Vad svenska väljare kan om politik och varför det spelar roll 1

I västerländsk idétradition har förnuftet alltid haft något av en särställning. I väl fungerande demokratier förväntas kvaliteten i beslut stå i relation till graden av sofistikation hos beslutsfattaren. Upplysningsidealet gäller givetvis även för väljar­na. Valdemokratins idealmedborgare behöver vara politiskt sofistikerad för att kunna begripa sig på vad som händer i politiken och för att kunna utfö­ra sina två huvuduppgifter – mandatgivande och ansvarsutkrävande – på ett sätt som ligger i linje med hur en re­presen­tativ demokrati är tänkt att fungera. Väljarna bör åtminstone ha tillräck­liga kunskaper för att självständigt kunna matcha sina intressen och åsikter med rätt partier innan de i förtroende delegerar väljar­makt till sina representanter (mandatgivande). På samma sätt bör väljarna vara till­räck­ligt kapabla för att i efterhand kunna utvärdera de styrandes prestationer och upplyst ställa förtroendevalda till svars för (o)upp­nådda politiska resultat (ansvarsutkrävande).

Demokratiska medborgares politiska kunskaper är ett spännande forskningsfält med många olösta tvister. Kontroverserna handlar om allt ifrån hur väljarkunskap eller sofistikation bör definieras, hur kunskaper egentligen bör eller kan mätas, huruvida kunskapsnivåer skiljer sig mellan olika länders väljare, om och hur kunskapsnivåer förändras över tid, till vilka effekter den stora variationen av kunskap har på väljares politiska preferenser och partival. Mest intellektuellt utmanande (eller provocerande) är analyser om väljarna hade tyckt eller röstat annorlunda om de varit bättre informerade om politik? Hade demokratiska val slutat på annat sätt om kunskaperna i väljarkåren varit bättre än vad de är? Under hösten hoppas jag kunna återkomma med lite analyser av väljarkunskap som ”blivit över” från arbetet med den senaste väljarboken från Valforskningsprogrammet.

I tabellerna nedan redovisas svenska väljares sakkunskaper, systemkunskaper och personkunskaper i riksdagsvalen 1985-2014. Alla data är hämtade från de stora återkommande Valundersökningarna från Valforskningsprogrammet i Göteborg. Undersökningarna bygger på besöksintervjuer med väljare. Procenttalen visar andelen av samtliga svarande i undersökningarna som uppgav ett korrekt svar på kunskapsfrågorna. Sammanställningen är en bra illustration på hur väljarforskare runt om i världen har valt att mäta politisk kunskap i sina undersökningar.

En snabbsummering av forskningläget är att kunskap kan mätas på ett effektivt sätt genom quiz-liknande frågebatterier, åtminstone så länge man accepterar definitionen av politisk kunskap som dominerar i litteraturen (Delli Carpini & Keeter 1996:10). Det är faktakunskap som efterfrågas. Politisk kunskap refererar till ”den faktiska information om politik som finns lagrad i longtidsminnet”. Men man behöver använda många indikatorer, gärna ett tjugotal, för att det ska fungera på ett tillfredsställande sätt . Helst ska flervalsfrågor användas där det finns fler svarsalternativ än två för att kunskapsmätningarna inte ska försämras av att en del personer (läs: män) hellre gissar än vidgår att de inte känner till svaren. Svaren på kunskapsfrågorna blir till ett fungerande kunskapsindex med god skalbarhet i en dimension.

