Det här är ett gästinlägg av Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap, och Torbjörn Sjöström, VD för Novus. Läs även del 1.
***
Bland forskare är ”Getting to Denmark” ett uttryck för lyckade moderniseringsprocesser. Det danska exemplet brukar framhållas också i den svenska debatten om flyktingpolitik, men då på ett mindre smickrande sätt. Sedan Danmark i början av 2000-talet införde en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik har landet utgjort en negativ kontrastpunkt i den svenska debatten. Att Sverige skall föra en mer generös flyktingpolitik än Danmark har varit en utgångspunkt för de etablerade partierna och för de allra flesta i det offentliga samtalet. Jämförelsen med Danmark torde också ha funnit med i bilden när Stefan Löfven i samband med omläggningen av flyktingpolitiken i november 2015 sa att han är stolt över vad Sverige har gjort men att andra nu måste ta över ansvaret.[1]
I detta blogginlägg skall vi använda det danska exemplet för att kritiskt pröva påståendet att Sveriges generösa flyktingpolitik under 2000-talet har varit svagt förankrad bland medborgarna (se del I i denna miniserie). Om många medborgare håller med om att Sverige har gjort rätt i att under lång tid bedriva Europas generösaste flyktingpolitik bör detta märkas vid en utvärderande jämförelse med den danska politiken – i början av 2016 må det finnas mycket att vara kritisk mot i den svenska flyktingpolitiken, men hade det verkligen varit bättre att på ett tidigt stadium ta efter den danska politiken?
För att pröva uppslutningen bakom den svenska linjen har vi vid två tillfällen frågat representativa urval av svenska medborgare över 18 år om Sverige eller Danmark har fört den bästa flyktingpolitiken under 2000-talet. Frågan har ställt inom ramen för Novus webomnibuss-undersökningar under vecka 6 och 7 i februari 2016 (antalet web-intervjuade var 1014 i Studie 1och 865 i Studie 2).
Den analytiska logiken är som följer. Till skillnad från SOM-undersökningarnas fråga om att ta emot färre flyktingar – den informationskälla som hittills stått i centrum för debatten – frågar vi direkt om flyktingpolitiken. Och genom att jämföra med den danska politiken får respondenterna en konkret referenspunkt att förhålla sig till. Om vi istället hade bett respondenterna att utvärdera den svenska flyktingpolitiken isolerat hade det varit lätt att vara ospecificerat kritisk. Vi är medvetna om att de flesta medborgare saknar detaljkunskaper om dansk flyktingpolitik under 2000-talet (liksom för övrigt också om svensk flyktingpolitik), men givet Danmarks ställning i den svenska debatten menar vi att de allra flesta svenskar känner till två saker: att Danmark har fört en mer restriktiv politik än Sverige, och att färre migranter har sökt flyktingasyl i Danmark än i Sverige. Om vårt antagande är riktigt tvingar frågan respondenterna att väga av mellan värdet av att ha bedrivit en generös politik gentemot människor på flykt (något att vara stolt över) och de påfrestningar som följer med att ta emot ett stort antal asylsökande (kostnaderna för att agera moraliskt).
Den politisk-psykologiska forskningen om taboo trade-offs visar att många människor ogillar att ta ställning i problematiska situationer.[2] För att pröva om valet mellan svensk och dansk flyktingpolitik uppfattas som besvärligt ställde vi surveyfrågan i två versioner. I studie 1 erbjöds en väg ut ur det eventuella dilemmat genom svarsalternativet ”ingen har varit bra”. I studie 2 gavs inte denna utväg. I linje med en allmän rekommendation i surveyteorin erbjöd varken Studie 1 eller Studie 2 något explicit vet inte-alternativ. De respondenter som registrerats som ”vet inte/vill ej svara” har alltså aktivt undvikit att svara på frågan.[3]
Resultaten i tabellen nedan vittnar om en splittrad opinion. Mellan 31 och 39 procent av respondenterna tycker att Sverige har för den bästa politiken. Närmast exakt lika många föredrar den danska politiken framför den svenska (skillnaden till Sveriges fördel på en respektive tre procentenheter är inte statistiskt signifikant). Och en betydande del av respondenterna (mellan 22 och 36 procent) är kritiska mot båda ländernas politik eller vill inte ta ställning.
Som kunde förväntas om valet mellan svensk och dansk politik uppfattas som svårt är det många respondenter i Studie 1 (25 procent) som svarar att ingen politik har varit bra. I Studie 2 där respondenterna inte erbjöds denna utväg ökar istället andelen vet inte-svar från en redan hög nivå på 11 procent till den mycket höga nivån 22 procent. En rimlig slutsats är att en betydande del av vet inte-svaren består av personer som är missnöjda med båda ländernas politik.[4]
För att fördjupa bilden frågade vi också om det uppfattade opinionsläget: ”Vad tror du att de flesta svenska tycker? Att Sverige har fört den bästa politiken? Att Danmark har fört den bästa politiken? Eller att båda länderna har haft ungefär lika bra politik?” Som framgår av tabellen nedan vittnar resultaten ånyo om en splittrad opinion, även om det denna gång väger över något till den danska politikens fördel (skillnaden är statistiskt signifikant på .01-nivån). Mellan 44 och 46 procent av respondenterna tror att de flesta svenskar tycker bäst om den danska politiken medan mellan 33 och 38 procent tror att de flesta svenskar föredrar den svenska politiken.
