SDs valframgång – inte överraskande, trots allt?

Detta är ett gästinlägg författat av Karl Loxbo, Linnéuniversitetet

***

I motsats till utbredda uppfattningar konstaterar Andrej Kokkonen i ett tidigare inlägg att röstning på Sverigedemokraterna förklaras av att väljare sympatiserar med partiets politik. Jag delar analysen till fullo. I detta inlägg vill jag dock rikta uppmärksamheten mot en annan fråga som också förtjänar att belysas i eftervalsdebatten om SD:s framgångar. Varför fick SD ett högst betydande stöd 2014 trots att flera analyser av opinionsdata visar att svenskarnas tolerans mot främlingar nu är större än någonsin tidigare? Ligger det inte en paradox i att väljarnas efterfrågan på restriktiv invandringspolitik minskar samtidigt som SD fördubblar sitt stöd och etablerar sig som riksdagens tredje största parti? För att resonera kring dessa frågor berör jag i detta inlägg forskning om betydelsen av de opinioner som gynnar invandringskritiska partier samt, mer specifikt, hur sådana opinioner omvandlas till faktiska röster.

Låt oss börja med vad vi vet om de opinioner som gör att partier av SDs typ är relevanta i (vissa) väljarnas ögon. I de studier som på 1980- och 90-talen var först med att försöka kartlägga framgången för invandringskritiska partier drogs ofta slutsatsen att röstning på dessa partier bottnar i negativa minoritetsopinioner, som i sin tur formas av sociala problem. Unga arga män med låg utbildning och dåliga framtidsutsikter antogs projiciera sina misslyckanden på minoriteter och andra utsatta grupper. Dessa utgångspunkter känns igen i den yrvakna eftervalsdebatten om SD:s framgångar. Många uttrycker förvånad bestörtning över att så stora väljargrupper röstar på ett ”främlingsfientligt” parti när tolerans och välkomnande attityder bevisligen är på frammarsch i Sverige. Ett underförstått antagande i sådana analyser är följaktligen, precis som Kokkonen berör i sitt inlägg, att det egentligen är sociala problem – arbetslöshet, utförsäkringar, bostadsbrist etc – som gör att vilsna väljargrupper proteströstar. Visst finns det en hård kärna som hyser avvikande främlingsfientliga eller rasistiska uppfattningar, men dessa frodas endast på politikens skuggsida och avviker tydligt från de humanistiska ideal som omhuldas av de allra flesta. Något hårdraget kan ett sådant resonemang sammanfatta kärnan i återkommande inlägg i debatten. Frågan är dock om denna utgångspunkt är rimlig. Den holländske statsvetaren Cas Mudde menar att så inte är fallet. I flera publikationer, bland annat artikeln ”The Populist Radical Right: A Pathological Normalcy (i tidskriften West European Politics, 2010) vänder han helt på argumentationen. Så kallade högerpopulistiska budskap, t.ex. att kraftigt minska invandringen, avviker inte alls från vad de flesta väljare efterfrågar. I stället menar Mudde att sådana budskap bäst förstås som radikala uttolkningar av uppfattningar som är ”mainstream” i hela Europa. Med denna utgångspunkt menar Mudde att förklaringar till högerpopulismens varierande framgångar inte bör sökas i väljarnas efterfrågan. Alldeles oavsett fluktuationer i dessa opinioner över tid hyser nämligen majoriteter, eller stora minoriteter, uppfattningar som är väl i linje med det budskap som den populistiska högern, inklusive SD, för fram. För den som tvekar på rimligheten i en sådan slutsats i det specifikt svenska fallet är mitt råd att konsultera t.ex. SOM-institutets tidsserier över de svenska väljarnas uppfattning om flyktingmottagande.

Men, opinioner leder dock inte automatiskt till framgång för något parti. I stället för att stirra oss blinda på det eventuella, latenta, opinionsstödet för SDs politik – som är högt och mer eller mindre konstant – bör vi i stället undersöka varför sådana opinioner faktiskt transformeras till röster för SD. För att förklara detta blir det utbud som erbjuds av partierna, snarare än väljarnas opinioner, centralt. Låt oss därför granska vad vi vet om detta utbud.

