Väljare är inga dumbommar

Väljare är inga dumbommar. Insikten härrör från Valdimer O Keys analys i klassikern The Responsible Electorate. Idén har kommit att i stor utsträckning genomsyra forskningen om väljarbeteende. Keys bok kan ses som ett svar på den socialpsykologiskt influerade Michiganskolan som betonade betydelsen av starka känslomässiga band mellan väljare och partier. Key ville föra in mer av politik och rationella val i förklaringar av politiskt beteende. Han vände sig mot den mycket negativa bild av enskilda väljares politiska kunskaper och kognitiva kapacitet som vuxit fram i de tidiga studierna. Demokratins tillkortakommanden ”skylldes” på ignoranta och okunniga medborgare. I ett större sammanhang, menade Key, var väljarnas preferenser och beteenden fullt begripliga om man tog hänsyn till hur de formats av saker som utbud av alternativ, grundläggande livsvillkor, ackumulerade personliga erfarenheter och tillgänglig information.

…voters are not fools /…/ in the large the electorate behaves about as rationally and responsibly as we should expect, given the clarity of the alternatives presented to it and the character of the information available to it (Key 1966).

Key påminner oss att alla väljares attityder och beteenden är möjliga att begripa sig på. När vi tycker att en del väljare beter sig underligt eller agerar korkat så är det i omständigheterna vi finner svaren på varför. Varje politiskt system får de väljare det ”förtjänar”. Väljarna kan inte förväntas agera på annat sätt än efter de institutionella och politiska förutsättningar som råder. Och ingen väljare kan förväntas formera helt andra åsikter och preferenser än de som omständigheterna föder.

Väljarforskningen bärs sedan dess av en intellektuell nyfikenhet när det gäller att försöka förstå de väljare som förfäktar mer ovanliga minoritetsuppfattningar eller röstar på mycket små partier. Utgångspunkten är att det visst går att begripliggöra varför individer har de verklighetsuppfattningar och preferenser som de har eller varför individer beter sig som de gör. Man kommer väldigt långt med kategorierna, igen, utbud av alternativ, grundläggande livsvillkor, ackumulerade personliga erfarenheter och tillgänglig information.

Dagens svenska samhällsdebatt kännetecknas knappast av någon intellektuell nyfikenhet på politiska motståndare. Det saknas många gånger en genuin vilja att söka förklaringar till åsikter och preferenser som ligger en bit ifrån de egna. Huvudstrategin för opinionsbildare tycks istället vara fördömande: att högröstat påtala vilka jubelidioter alla andra är. Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta i och följa svensk samhällsdebatt.

Åsiktskorridoren — det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd — är mycket smal i Sverige. Det räcker numera att säga att man tror på Gud (vilket för övrigt 45 procent av befolkningen säger sig göra) för att betraktas som icke vid sina sinnes fulla bruk.

Jag ägnar stora delar av min forskning åt att försöka mäta samhällsopinioner med hjälp av vetenskapliga undersökningar. Undersökningarna visar att det i den svenska befolkningen finns mängder av exempel på hyggligt vanligt förekommande uppfattningar och ställningstaganden som idag nästan helt saknar plats i det offentliga rummet. Och sådana åsiktsyttringar eller verklighetsuppfattningar skulle, om de yttrades av någon, omedelbart leda till en störtflod av ryggmärgsreaktioner från andra opinionsbildare. Listan kan göras utomordentligt lång men låt oss ta några exempel (alla nedan är axplock från sentida SOM-undersökningar).

• Var sjunde svensk anser att det är ett bra förslag att begränsa aborträtten.
• Fyra av tio anser att Sverige bör ta emot färre flyktingar.
• Sex av tio tycker att det är ett bra förslag att stärka djurens rätt.
• Varannan svensk anser att det är ett mycket dåligt förslag att tillåta homosexuella att adoptera barn.
• En av fem tycker bra om förslaget att införa dödsstraff för mord.
• Var fjärde svensk vill öka antalet vargar i Sverige.
• Nästan var tionde svensk vill satsa mycket mindre på eller helt avstå från vindkraft.
• En av tjugo tycker det är ett bra förslag att förbjuda skolavslutningar i kyrkan.

Det är förstås viktigt att samhällsdebatten sätter tydliga gränser för vilka stolleprov som kan accepteras. Men när åsiktskorridoren blir så smal att även många av våra mer klassiska socialdemokratiska, liberala, konservativa ställningstaganden också kan kallas samhällsfarliga eller betraktas som rejäla tankevurpor, då riskerar vi att helt missa de riktigt skruvade verklighetsuppfattningarna och de sant samhällsomstörtande idéerna.

En mer modererad och respektfull hållning från opinionsbildare står alltså på min önskelista. I grunden tror jag nämligen att påverkansmöjligheterna blir större av att samtala än att använda reflexmässig megafonstrategi. Att Vuvuzela sig till framgång är dömt att misslyckas om man vill få till stånd ett fungerande samtal och en effektiv opinionsbildning. Anledningen är att du inte kan höra något och ingenting lära om du lägger all energi på att avvisa meningsmotståndare. För att bekämpa sina fiender i den offentliga samhällsdebatten behöver man lära känna deras argument och vara nyfiken på orsaker och sammanhang. Ett seriöst utövande av politisk påverkan kräver en grundläggande respekt, intellektuell nyfikenhet och en vilja att bryta argument mot varandra.

Så nästa gång du är i färd med att reagera på saker du finner stötande genom att ta heder och ära av dina meningsmotståndare, låt Valdimer O Keys ord ringa i öronen. Bli nyfiken på varför istället för att rutinmässigt avfärda. Väljare är inga dumbommar.