Det viktigaste tillskottet av information uppstår istället när frågan om uppfattat opinionsläge samkörs med frågan om egen åsikt. I tabellen nedan syns ett tydligt mönster: Människor tenderar att tro att de flesta svenskar tycker likadant som man själv gör om flyktingpolitiken (se de skuggade cellerna). Det är ett typiskt exempel på en så kallad ”false consensus effect”. En olycklig konsekvens av denna bias i vårt sätt att processa information är att vi tillskriver dom som tycker annorlunda än vad vi själva gör extrema egenskaper.[6] En sådan överdrivet negativ fiendebild är en dålig grund för sansade politiska debatter.En möjlig tolkning av resultaten är att kravet på social konformism gör att många människor drar sig för att öppet vidgå att man stöder den danska politiken; det är enklare att tillskriva andra personer kontroversiella åsikter som man själv har.[5] Men det finns också andra tolkningar som är mer fördelaktiga för det folkliga stödet för den svenska flyktingpolitiken. Exempelvis kan resultaten tyda på att många medborgare uppfattar ett skifte i opinionsklimatet så att det tvärtom blivit svårare att försvara den svenska generösa linjen.
Vad har vi då lärt oss om den större frågan som motiverar undersökningen? Vår analys är utformad som ett hårt test av påståendet att den svenska generösa flyktingpolitiken har varit bristfälligt förankrad bland medborgarna. För de medborgare som delar Stefan Löfvens stolthet över vad Sverige gjort bör det vara självklart att Sveriges flyktingpolitik har varit bättre än Danmarks mångårigt restriktiva linje. (Vi kan bara spekulera i vad resultatet hade blivit av en motsvarande undersökning bland danska medborgare.) Så är uppenbarligen inte fallet. Tvärtom är det många svenskar som vid en direkt jämförelse föredrar den danska linjen, och ytterligare många andra har svårt att säga vilken politik som har varit bäst. Därmed får resultaten sägas stödja påståendet om den generösa flyktingpolitikens bristande folkliga förankring.
Men det finns också andra slutsatser att dra av analysen. Den viktigaste är att opinionen kring flyktingpolitiken är starkt splittrad. Det är ändå en betydande andel medborgare som står bakom den svenska linjen och båda opinionslägren lever under föreställningen att de har majoriteten på sin sida. Förutsättningarna för en sansad debatt hade kunnat vara bättre.
[1] För en aktuell genomgång av den danska politiken, se http://www.nybooks.com/articles/2016/03/10/liberal-harsh-denmark/ . Skillnaden mellan svensk och dansk flyktingpolitik återspeglas i en samsänd TV-sänd debatt från den 18 september 2015 https://www.youtube.com/watch?v=553vDc_jQ9E . Om Löfvens uttalanden, se t ex Expressen 30 november 2015 http://www.expressen.se/nyheter/politik/lofven-valkomnar-nya-asylbeskedet-stolta/ .
[2] Se Tetlock et al. (2000) http://scholar.harvard.edu/files/jenniferlerner/files/2000_the_psychology_of_the_unthinkable.pdf?m=145089665 För en fin tillämpning ifråga om prioriteringar inom vården, se Jenny De Fine Lichts avhandling ”Magic Wand or Pandora’s Box?”. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/35996/1/gupea_2077_35996_1.pdf
[3] Se Krosnick et al. (2002) https://pprg.stanford.edu/wp-content/uploads/2002-The-impact-of-no-opinion-response-options-on-data-quality-N.pdf
[4] Frågan om huruvida vet inte-svar skall tolkas substantiellt ställdes redan på 1990-talet av Mikael Gilljam och Donald Granberg i en välciterad artikel i Public Opinion Quarterly (https://periferiaactiva.files.wordpress.com/2014/09/gilljam-y-granberg.pdf)
[5] Solomon Aschs arbeten är fortfarande centrala på området, se t ex http://www.panarchy.org/asch/social.pressure.1955.html . En aktuell tillämpning på svenska förhållanden är Jacob Sohlbergs ”Social desirability on inequality, climate change and immigration: A list experimental approach to the study of attitudes” (manuscript, 2016). Sohlberg finner dock inga belägg för att attityden till invandring är påverkad av social önskvärdhet.
[6] Om ”false consensus effects”, se t ex Ross, Greene & House (1977) http://web.mit.edu/curhan/www/docs/Articles/biases/13_J_Experimental_Social_Psychology_279_%28Ross%29.pdf
politologerna.wordpress.com 