V-ledningens strategi – lättnad eller bekymmer för S?

I fredags ”läckte” Vänsterpartiledningens långsiktiga strategi ut i en artikel i Expressen. En tolkning som fått stor spridning är att ledningens nya hållning – att inte till varje pris ställa krav på att få sitta i en socialdemokratisk regering – innebär att Vänsterpartiet inte kommer att kräva några ministerposter 2014, och att strategin över huvud taget underlättar för Socialdemokraterna. S kan nu slå sig till ro med att V åter tagit plats på läktaren för renläriga betraktare. Är det så? Som jag skall visa talar mycket för att V:s nya strategi tvärtom på många sätt kan försvåra för S.

För det första är det förvånande att strategin tolkas som att Vänsterpartiets ledning sagt att man inte kommer att kräva några ministerposter efter valet. Att V inte säkert kommer att kräva ministerposter är givetvis inte detsamma som att man säkert inte kommer att kräva ministerposter (eller annat utbyte för eventuellt stöd i enskilda frågor).

För det andra är en närliggande tolkning att V-ledningen med denna strategi vill tydliggöra att den som önskar en vänsterregering bör välja Vänsterpartiet framför Socialdemokraterna. Innebörden av ledningens hållning i regeringsfrågan är nämligen att vänsterväljarens intresse i att rösta på V kommer att vara större 2014 än det var i valet 2010. Även om Vänsterpartiet självfallet gärna såg många röster på V även 2010, var ändå den som röstade på S då försäkrad om en regering där a) V skulle ingå (förutsatt att partiet klarade fyraprocentspärren) och b) inget borgerligt parti skulle ingå. Detta som en följd av den rödgröna valkoalitionen mellan S, Mp och V.

Med den nya strategin skulle budskapet i stället bli: röstar ni på S vet ni inte vad ni får. I värsta fall (från ett vänsterperspektiv) kan det bli en S-ledd regering där till och med borgerliga partier ingår (utöver Mp, redan det försvårande för ren vänsterpolitik från vänsterns håll sett).

Låter budskapet bekant? Ja, just det. Strategin skulle innebära att Stefan Löfven kommer att tvingas bemöta anklagelser om oklart regeringsinnehåll från både Reinfeldt och Sjöstedt. Ett tvåfrontskrig helt enkelt. På motsvarande sätt som mittenväljare (enligt allianspartierna) bör välja ett alliansparti för att vara säkra på en regering där inget V ingår, bör vänstersocialdemokrater välja V för att öka sannolikheten för en regering där inget borgerligt parti ingår. Även en situation där Löfven då pressas att utlova en S+Mp-regering kan för Vänsterpartiet bli fördelaktig, då den kan innebära att socialdemokrater som är skeptiska till Mp i regering kan markera detta genom att gå till V. Vänsterpartiet får då visserligen inte plats i en regering, men kan vinna på väljararenan. Just det som enligt strategidokumentet utgör ett gott alternativ till direkt regeringsmedverkan. Eftersom det mesta talar för att en regering med bara S och Mp kommer att vara i minoritet kan V även utöva inflytande på den parlamentariska arenan, dvs. om S och Mp skulle välja att söka stöd hos V i enskilda frågor i riksdagen.

Strategin försvårar alltså på många sätt för S-ledningen genom att den minskar dess frihetsgrader. Däremot kan den av ideologiska skäl förstås välkomnas av socialdemokrater som önskar en press på S att bedriva tydligare vänsterpolitik och vara tydliga med detta i valrörelsen.

Den omständigheten att Vänsterpartiets ledning nu tydliggör att man inte säkert kommer att kräva ministerposter rymmer en intressant paradox. Faktum är att ett kategoriskt krav på ministerposter vore mer kongenialt med en äldre vänsterpartistisk kultur, en kultur som litet tillspetsat kan beskrivas som att till varje pris hålla en konsekvent linje, ända in i kaklet, antingen det gagnar den egna saken eller ej. Den nya strategin är mer nyanserad: Vi kommer inte att stånga oss blodiga för en ministerpost. Vi kommer i stället att vägledas av det som bäst gagnar vårt parti. För att kunna göra det måste vi tydligt definiera och rangordna våra preferenser – välja våra strider – och sedan handla i enlighet med dessa rangordningar, även om det innebär viss osäkerhet och flexibilitet.

Min tolkning är alltså inte att partiledningen försöker placera V på läktaren för renläriga. Tvärtom vill den ta ner Vänsterpartiet till planen. Om den lyckas med det, om den fullt ut förmår bemästra den bångstyriga vänsterpartistiska kulturen med dess höga krav på konsekvens och tydlighet återstår att se. Men som ambitiöst försök är det intressant. Och det blir likaledes intressant att följa kongressen i januari.

Vidare läsning
Barrling Hermansson, Katarina. 2004. Partikulturer. Uppsala. Acta universitatis upsaliensis.

Hermansson, Jörgen. 2011. ”Vänsterpartiet. Med historien in i framtiden” Statsvetenskaplig tidskrift.

Klicka för att komma åt C1331205-C140-41B2-AE4A-3E03E962D3C2.pdf

Marmorstein, Elisabeth. 2013. ”Här är Sjöstedts hemliga valplan” Expressen 11 oktober.
http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-sjostedts-hemliga-valplan/

Runblom, Karin. 2013. ”Sjöstedts besked: V tänker inte bli ett stödparti” Sveriges radio, Ekot, 12 okt.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5672920&utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Sjöblom, Gunnar. 1968. Party Strategies in a Multiparty System. Lund: Studentlitteratur.

Swedin, Daniel. 2013. ”Det duger inte att bara hoppas på högersossar” Aftonbladet, ledare, 12 oktober.
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article17642358.ab

Törnmalm, Kristoffer. 2013. Jonas Sjöstedts plan – ett S-vapen. Expressen, 12 oktober. http://www.expressen.se/nyheter/jonas-sjostedts-plan–ett-s-vapen/