraternas valframgångar som gör att det ändå går att tala om en polarisering mellan stad och land. Visserligen gick partiet i 2022 års riksdagsval fram i alla kommuner förutom Malmö och dessutom i de allra flesta jämförbara valdistrikt, inklusive de på Östermalm i Stockholm, men framgången var mer accentuerad utanför storstadsområdena. Partiet stöddes av närmare 25 procent av dem på landsbygd och strax över 16 procent i storstadskommuner – en skillnad som uppgår till nästan 9 procentenheter. I valet 2010, då Sverigedemokraternas tog sig in i riksdagen, var motsvarande skillnad endast en dryg procentenhet.

En sådan skillnad i stöd mellan centrum och periferi finns inte bara sett i ett nationellt perspektiv, utan motsvarande skillnader kan även noteras inom enskilda regioner och kommuner: det är i kommunernas ytterområden utanför centralorten som Sverigedemokraterna tenderar att växa starkast. Därmed finns visst fog för att tala om en förändrad politisk geografi och en polarisering mellan stad och land.

Lästips:

Erlingsson, Gissur Ó, Richard Öhrvall, Susanne Wallman Lundåsen och Arvid Zerne (2021). ”Centrum mot periferi? Om missnöje och framtidstro i Sveriges olika landsdelar”. Centrum för kommunstrategiska studier. Linköpings universitet. Länk: http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1566324&dswid=-1631

Erlingsson, Gissur Ó., Henrik Oscarsson och Richard Öhrvall (2020). ”Landsbygden slår tillbaka?”, i U. Andersson, A. Carlander och P. Öhberg (red.) Regntunga skyar. Göteborg: Göteborgs universitet, SOM-institutet. Länk: http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1452718&dswid=-7665

Larsson, Ylva, Per Hedberg, Sören Holmberg (2020). ”Ökad polarisering mellan landsbygd och storstad?”, rapport 2020:5, Valforskningsprogrammet. Göteborg: Göteborgs universitet. Länk: https://www.gu.se/sites/default/files/2020-06/2020%205%20Larsson%2C%20Hedberg%20%26%20Holmberg%20-%20O%CC%88kad%20polarisering%20mellan%20landsbygd%20och%20storstad%3F.pdf

Rodríguez-Pose, Andrés (2017). ”The revenge of the places that don’t matter (and what to do
about it)”. Cambridge Journal of Regions, Economy and Society, 11 (1):189-209. Länk: https://eprints.lse.ac.uk/85888/1/Rodriguez-Pose_Revenge%20of%20Places.pdf

Finns det ett politiskt ”hundtrick”?

Det här är ett gästinlägg av Anna Bendz, Maria Oskarson och Sebastian Lundmark, från Statsvetenskapliga institutionen och SOM-institutet på Göteborgs universitet.

***

Tycker vi bättre om politiker som har hund? I media, krönikor och bloggar refereras det ganska ofta till politikers hundar, åtminstone när det gäller presidenter och premiärministrar. Inte minst ser det ut som att vi har framför oss en ny statsminister i Ulf Kristersson vars hund frekvent förekom i valkampanjen inför valet 2022 och på sociala medier. I amerikansk press uppmärksammades det att President Trump var den förste amerikanske president sedan 1849 som inte hade hund. När Joe Biden knep vinsten i presidentvalet 2020 innebar det hundens återkomst i Vita huset, vilket fick en hel del uppmärksamhet i sociala medier. I den brittiska valrörelsen 2019 figurerade terriervalpen Dilyn på otaliga bilder tillsammans med husse Boris Johnson, som också vann valet. Den franske presidenten Emmanuel Macron framträder på bilder med sin labradorkorsning Nemo.

Underförstått i rapportering och kommentarer om politikers hundar är att de bidrar med något positivt – att en politiker som har hund bedöms mer välvilligt än en som inte har det.

Noter. Joe Biden, källa: Daily Mail (2020): Foto: Twitter Media Studio, Premiärminister Boris Johnson med Dilyn, källa: Le Parisien Foto: AFP/Alain Jocard, Källa: Svenska Dagbladet Foto: Frank Augstein/AP
Fortsätt läsa

När den politiska eliten ser ner på varandra – affektiv polarisering i riksdagen.

