Folket, eliterna, forskningen och kommunsammanläggningar

I skuggan av Europaparlamentsvalet, fick invånarna i Ölandskommunerna Borgholm och Mörbylånga (faktiskt, igen) folkomrösta om ett samgående. Ett tidigare försök gjordes 2009, men en klar majoritet röstade nej då. Och trots visst hopp om positivt utfall denna gång, blev det ett tämligen tydligt nej till sammanläggning också nu: 7597 ”nej” mot 5793 ”ja”.

Det finns fler moderna exempel på berörda invånarnas ovilja att gå ihop med grannkommuner när sammanläggning är på tapeten. År 2004 blev det nej till sammanläggning mellan Bräcke och Ragunda. Samma erfarenhet gjordes i Bengtsfors år 2014 där medborgarna fick ta ställning till uppgående i den tänkta ”Dalslandskommunen”. Också här röstade invånarna ned förslaget

Om vi lite fyrkantigt skiljer på ”gräsrötternas” inställning till kommunsammanläggning, och ”den politiska elitens”, tycks de senare betydligt piggare på storkommunidén. Efter ett 1990-tal då kommundelningar – alltså fler och mindre kommuner – var det stora kommunstrukturella diskussionsämnet, började sammanläggningsfrågan leta sig upp den politiska dagordningen under 00-talets första decennium (bl.a. i samband med Ansvarskommitténs arbete).

Från omkring 2012 började det sjuda litet mer kring frågan. Folkpartiets dåvarande partisekreterare lade en motion om att utreda förutsättningar för en ny kommunsammanläggningsreform, ”i syfte att minska kommunernas sårbarhet och stärka den långsiktiga uthålligheten” (Motion 2012/13: K381). På liknande sätt argumenterade en moderat riksdagsman samma höst (Motion 2012/13:K295), och 2013 lade två moderata riksdagsledamöter en motion om att utreda förutsättningarna för att göra det enklare slå samman kommuner på frivillig basis (Motion 2013/14: K347).

Till detta ska läggas att inflytelserika aktörer skrev debattinlägg, där man argumenterade för önskvärdheten i en kommunreform (däribland en kristdemokratisk riksdagsman [Svanström 2013] och en moderat dito [Staxäng 2015], fackförbundet Jusek [Larsen & Hedberg 2013], samt Stockholm stads finansborgarråd [Wanngård 2015]). Och åtminstone som jag läser en av Långtidsutredningens bilagor, lutar också utredarna där mot att en sammanläggningsreform – med tvång – sett till alternativen, nog kan vara det rimligaste svaret på kommunsektorns utmaningar (LU 2015, bilaga 7, s 111 – 115).

Om den förändringsobenägna mannen på gatan är motsträvig, den politiska eliten hyfsat entusiastisk – vad säger då forskningen sammanläggningarnas effekter? Under 2018-2019 har det publicerats åtminstone tre forskningsöversikter som försökt sammanfatta den (numera ganska digra) empiriska forskningen om sammanläggningar.

  • Efter sin genomgång når Antonio Tavares (2018) slutsatsen att “If anything, this survey of the literature recommends caution regarding the expectations of amalgamation reforms and not the unbridled optimism we often see in consultancy and governmental reports.”
  • I en mer populärt hållen översikt över forskningen, konkluderar Linze Schaap och Niels Karsten (2018) att “All in all, council mergers are an overrated answer to real problems in the governance of communities and regions. Municipal size, clearly, is not the deciding factor in the problem-solving capacities of local government, and amalgamations often do not live up to their effectiveness promises.”
  • Gendźwiłł med flera (2018) ser uteslutande på metodologiskt mer ambitiösa studier av sammanläggningar som haft en s.k. kvasiexperimentell approach. Också här är det övergripande medskicket att mana beslutsfattare till återhållsamhet med sammanläggningsverktyget: ”[The] economic gains usually promised by the proponents of the amalgamation reforms are very far from being obvious, and most likely they are over-estimated … [I]t is clear that those conclusions have not been so far disseminated and absorbed by policy makers, who still pursue their policies on the basis of very simplistic assumptions, which find little evidence in empirical data.”
  • Och likt även Tavares liksom Schaap och Karsten påpekar, finner Joshua McDonnell (2019) att mycket av forskningen indikerar att vi nog ska räkna med att demokratin i olika avseenden kommer att ta stryk av sammanläggningar.

Visst finns en del forskning som visar på positiva utfall av sammanläggningar. Men det sammantagna intrycket från befintlig forskning gör alltså att vi av allt att döma är i den litet ovanliga sitsen där ”folket” å ena sidan och ”politiska eliter” å den andra, har vitt skilda uppfattningar om önskvärdheten i en reform, och där gräsrötterna har något bättre stöd i befintlig evidens.

Referenser

Larsen, S. och M. Hedberg (2013). »Välfärden kräver färre och större kommuner«. Dagens Samhälle, 1 juli

Staxäng, L.-A. (2015). »Dags för en ny kommunreform«. Dagens Sam­hälle, 19 november.

Svanström, S. (2013). »Staten måste ta initiativ till en ny kommunreform«. Dagens Samhälle, 27 december.

Wanngård, K. (2015). »Sverige har alltför många kommuner«. Svenska Dagbladet, 1 februari.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s