Vilka förväntningar kan man ha på Wästbergs demokratiutredning?

Detta är en modifierad variant av en krönika som publicerades i Södermanlands Nyheter i början av augusti.

***

Demokratiminister Birgitta Ohlsson har sjösatt en i raden av statliga demokratiutredningar. Olle Wästberg – tidigare bl.a. folkpartipolitiker, generalkonsul och samordnare för Raoul Wallenberg-året 2012 – ska leda den största demokratiutredningen på över 10 år”.* Temat för den nylanserade demokratiutredningen är mycket vällovligt – jämlikt politiskt deltagande. Och Wästbergs uppdrag är knappast blygsamt: han ska utarbeta förslag för att öka och bredda det politiska engagemanget, samt stärka möjligheter till inflytande mellan valen. De goda intentionerna till trots är jag inte allt för entusiastisk.

För det första, vad kan man egentligen förvänta sig för konkreta utfall från utredningen? Minns produktionstakten hos den senaste demokratiutredningen (1997–2000): drygt 30 småskrifter och 13 forskarvolymer. Hundratals forskare medverkade. Mängder av seminarier avhölls. Men, utöver detta, vad gav egentligen denna omfattande (och, väl?, kostsamma) övning? Jag är förstås inte helt säker, men kanske inte jättemycket, eftersom regeringen finner behov av att utreda liknande frågor redan nu. Beaktas att innevarande utredning – vad jag förstår – bara ska pågå under cirka 1,5 år; men samtidigt har högt ställda ambitioner (utarbeta konkreta förslag för att bredda politiskt deltagande), är jag rädd för dålig måluppfyllelse.

För det andra dämpas min entusiasm för utredningsuppdraget något av två forskningsresultat som nog åtminstone delvis ifrågasätter delar av utredningens utgångspunkter/premisser (åtminstone de delar som skjuter in sig på att stimulera ”mellanvalsdemokratin”). Överlag är svenskarna nämligen måttligt intresserade av att delta mellan valen. Sju av tio föredrar ett system där vi främst påverkar genom att rösta på partier och där politiker sköter huvudsakligt beslutsfattande. Endast tre av tio är intresserade av att ha mer inflytande mellan valen. Detta bidrar kanske till att förklara återkommande misslyckanden med att uppifrån administrera fram mer politiskt engagemang. När exempelvis statsvetarna Mikael Gilljam och Ola Jodal utvärderade effekter av svenska kommuners demokratiutvecklingsprojekt, fann de att satsningarna varit misslyckade (s. 26).

Jag förnekar givetvis inte att Sverige, i vissa avseenden, dras med demokratiproblem. Men, snarare än att skruva på reglage för att försöka ratta fram mer engagerade medborgare menar jag att man bör arbeta med att förmå partierna själva att åtgärda vad som kanske bäst kan beskrivas som ett partiinternt systemfel: den skeva representativiteten bland folkvalda. I ett färskt bokkapitel, Ingen partikris, trots allt?”, menar jag och Mikael Persson att nyckeln för att komma åt detta är att partierna blir skickligare på uppsökande verksamhet (se också vår artikel ”Den motvilligt engagerade altruisten”, där Richard Öhrvall också är medförfattare). Partierna måste helt enkelt utarbeta strategier för att nå ut till uppdragsvilliga inom underrepresenterade grupper (såsom unga, utrikes födda och kvinnor), samt att i nomineringsprocesserna lyfta fram just sådana personer på valbar plats. Denna poäng är inte särskilt ny eller innovativ, utan fördes fram exempelvis i Kommundemokratikommittens slutbetänkande (SOU 2001:48).

10 000-kronorsfrågan är om det verkligen krävs nya statliga utredningar för att stimulera partiernas arbete på detta område? Och vad ska Wästberg arbeta fram för kunskap som hittillsvarande forskning inte redan arbetat fram? Det finns redan ett flertal samhällsvetare som tangerat just detta forskningsområde. Utredningen borde rimligen inledningsvis samla in den forskningen och systematisera den, så att utredaren ganska snabbt kan få ordning på vad modern forskning säger om partiernas förmåga och genuina vilja att aktivt jobba med att rekrytera underrepresenterade grupper. Till att börja med, kanske berörda parter borde sätta sig ned med SOU 2006:53 Exkluderingens mekanismer. Mycket av det centrala som nu ska utredas, förefaller det mig, finns till viss del avhandlat där. Dessutom på ett ganska hyggligt sätt.

_____

* Ett sidospår, kanske. Men värt att uppmärksamma (åtminstone från en statsvetares perspektiv), är att statsvetarprofessorer haft ledande uppdrag i de tidigare omfattande demokratiutredningar: Olof Petersson i Maktutredningen, Erik Amnå i Demokratiutredningen. Men denna gång satsar man alltså på Wästberg som särskild utredare. Jämfört med de tidigare utredningarna verkar tanken alltså – såvitt jag förstår – inte vara att någon av statsvetarkollegorna (som alltså är utbildade till och har till yrke att vara metodologiskt drivna och uppdaterade på forskningsfronten) ska spela någon huvudroll. Nå, månne är frågan om valet av utredare är ett sidospår som i bästa fall väcker litet intresse inom statsvetarskrået. Eller så säger den kanske någonting substantiellt om förändringar av vårt utredningsväsende, som jag inte har förmåga att säga något klokt om just nu. Den som intresserar sig för frågan, kan läsa exempelvis Olof Peterssons text om förändringar i utredningsväsendeteller denna dito av Shirin Ahlbäck Öberg.

Uppdatering: efter tips, har jag nu sett att också Wästberg själv skrivit om förändring i utredningsväsendet. (Tipstack PJ Anders Linder).

One thought on “Vilka förväntningar kan man ha på Wästbergs demokratiutredning?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s