Ersättningen till avgångna riksdagsledamöter

Med jämna mellanrum rapporteras det i media om hur avgångna riksdagsledamöter kan leva gott på skattebetalarnas bekostnad. En favorit i sammanhanget brukar vara Lena Klevenås. Klevenås satt i riksdagen mellan 1991 och 1998. Allt sedan Klevenås lämnade riksdagen 1998 har hon i huvudsak försörjt sig på den ersättning som avgångna ledamöter erhåller från riksdagen. När journalister vill problematisera riksdagsledamöternas avgångsvederlag är fallet Klevenås alltså en given utgångspunkt. Det finns dock argument för att ledamöternas avgångsersättningar inte ska bygga främst på Lex Klevenås, argument som ofta förbises i den allmänna debatten.

Diskussionen aktualiseras av att Riksdagsstyrelsen i november 2011 tillsatte en kommitté med uppdrag att lämna förslag till åtgärder som syftar till att underlätta för ledamöter som lämnat uppdraget i riksdagen att återgå till yrkesverksamhet samt att genomföra en översyn av reglerna för inkomstgaranti. Kommitens betänkande ”Omställningsstöd till riksdagsledamöter”  har i vår varit på remissrunda och det verkar som om remissinstanserna i huvudsak är positiva till kommittens förslag.  Problemet, menar jag, är att kommittén inte tillräckligt tydligt analyserar vad som är bristerna i dagens system. Man förbigår också argument mot förslaget som innebär att den nuvarande ersättningen sänks.

Kommitten borde ha satt frågan i ett större sammanhang och tydliggjort vad deras förslag syftar till att åtgärda. Till exempel påtalas att nuvarande regler för inkomstgarantin bör ändras så att reglerna i högre utsträckning överensstämmer med de regler som gäller i det övriga arbetslivet. Det ges dock inte någon närmare redogörelse om varför reglerna bör likna övriga arbetslivet. Tvärtom lyfter kommittén faktiskt fram att riksdagsuppdraget är annorlunda övriga yrken.

Förslag på diskussioner som utredningen hade kunnat föra kring dagens situation är  risken för överutnyttjande av systemet. Allt fler ledamöter lämnar riksdagen allt tidigare och därmed skulle allt fler kunna komma i åtnjutande av inkomstgarantin. Det kan därför finnas en risk att ersättningssystemet framgent kommer att utsättas för en hårdare belastning. Möjligtvis är det också så att när fler ledamöter får rätt till inkomstgarantin ökar risken för att vissa individer överutnyttjar systemet. Men eftersom det i underlaget inte diskuteras huruvida det i nuläget förekommer överutnyttjande av systemet är det dock svårt att bedöma om de förslagna åtgärderna skulle ha någon avskräckande effekt. I det underlag som tagits fram verkar det  inte som om avgångna ledamöter på ett uppenbart sätt försöker dra nytta av  systemet. Tvärtom är de som främst använder inkomstgarantin äldre ledamöter, vilket ter sig naturligt:

Av dem som fick rätt till varaktig inkomstgaranti var 43, d.v.s. mer än 80 procent, 55 år eller äldre. 24 personer, d.v.s. nära hälften av alla med varaktig inkomstgaranti, var 60 år eller äldre.”

Bland andra tänkbara orsaker till lagförslaget skulle man kunnat åberopa ett eventuellt allmänt medborgerligt missnöje med riksdagsledamöternas avgångsvederlag och att missnöjet på sikt skulle kunna riskera medborgarnas tilltro till det politiska systemet. I sådana fall borde  man ha lyft fram varför just denna åtgärd är symboliskt viktig (i jämförelse med till exempel justeringar av riksdagsledamöternas löner, reducerandet av antalet riksdagsledamöter eller förändrandet av regler för ekonomisk ersättning till partierna). Men något sådant görs inte, vilket gör att det kommer att bli svårt att utvärdera om de föreslagna regeländringarna ger önskvärda resultat.