Internationella forskare blir alltid lite imponerande av resultaten från svenska kunskapsmätningar. Antagligen — länderjämförelser är notoriskt svåra att genomföra — tillhör väljare i nordeuropeiska flerpartisystem till de mer informerade. Amerikanska väljare brukar ha stora problem att svara på kunskapsfrågor om politik och tillhör sannolikt de minst informerade väljarna. I tabellerna nedan varierar kunskapsnivåerna från sex procent (andelen som kände till att Frederick Federley tillhörde Centerpartiet i 2002 års val) och 95 procent (andelen som i 2010 års undersökning kände till att vi hade en borgerlig fyrpartiregering under mandatperioden 2006-2010).

normPolitisk kunskap i Sverige uppvisar som i de allra flesta andra länder en tjusig normalfördelning. De flesta väljare klarar att svara rätt på omkring hälften av frågorna i våra Valundersökningar. Somliga, företrädelsevis ungdomar och personer med lägre intresse och exponering för politik, är klart sämre. Andra, företrädelsevis äldre, flitigare nyhetskonsumenter och politiskt engagerade är duktigare. Internationella jämförelser visar tydligt att svenska väljare är klart bättre på sakkunskap och systemkunskap än vad de är på personkunskap. Kandidat- och personkännedom är akilleshälen för de svenska väljarna rent kunskapsmässigt. Partiers ståndpunktskunskaper och vänster-högerpositioner är vi klart bättre på (redovisas ej här).

Tabell: Andelen korrekta svar på politiska kunskapsfrågor hämtade från svenska Valundersökningar 1985-2014 (procent).

know1

know2

 

know3

Spelar politiska kunskaper någon roll för politiska attityder och beteenden? Det korta svaret är ja, kunskapsnivåer (awareness) är helt avgörande för hur människor processar ny politisk information. Våra kunskaper styr hur vi låter oss exponeras för information och hur vi använder den för att uppdatera våra politiska preferenser. Det går att finna många exempel på analyser som övertygande visar att det existerar kunskapseffekter på attityder och beteenden. Om detta hoppas jag snart kunna återkomma med en ny text. För den som inte kan hålla sig hänvisas till litteraturen nedan.

 

 

Läs mer om politisk kunskap:

Arnold, J. R. (2012). “The electoral consequences of voter ignorance”. Electoral Studies 31(4): 796–815

Delli Carpini, M. X. and Keeter, S. (1996). What Americans Know About Politics and Why It Matters (New Haven, CT.: Yale University Press).

Oscarsson, Henrik (2007). ”A Matter of Fact? Knowledge Effects on the Vote in Swedish General Elections, 1985-2002.” Scandinavian Political Studies 30: 301-322

Kapitlet ”Okunniga väljare” i Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2012) Nya svenska väljare: Stockholm: Norstedts juridik.

Oscarsson, Henrik (2006). Valdemokratins idealmedborgare. I Bäck, Hanna & Mikael Gilljam, Red. (2006). Valets mekanismer. Malmö, Liber

Oscarsson, Henrik & Lauri Rapeli (2017) Citizen’s political sophistication. In Handbook of Political Behavior. Oxford: Oxford university press (kommande).

Weith, Paul (2016). Information effects across the globe. Does political knowledge matter, and how do we know it? Doctoral School of Political Science, Public Policy. Budapest, Central European University

Vilka kommuner hissar regnbågsflaggan?

Det här inlägget är samförfattat av My Ojaste och Anders Sundell, och bygger på en kandidatuppsats av My. Uppsatsen i sin helhet kan laddas ned här.

***

Regnbågsflaggan har blivit en ständigt aktuell och välanvänd symbol. Den pryder frikort och vajar i pridetåg runt om i landet. Den är nog den mest centrala symbolen för HBTQ-rörelsen, men som de flesta symboler är den inte okontroversiell – den väcker känslor. Till exempel blev en Kristdemokratisk kommunpolitiker nyligen utesluten ur partiet för att ha protesterat mot att Alvesta kommun hissade regnbågsflaggan i samband med en pridefestival.

Hur vanligt är det då att kommuner hissar regnbågsflaggan, och finns det någon skillnad mellan vänster- och högerstyrda kommuner? Den frågeställningen undersöktes i en ny kandidatuppsats.

Läs mer

Vad kan Norge lära oss om visselblåsarkultur?

