Detta är ett gästinlägg författat av Anders Lindbom. Lindbom är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och har i år varit gästforskare vid New York University.
***
Jag har tillbringat detta amerikanska valår som gästforskare vid New York University. Det har varit ett märkligt politiskt år, och valrörelsen avslutades som bekant med en för liberala New York-bor chockartad seger för Donald Trump. I stadsdelen Brooklyn, där jag bor, fick Clinton knappt 600 000 röster och Trump lite drygt en femtedel av detta.
Dagen efter Thanksgiving, som är en större familjehelg än jul här, rapporterades det om många unga storstadsmänniskor med rötter på den amerikanska landsbygden som vägrade åka hem till sina Trump-röstande familjer i den amerikanska södern och mellanvästern. USA är djupt delat.
Slående för mig som svensk hur ointresserade människor är att lyssna på varandra. Och det är också oroande eftersom samma tendenser kan observeras i Sverige. Sociologen Arlie Russel Hochshild publicerade tidigare i år boken Strangers in Their Own Land. Hon är anställd vid vänsteruniversitetet Berkeley i San Francisco, men för studien tillbringade hon under några år tid i en av USA:s fattigaste delstater, Louisiana i den amerikanska södern, där hon intervjuade människor som med stor sannolikhet röstade på Trump i valet i november. Det är en fascinerande bok som jag rekommenderar.
Jag är själv uppvuxen i Dalarna och jag känner igen mycket. Många där ute i spenaten hyser en stark misstro mot eliten i storstäderna och känner sig övergivna av ”staten”, t.ex. när det lokala sjukhuset är hotat. Människor uppfattar att 1) eliten i Stockholm inget vet om deras liv, 2) att den föraktar dem och 3) att den vill förändra deras ”way of life”. Och den våg av förakt för Trumps väljare jag möts av i dagarna bekräftar verkligen det förakt som den välutbildade liberala storstadsbon känner för landsbygdsborna, inklusive sina egna familjer.
Jag har fram tills nu känt mig väldigt hemma här i Brooklyn, men det här ”fina” hatet som väller fram skakar mig. Det lär knappast underlätta Demokraternas möjligheter att få de här väljarna att återvända till det parti de tidigare röstat på. Det lär inte heller överbrygga den förtroendeklyfta som nu helt dominerar den amerikanska politiken.
När Arlie Russell Hochshild presenterade sin bok på NYU fick hon av en journalist frågan hur storstadsmedia borde bedriva sin bevakning av de här företeelserna och hålla ihop landet. Liksom svenska medier har nämligen de amerikanska nästan hela sitt fokus på hur välutbildade vänsterliberaler, som jag själv, lever sina liv i storstäderna. Om syftet är att undvika att Sverigedemokraterna blir största parti i nästa riksdagsval, tror jag att det finns lärdomar att dra av de amerikanska erfarenheterna. Det jag minns av Hochshilds svar var ungefär de här lärdomarna:
1) Tilltala inte de här människorna i nedsättande ordalag på det sätt som Hillary Clinton gjorde i augusti när hon kallade Trumps sympatisörer för ”deplorables”. Det gäller även när ord som detta inte används utan det bara är underförstått i texten.
2) Lyssna på dem. De vill känna att någon lyssnar till dem och inte bara ständigt predikar. Det är enligt ARH bl.a. den fördömande tonen och elitens ointresse för att lyssna på sådana som dem som får de här människorna att känna sig som Främlingar.
3) Försök förstå deras tankemodell. I såväl svenska som amerikanska medier ser man gång på gång analyser som leder till en på förhand uppställd tes: Mer traditionell socialdemokratisk omfördelningspolitik kommer att få dem att återvända till socialdemokratin. Det är nog knappast helt fel, men förmodligen långt ifrån helt rätt. Det finns andra politiska dimensioner än vänster-höger (oavsett vad vi nu väljer att kalla dem och exakt lägga i dem).
politologerna.wordpress.com 