Det här inlägget är skrivet av Hanna Bäck, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet, och Andrej Kokkonen, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
***
I media talar man ofta om att vi numera har ett ”högt tonläge” i den politiska debatten. Under den pågående valkampanjen har flera partiers representanter också uttalat sig i negativa ordalag om motståndarsidan. Det höga tonläget och det respektlösa bemötandet skulle kunna vara ett tecken på en hög grad av så kallad affektiv polarisering av svensk politik. Affektiv polarisering skiljer sig från ideologisk polarisering, och handlar om att partiers anhängare hyser en känslomässig motvilja mot andra partiers anhängare. Motviljan kan ta sig uttryck i att man känner en stark misstro, eller till och med hat, gentemot andra partiers anhängare. Studier av demokrater och republikaner i USA visar att den affektiva polariseringen har ökat kraftigt under de senaste årtiondena (se Iyengar et al. 2019).
Vi vet dock relativt lite om huruvida partiernas representanter är affektivt polariserade och hur detta i så fall yttrar sig. I vår forskning har vi försökt fylla den kunskapsluckan genom att analysera affektiv polarisering mellan riksdagens ledamöter baserat på unika frågor som ställdes i Riksdagsundersökningen 2018 som handlar om hur ledamöterna ser på det egna och andras partier företrädare i riksdagen. Sådana frågor, som ofta används för att mäta affektiv polarisering bland väljare (se Iyengar et al. 2012), har oss veterligen aldrig tidigare ställts till partiföreträdare, varken i Sverige eller i något annat land.
För att undersöka graden av affektiv polarisering bland riksdagsledamöterna ställde vi i 2018 års riksdagsundersökning tre frågor om ledamöternas inställning till partiernas företrädare i riksdagen. Mer precist bad vi ledamöterna ta ställning till i vilken utsträckning ledamöter i de olika partierna är ”eftertänksamma”, ”ärliga” och ”fördomsfria”, på en sjugradig skala som varierar mellan svarsalternativen ”i mycket liten utsträckning” (1) och ”i mycket stor utsträckning” (7). I våra analyser har vi kombinerat svaren på de tre frågorna till ett index som mäter karaktärsegenskaper för varje parti, eftersom svaren är starkt korrelerade med varandra (om man anser att ledamöter i ett parti är ärliga i mycket stor utsträckning är man även benägen att anse att de är eftertänksamma och fördomsfria).
I figuren ovan ser vi att riksdagsledamöter som tillhör ideologiskt närstående partier generellt sett anses ha bättre karaktärsegenskaper än ledamöter som tillhör partier som står långt ifrån en själv politiskt. Bäst karaktärsegenskaper anses det egna partiets ledamöter ha. Därefter följer ledamöter från närstående partier. Moderater anser till exempel att ledamöter från Kristdemokraterna och Liberalerna har bättre karaktärsegenskaper än rödgröna ledamöter, medan vänsterpartister anser att miljöpartister och socialdemokrater har bättre karaktär än borgerliga ledamöter.
Värst karaktär anses Sverigedemokraternas ledamöter ha. Övriga partiers ledamöter ger dem endast tvåor i snitt på en skala som går från ett till sju, där ett är det minst, och sju är det mest, positiva värdet. Värt att notera är att den forna Alliansens ledamöter är något mer positiva till Sverigedemokraternas ledamöter än vad det rödgröna blockets ledamöter är. Moderaterna är också det enda parti vars ledamöter placerar ett annat partis ledamöter lägre på skalan, nämligen Miljöpartiet.
Sammantaget visar våra analyser tydligt att ledamöterna anser att det egna partiets ledamöter är mer eftertänksamma, ärliga och fördomsfria än andra partiers ledamöter. Vår slutsats är därför att riksdagsledamöterna är affektivt polariserade.
Är detta ett problem för det demokratiska systemet? I måttliga doser kan affektiv polarisering tänkas ha vissa positiva konsekvenser. Till exempel så kan konflikter mellan partier leda till att väljarna blir mer engagerade i politiken och mobiliseras till att gå och rösta på valdagen. Men om den affektiva polariseringen blir för hög kan den ”förlama” det politiska samtalet och minska möjligheterna för politiker från olika partier att samarbeta och kompromissa. Detta problem lyfts fram av författarna till rapporten om regeringsbildningen efter riksdagsvalet 2018, som pekar på att den höga affektiva polariseringen inom svensk politik möjligen kan förklara varför det tog så lång tid att bilda regering – 134 dagar i ett land där det sällan tar mer än ett par veckor att bilda regering (Teorell et al. 2020). Det finns också en risk att väljarna uppfattar politiska diskussioner som präglas av en hög grad av affektiv polarisering som ”käbbel”, vilket i förlängningen skulle kunna minska förtroendet för det politiska systemet och leda till lägre valdeltagande.
Kommer vi att se en ökad eller minskad affektiv polarisering bland ledamöterna i framtiden? Detta kan vi givetvis bara spekulera om, men det som talar för att den affektiva polariseringen i riksdagen kommer att minska över tid är det faktum att blocken luckrats upp i och med den blocköverskridande överenskommelse som träffades i och med Januariavtalet 2019. Att Moderaterna och Kristdemokraterna, och senast Liberalerna, har öppnat upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna i en regering efter valet 2022 kan även innebära att Sverigedemokraterna förlorar sin ”pariastatus”, och att avståndstagandet som många ledamöter uttrycker gentemot Sverigedemokraterna kommer att minska över tid. Det kan dock vara så att den affektiva polariseringen tar sig nya former och att vi, i och med skapandet av nya block i svensk politik, även fortsättningsvis kommer att se partiskhet och misstro gro mellan olika partiers representanter.
Litteratur
Bäck, Hanna & Andrej Kokkonen. 2022. ”Affektiv polarisering bland riksdagsledamöterna”. I Patrik Öhberg, Henrik Oscarsson & Jacob Ahlbom (red.), Folkviljans förverkligare. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.
Iyengar, Shanto et al. 2012. Affect, not ideology: a social identity perspective on polarization. Public opinion quarterly.
Iyengar, Shanto et al. 2019. The origins and consequences of affective polarization in the United States. Annual Review of Political Science.
Teorell, Jan et al. 2020. 134 dagar: Om regeringsbildningen efter valet 2018. Makadam Förlag.
politologerna.wordpress.com 
Intressant.
Det är lite synd att man inte kan se vilket parti några av cirklarna i diagrammet står för. Det borde gå att fixa.
Så alla partier tycker a) sämst om SD (tick i boxen!) och b) bäst om de partier de vill bilda regering med.
Miljöpartiet har bra politik men dom förlorar på att nedvärdera SD
Då fakta är att det är sedan 20 år tillbaka missnöjda S väljare. Miljöpartiet har där misstagit sig det är f.d sossar som har fått nog i grund och botten är det bara S som måste genomföra politik inte bara förvalta den och visa upp sig.