I onsdags förra veckan besökte jag ett seminarium som arrangerades av Statskontoret. Det avhandlade ett uppdrag som ligger hos dem: att utreda om en gemensam visselblåsarfunktion för flera myndigheter kan vara ett vettigt verktyg i regeringens antikorruptionsarbete. Frågan får anses vara angelägen i ljuset av att (1) det finns skäl att tro att anställda ogärna amvänder myndigheternas egna, interna system för visselblåsare, och att (2) det nya förslaget till ”visselblåsarlag” anklagats för att vara urvattnat/tandlöst.

Huruvida en s.k. gemensam visselblåsarfunktion är ett ändamålsenligt och effektivt instrument för att få fler anställda att agera visselblåsare är jag inte man att svara på. Jag kan för lite om saken. Det är heller inte mitt ärende i denna reflektion på visselblåsartemat. Istället tänkte jag försiktigt väcka en fråga till liv: kan norrmänen lära oss något om hur man uppnår god visselblåsarkultur? Läs mer

Politiker underskattar hur många löften deras eget parti faktiskt ger

Det finns en okunskap bland politiker om hur mycket deras partier faktiskt lovar inför val. I artikeln Do they really know? On party representatives’ knowledge of the extent to which their parties make election pledges jämför jag hur många vallöften som partierna gav inför valet 2010 med hur många vallöften som politiker tror att partierna gav. Slutsatsen är att de flesta politiker kraftigt underskattar hur många politiska förslag som deras eget parti faktiskt sätter på pränt inför nationella val. Inget av partierna i 2010 års val gav färre än 100 löften i sina i officiella valmanifest, och de flesta gav klart fler. Men det vanligast svaret bland politikerna var att deras parti gav klart färre än 20 löften. Det näst vanligaste svaret var ”vet ej”. Sammantaget indikerar artikeln att det inte finns en sammanhållen och korrekt bild bland politiker utanför partieliten av hur många vallöften som faktiskt ges. Läs mer

Invandring och brottslighet – en kommentar till Jerzy Sarnecki 

Kriminologen Jerzy Sarnecki publicerade idag en intressant artikel på DN Debatt, som fåt rubriken ”Ökad invandring leder inte till ökat antal brott”. Sarneckis argument är att invandrare visserligen är överrepresenterade i brottsstatistiken, men det beror inte specifikt på att de är invandrare, utan kan förklaras av faktorer såsom fattigdom eller segregation.

Sarneckis angreppssätt är standard inom samhällsvetenskapen. Man konstaterar att det finns ett samband mellan två variabler – invandring och brottslighet – och för att avgöra om det är ett orsakssamband kontrollerar man för andra variabler. Men då gäller det att inte bara ha koll på statistiken, utan också att hålla tungan rätt i mun i de teoretiska resonemangen.

Läs mer

Största opinionsförskjutningen efter Millenieskiftet: Attityder till HBT

Opinionsbildning är i allmänhet elitdriven och tar lång tid. Nya värderingar och attityder sprids från samhällets centrum till dess periferi, från elitgrupperingar så som intresseorganisationer, partier och opinionsledare till folket. Det brukar ibland sägas att eliten inte längre är lika framgångsrik när det gäller att igångsätta den här typen av diffusionsprocesser. Men det finns undantag.

Svenska folkets förändrade inställning till homoadoptioner och HBT-rättigheter är utan tvekan en av de mest genomgripande opinionsförskjutningar som har ägt rum i närtid. Det är ett utmärkt exempel på när värderingar som får fäste i samhällets centrum snabbt vinner större spridning också i befolkningen (idén om opinioners diffusion från centrum till periferin är inspirerad av Johan Galtungs analyser av utrikespolitiska opinioner). Strax före Millenieskiftet var det endast drygt 10 procent — en av tio svenskar — som i SOM-institutets återkommande mätningar tyckte att det var ett bra förslag att låta homosexuella par att adoptera barn. Opinionen stärktes under flera års tid. Lagstiftningen i frågan var på plats redan 2007. Därefter bytte SOM-institutet frågeinstrument. Andelen som år 2015 ställde sig positiva till förslaget att stärka HBT-rättigheter ytterligare var drygt femtio procent. Jag har valt att presentera resultaten i samma grafer nedan. Alla tidsserier visar andelen som tycker att förslagen är mycket eller ganska bra.