Trots bristande problembeskrivning antar kommittén att dagens ledamöter skulle påverkas negativt av ändrade villkor.  Utredningen slår fast att de nya reglerna inte ska omfatta ledamöter som har inlett uppdraget före valet 2014. Det motiveras med att villkoren för en kandidatur bör vara kända vid det tillfälle då ledamoten tar ställning till om hon eller han skall kandidera:

De som nu är ledamöter av riksdagen har åtagit sig uppdraget utifrån de förutsättningar som gällde vid inträdet. Den osäkerhet som uppdraget som ledamot av riksdagen av naturliga skäl är förknippat med medför ett behov av trygghet som går utöver det som i allmänhet gäller på arbetsmarknaden. ” (sid. 128)

De föreslagna förändringarna antas alltså vara så pass stora att det inte är rimligt att nuvarande ledamöter ska omfattas av dem. Frågan är likväl om inte ”betydande svårigheter att direkt efter ett val återgå till en eventuell tidigare anställning eller ett tidigare yrke” gäller även för dem för första gången kommer in som ledamöter i valet 2014?

Ett motargument mot lagförslaget som jag gärna hade sett diskuterats är att försämrade avgångsersättningar ökar riskpremien för att ta på sig ett riksdagsuppdrag. Detta borde vara särskilt relevant för rekryteringen av så kallade proffspolitiker till riksdagen. En proffspolitiker brukar definieras som en person som vid invalet till riksdagen var heltidsanställd av sitt parti eller det offentliga för att verka inom politiken eller personer som är anställda av lobbyorganisationer (se t ex Representation from Above av Esaiasson & Holmberg 1996). Det svenska parlamentet består i dag till hälften av ledamöter som kan betecknas som proffspolitiker. 1994 låg motsvarande siffra på drygt en tredjedel. Utvecklingen går alltså i riktning mot att det blir allt fler proffspolitiker i riksdagen. En ökad riskpremie skulle eventuellt kunna förstärka den tendensen. Risken finns att försämrade avtal påverkar gruppen proffspolitiker minst, eftersom en person med proffspolitisk bakgrund ökar sitt marknadsvärde genom att sitta i riksdagen och därmed inte offrar sin möjlighet att utvecklas inom sitt yrke på det vis som andra yrkesgrupper kan tänkas göra (en forskare tappar i publiceringstakt, en läkare tappar i praktik, en hårfrisörska tappar sina kunder). Konsekvensen skulle alltså kunna bli att rekryteringspoolen av ledamöter till riksdagen blir mindre.

Den ökade riskpremien skulle också kunna medföra att ledamöter uppfattar kostnaden för att förlora en plats i riksdagen som högre. Det skulle i sin tur kunna leda till ett hårdare klimat vid nomineringar och valrörelser, vilket i sin tur också skulle kunna ha en negativ effekt på utbudet kandidater. Man kan också tänka sig att en försämrad inkomstgaranti leder till att riksdagsledamöterna ägnar mer tid åt att fundera på vad de ska göra i händelse av att de förlorar sin riksdagsplats, och att de därigenom blir mer tillgängliga för olika särintressen. En naturlig sysselsättning efter tiden i riksdagen skulle kunna vara att arbeta med opinionsbildning och lobbyverksamhet. Utredningen hade i det hänseendet kunnat bidra med viss klarhet genom att exempelvis kartlägga vad avgångna ledamöter arbetar med i dag.

Sammanfattningsvis: risken med de föreslagna förändringarna är att man i huvudsak försöker åtgärda något som fungerar relativt väl, men att man genom lagändringen är med och skapar oönskade konsekvenser. Utredningen borde därför på ett mer genomarbetat sätt vägt samman de vinster som lagförslaget innebär mot de eventuella nackdelar det kan föra med sig. Risken är annars Lena Klevenås blev ett egentligt problem först när man försökte göra något åt det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s