Det här inlägget är skrivet av Hanna Bäck, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet, och Andrej Kokkonen, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

***

I media talar man ofta om att vi numera har ett ”högt tonläge” i den politiska debatten. Under den pågående valkampanjen har flera partiers representanter också uttalat sig i negativa ordalag om motståndarsidan. Det höga tonläget och det respektlösa bemötandet skulle kunna vara ett tecken på en hög grad av så kallad affektiv polarisering av svensk politik. Affektiv polarisering skiljer sig från ideologisk polarisering, och handlar om att partiers anhängare hyser en känslomässig motvilja mot andra partiers anhängare. Motviljan kan ta sig uttryck i att man känner en stark misstro, eller till och med hat, gentemot andra partiers anhängare. Studier av demokrater och republikaner i USA visar att den affektiva polariseringen har ökat kraftigt under de senaste årtiondena (se Iyengar et al. 2019).

Vi vet dock relativt lite om huruvida partiernas representanter är affektivt polariserade och hur detta i så fall yttrar sig. I vår forskning har vi försökt fylla den kunskapsluckan genom att analysera affektiv polarisering mellan riksdagens ledamöter baserat på unika frågor som ställdes i Riksdagsundersökningen 2018 som handlar om hur ledamöterna ser på det egna och andras partier företrädare i riksdagen. Sådana frågor, som ofta används för att mäta affektiv polarisering bland väljare (se Iyengar et al. 2012), har oss veterligen aldrig tidigare ställts till partiföreträdare, varken i Sverige eller i något annat land.

Fortsätt läsa
Striden om narrativet – en analys av hur media runtom i världen skriver om kriget i Ukraina

Striden om narrativet – en analys av hur media runtom i världen skriver om kriget i Ukraina

Det här inlägget är skrivet av Frida Edström och Anders Sundell, och bygger på Fridas kandidatuppsats, som kan läsas här.

***

”Vi invaderade inte Ukraina; vi genomförde en speciell militär operation” – orden är den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs, och är bara några dagar gamla. Trots att det är helt uppenbart att det just är ett krig och en invasion som pågår i Ukraina framhärdar Lavrov. Orsaken är striden om det som inom statsvetenskapen kallas narrativet – berättelsen om vad det är som egentligen pågår.

Det segrande narrativet påverkar hur omvärlden ser på konflikten, och påverkar därmed också hur den agerar. Om kriget uppfattats som en militär operation för att stoppa ett pågående folkmord hade Ukraina aldrig fått så stort stöd från Nato och Europa. Även om Lavrov och Putin förlorat det slaget i Sverige och större delen av Europa var det inte givet att det skulle bli så, eller att det ser likadant ut i resten av världen.

I en ny uppsats undersöks vilket narrativ om kriget i Ukraina som dominerar i 127 olika länders (engelskspråkiga) media, mellan 1 februari och 31 mars, och om det påverkas av landets relation till Ryssland.

Genom att studera hur ord som hänger ihop med det ryska och ukrainska narrativet förekommer kan man få en bild av vilket narrativ som fått störst fäste. De ”pro-ryska” orden är military operation (som Lavrov nyligen använde), genocide (det uttalade motivet för kriget var att stoppa ett pågående folkmord) och conflict (vilket antyder att det är två parter som står mot varandra, snarare än en som invaderar den andra). De ”pro-ukrainska” orden är istället invasion, war och war crimes. De är alla valda för att beskriva det som pågår som just ett krig.

Fortsätt läsa

Odemokratisk arkitektur?

Det här är ett gästinlägg av Henrik Hågemark, biträdande forskare på statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.
***

I demokratier bör den politiska utvecklingen tillgodose medborgarnas preferenser. Det samtida byggandet präglas dock av en påtaglig diskrepans mellan medborgarnas arkitektoniska önskemål och vad som faktiskt byggs. Forskning visar nämligen att en klar majoritet föredrar klassiskt och traditionellt inspirerad arkitektur, medan den faktiska nyproduktionen i Sverige domineras av nymodernistiska uttryck. Den urbana utvecklingen präglas alltså av ett demokratiskt underskott i detta avseende – det byggs helt enkelt sällan i de arkitektoniska stilar som de flesta föredrar.

Skillnaden mellan medborgerliga preferenser och faktiskt byggande får även ett allt större utrymme i den offentliga debatten. I ledare, insändare och inte minst sociala medier uttrycks missnöje över den samtida arkitekturen i våra städer. Frågan blir också alltmer partipolitisk. I olika delar av landet har partier till både vänster och höger börjat intressera sig för arkitektonisk stil, ofta med målsättningen att ”bygga mer klassiskt”, i enlighet med väljarnas önskemål.