För det första är inte ett parti som SD en passiv mottagare av eventuellt opinionsstöd, utan bidrar aktivt till att forma sitt eget öde. Om invandringskritiska opinioner nu är spridda är det således upp till partier som SD att själva ta fasta på och kanalisera dessa opinioner. För att detta ska lyckas visar forskningen att det krävs lokala partiorganisationer och aktiva kandidater, som arbetar för att bearbeta de opinioner som finns i väljarkåren. I artikeln “Anti-immigrant parties, local presence and electoral success” i tidskriften Local Government Studies visar Gissur Erlingsson, Richard Öhrvall samt undertecknad att en aktiv partiorganisation faktiskt var helt avgörande för att SD lyckades bryta igenom politiska blockader och erhålla politisk representation vid valen 2006 och 2010. Där en partiorganisation fanns, där fick partiet utan undantag politiskt representation. Slutsatsen är följaktligen att SDs egna aktiviteter är helt centrala för väcka liv i det ’latenta’ opinionsstöd som finns bland väljarna.

För det andra visar forskningen att etablerade partier spelar en helt avgörande roll för att påverka väljarnas uppfattning om nya partiers politik – frågornas viktighet (saliency) – i ett givet val. I detta sammanhang påminns vi ofta om att minskad konkurrens mellan vänster och höger ökar betydelsen av nya frågor, som t.ex. invandring. Denna så kallade konvergenstes är också etablerad i forskningen. Vad som kanske är mindre känt är att etablerade partiernas strategier på invandringskritiska partiers egen planhalva – i synnerhet invandringspolitiken – också tillmäts stor betydelse inom forskningen. Ligger etablerade partiers politik långt ifrån folkopinionen, samtidigt som invandringspolitiken politiseras, lämnas ett politiskt vakuum som invandringskritiska partier har mycket goda förutsättningar att utnyttja till sin fördel. Mycket tyder på att det är precis det som hände inför valet 2014. Tidigare har de stora partierna – Moderaterna och Socialdemokraterna – aktivt tonat ned flykting- och invandringspolitiken, som de vet är djupt splittrande. I syfte att utesluta SD från allt politiskt inflytande slöt dock Alliansregeringen 2011 en överenskommelse med Miljöpartiet som kraftigt liberaliserade migrationspolitiken. Därmed fick flyktingpolitiken en successivt mer central plats på den politiska dagordningen samtidigt som SD i ett slag framstod som den enda oppositionen mot den politiken. I artikeln ” Voters’ perceptions of policy convergence and the short-term opportunities of anti-immigrant parties: Examples from Sweden” (Scandinavian Political Studies) visar jag att denna de facto konvergens mellan etablerade partier inom invandringspolitiken sannolikt har varit mycket gynnsam för SDs tillväxt. Genom att sluta en uppgörelse om liberaliserad flyktingpolitik – trots att stora grupper är kritiska mot ökat flyktingmottagande – har etablerade partier själva bidragit till att den invandringskritiska opinionen faktiskt transformeras till röster på Sverigedemokraterna.

Den forskning jag här har tagit upp återspeglas emellertid inte alls i etablerade partiers allvarstyngda eftervalsanalyser. Där tycks enighet råda om att Sverigedemokraternas framgångar endast marginellt beror på den egna politiken. Ett symptomatiskt exempel är Moderaternas opinionschef, Per Nilsson, som kategoriskt avfärdar föreställningen att väljares missnöje med integrationspolitiken har något som helst att göra med partiets betydande förluster till SD (http://www.dn.se/valet-2014/m-darfor-forlorade-vi-valet/.) Analysen från de rödgröna har udden riktad mot Alliansen men är ändå märkligt snarlik. Orsakerna till SDs betydande framgångar står inte att finna i väljarnas kritik av invandringspolitik utan i de sociala problem som sägs ha skapats efter åtta år med Alliansregeringen.

Om etablerade partier fortsätter att vända bort blicken från det kunskap som forskningen har frambringat är det inte en vågad gissning att 12,9 procent SD-röster ter sig som en marginell siffra vid valet 2018. Som Andrej Kokkonen konstaterar röstar väljare på SD eftersom de sympatiserar med partiets politik. Huruvida denna sympati transformeras från samtal vid köksbordet till faktiska röster beror dock i hög grad på SDs egna strategier samt vad de etablerade partierna själva gör och inte gör.