Opinionsförändringen har sett lite olika ut i olika delar av befolkningen. Som man kan förvänta sig när det handlar om traditionalistiska värderingar — och hit räknas ofta frågor som rör HBT-rättigheter — är det oftast unga människor som går före och drar äldre grupper med sig. Det syns mycket tydligt i SOM-institutets tidsserier. Vid varje tidpunkt har 16-29-åringarna varit mer positiva till homoadoptioner och HBT-rättigheter än äldre grupper. Men generationsväxling kan förstås inte förklara opinionsförskjutningen eftersom den är så pass snabb och enhetlig.

Attityder i HBT-frågor har varit relativt jämnt spridda regionalt. Personer i samhällets centrum, läs de tre storstäderna, har visserligen varit mer positiva än personer i periferin, läs landsbygden. Men skillnaderna har varit relativt små jämfört med åldersskillnaderna som redovisades ovan.

Utbildningsnivå är delvis en återspegling av de starka ålderssamband som visades ovan. Här ser vi tendenser till växande skillnader över tid. Högutbildade personer har förändrat sin inställning till homoadoptioner och HBT-rättigheter mest under perioden 1999-2015. Idag har mer än 60 procent av de högutbildade en positiv attityd i frågan om stärkt ställning för homo-, bi- och transsexuella.

 

Slutligen visar den nedersta sista figuren att attityderna till HBT förändrats i positiv riktning i alla grupper av partisympatisörer. Men det har blivit större spridning och ökad polarisering över tid, framför allt under senare år. Idag skiljer inställningen till HBT-rättigheter mycket mellan de mest negativa grupperna (Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas sympatisörer) och de mest positiva grupperna (Feministiskt initiativs, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sympatisörer). Det finns härvidlag klara likheter med laguppställningarna när det gäller frågor som rör immigration, globalisering och mångkultur. Även när det gäller HBT-rättigheter sorterar framför allt SD ut de mer negativt inställda och FI, V och MP sorterar ut de mer positivt inställda.

Den kvarvarande frågeställningen är varför opinionsförskjutningar går snabbare på vissa områden än på andra. Ibland går samhällets centrum tydligt före i unison förening. Opinionsbildningen går snabbt och skapar en enhetlig rörelse i viss riktning. Ibland väcks motkrafter som leder till väljarvandringar, ökad polarisering och förhöjd konfliktnivå. Beror det på sakfrågornas karaktär, eller elitdebattens? Det kommer jag förstås klura vidare på.

Källa:

Ledde ID-kontrollerna till färre bostadsinbrott? Det verkar inte så.

Den fjärde januari 2016 infördes ID-kontroller för resande till Sverige över Öresundsbron. Syftet var att minska antalet asylsökande som kom till Sverige. Men hade kontrollerna andra effekter?

Enligt en artikel i Kristianstadsbladet är svaret ja. ”Gränskontrollerna minskar inbrotten” är rubriken, och artikeln berättar att bostadsinbrotten i Kristianstad har minskat med hälften sedan kontrollerna införts. Samma trend syns i ”hela nordöstra Skåne” enligt artikeln. En intervjuad polis förklarar varför:

”Det är svårt att säga, men jag tror att det har med gränskontrollerna att göra. De stora inbrotten vi hade tidigare gjordes ofta av kvalificerade inbrottstjuvar som körde en räd in i landet och snabbt ut igen. Skåne var hårt utsatt.”

Om det stämmer är det en god nyhet. En titt på statistiken från Brottsförebyggande rådet visar att antalet anmälda bostadsinbrott mycket riktigt sjunker dramatiskt samma månad som kontrollerna införs. I grafen nedan visas antalet inbrott per capita månad för månad kring årsskiftet 2015/2016 i den röda linjen, medan den grå linjen visar motsvarande statistik för genomsnittet de fem föregående åren. Nedgången januari 2016 är kraftig.

kristianstad.png

Läs mer