Detta är särskilt tydligt i Göteborg där Socialdemokraterna driver frågan om ett ökat byggande i traditionellt och lokalt inspirerade arkitekturstilar. Stödet för ett sådant initiativ kartlades även i en SOM-undersökning förra året. Resultatet visar att 64 procent av de tillfrågade göteborgarna var positiva och 10 procent negativa – således ett mycket starkt stöd.

Byggnader i kvarteret Abisko, Norra Djurgårdsstaden, Stockholm. Uppförda 2015 i nymodernistisk stil. Bild: Wikimedia.

Givet den tydliga efterfrågan på mer klassisk arkitektur är det förvånande att det mesta som byggs ser helt annorlunda ut. Frågan om varför det är såhär är trots detta relativt outforskad. För att bidra till denna forskningslucka genomförde jag en kvalitativ intervjubaserad masteruppsats, med den urbana arkitektoniska gestaltningen i Lund som empiriskt fall. Utifrån samtal med lokala politiker, tjänstemän, arkitekter och byggherrar identifierar jag några centrala förklaringar till det demokratiska underskottet i detta avseende.

Fortsätt läsa

Vetospelaren Kakabaveh

Politiska system kan klassificeras på många olika sätt. Har det en president eller inte? Kan statsministern avsättas av parlamentet? Finns det en författningsdomstol eller inte? Och så vidare.

För att kunna ordna in alla system i en gemensam analysram lanserade statsvetaren George Tsebelis för 20 år sedan begreppet vetospelare. Det är personer (eller institutioner) som har makten att stoppa ett politiskt förslag. Att bara räkna hur många sådana det finns visade sig säga ganska mycket om systemet som helhet.

Eftersom makten handlar om att stoppa förslag är det lätt att förstå att systemet blir trögare ju fler vetospelare det finns. I USA till exempel krävs att både representanthus och senat godkänner ett lagförslag, presidenten kan sedan lägga in sitt veto, och när lagen väl är på plats kan den i efterhand ändå ogiltigförklaras av högsta domstolen. Svårt.

I Sverige är det bara riksdagen som bestämmer. Här är det istället partierna som är vetospelare. Om det till exempel krävs fyra parters stöd för att driva igenom ett förslag kan de alla också stoppa det genom att dra tillbaka sitt stöd. Vetospelarna blir därför väldigt mäktiga.

På grund av det extremt jämna läget i riksdagen har nu en enskild ledamot, den politiska vilden Amineh Kakabaveh, hamnat i den unika positionen att vara en egen vetospelare. Givet att oppositionen röstar emot justitieministern kan hon om hon vill lägga in sitt veto mot honom. Det ger henne ett oproportionerligt starkt förhandlingsläge gentemot regeringen, som hon också utnyttjar.

Men samma sak gäller givetvis egentligen alla andra ledamöter från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Om någon av dem skulle hota med att byta sida skulle de också, teoretiskt sett, kunna utverka en massa fördelar. Varför gör de inte det?

Svaret är naturligtvis partidisciplinen. Den som utpressar sitt eget parti kan inte räkna med att få en plats på nästa riksdagslista. Att göra något sådant kort före ett val vore alltså särskilt otaktiskt. Som vilde är Kakabavehs riksdagstid redan utmätt, och hon har därför inte något att förlora.

Situationen ger ett smakprov på hur det kan se ut i system med svagare partidisciplin, och därmed många fler vetospelare, som det amerikanska. Joe Biden har där fått förhandla mycket med enskilda senatorer i sitt eget parti, som krävt stora eftergifter för att stötta hans agenda. Och i vissa fall har de också stoppat den, som när West Virginia-senatorn Joe Manchin sa nej till Bidens stora infrastrukturpaket.

Alla vetospelare måste vara med på tåget för att få något gjort. Partidisciplinen flyttar vetomakten från enskilda ledamöter till partierna som helhet. I vissa fall kan det verka märkligt att ledamöter röstar emot de egna åsikterna, och partidisciplinen har anklagats reducera riksdagsledamöter till ”röstboskap” eller ett ”knapptryckarkompani”. Motsatsen – som vi ser exempel på nu – är inte helt oproblematisk den heller.