Förändras partisympatierna, eller bara urvalet?

Det här är ett gästinlägg av Erik Vestin, doktorand i statsvetenskap vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

Det sägs ofta, inte minst av oss valforskare, att dagens politik präglas av väljarrörlighet. Och det ligger naturligtvis något sant och viktigt i detta.

Men det finns också tillfällen då denna rörlighet överdrivs. Ibland används uttrycket ”flytande väljare”, vilket för undertecknad antyder att dessa skulle driva omkring i partilandskapet på ett ganska slumpmässigt och oförutsägbart sätt. Det finns dock många rön om att väljarnas partival på individnivån fortfarande ofta är avgränsat till bestämda grupper av partier, eller att väljare enbart överväger ett begränsat antal partier. I Sverige är t.ex. byten mellan blocken långt mindre vanliga än byten inom dem (se s. 20 i denna rapport). En rapport om hur denna aspekt påverkar förändringar i den svenska väljaropinionen är under arbete av mina estimerade kollegor Henrik Oscarsson och Annika Fredén. Det finns också resultat som visar att mycket av förändringarna i hur stor andel som identifierar sig med ett visst parti handlar om att väljare går fram och tillbaka mellan hur mycket de stödjer ett parti, snarare än att de byter parti.

Men det finns även en annan typ av problem kring opinionsmätningar, som kan leda till överskattning av hur mycket väljarna egentligen rör på sig.

Under denna mandatperiod har vi sett flera tvära kast i mätningarna av partisympatier. Sverigedemokraterna har ökat från sitt valresultat på 12,9% till uppemot 25% i de högsta mätningarna, men har nu sjunkit tillbaka till något över 15%. Centerpartiet har gått från närhet till fyraprocentsspärren till att varit uppe så högt som 15% i någon mätning, och ligger nu på runt 10%. Slutligen har Moderaterna haft en dramatisk utveckling så att man under loppet av ett och ett halvt år gått från över 25% ned till 15% för att efter valet av Ulf Kristersson till partiledare studsa tillbaka till en bit över 20%. Det är inte första gången vi ser sådana dramatiska svängningar. Efter valet 2006 gick Socialdemokraterna från ca 35% till så högt som 47% i mätningarna, för att sedan sjunka tillbaka och slutligen landa på ca 30% i valet 2010.

Frågan är dock om alla dessa förändringar i mätningarna motsvaras av verkliga förändringar i partisympatier i den svenska väljarkåren?

För ett par år sedan tittade Andrew Gelman med kolleger närmare på opinionsmätningarna från den amerikanska presidentvalskampajen 2012. Under kampanjen hade man observerat betydande förändringar i stödet för partiernas kandidater i anslutning till presidentvalsdebatterna. När Republikanernas Mitt Romney gjorde bättre ifrån sig än Demokraternas Barack Obama i den första debatten så ökade de förras stöd betydligt. När Obama i senare debatter gjorde bättre ifrån sig gick de senares stöd upp. Detta tolkades av många som att väljare bytte parti efter att ha sett debatterna. Detta, påpekar Gelman, vore dock mycket märkligt, med tanke på hur polariserad politiken har blivit i USA på senare år. Det borde inte finnas så många väljare som byter parti så enkelt.

En närmare analys av undersökningarna visade istället att det som förändrades i anslutning till debatterna var vilka som svarade på opinionsinstitutens frågor. Efter Romneys seger i den första debatten ökade andelen svaranden som identifierade sig som republikaner i urvalen betydligt. Sedan ökade andelen demokrater efterhand som Obama kom tillbaka.

Med andra ord så berodde mycket av svängningarna i mätningarna på att urvalet av väljare förändrades. När Demokraterna hade medvind i kampanjen var deras anhängare mer motiverade att svara, och när det gick dem emot föll de ur urvalen. Detsamma gällde Republikanerna. Det var inte all variation som kunde förklaras på detta sätt, men en betydande del.

Man skulle kunna tänka sig, som Gelman också anmärker, att deltagande i undersökningar hänger samman med faktiskt valdeltagande. Det skulle innebära att dessa effekter ändå har relevans när man vill förutsäga valresultatet. Men detta återstår att se. Tills vidare är detta ytterligare en anledning att vara försiktig med att dra för stora växlar på opinionsmätningar.

Dessa fenomen verkar än så länge inte ha studerats under svenska förhållanden, eller under andra flerpartisystem. I Sverige är dock dessa problem möjligen mindre, då en del opinionsinstitut använder paneler och/eller viktar sina respondenter efter hur de röstade i det senaste valet. Om undertecknad finge önska något så vore det dock att man i fler sammanhang redovisade och diskuterade även hur stor andel som är osäkra och hur denna andel har utvecklats över tid. När Moderaterna under Anna Kinberg-Batra gjorde det utspel om Sverigedemokraterna som föranledde Centerpartiets uppgång rapporterades det även om en ökad andel osäkra väljare. Nu när Moderaterna återtar mark ser det ut som att de tar väljare från både Sverigedemokraterna och Centerpartiet. Detta skulle kunna ha att göra med att Ulf Kristersson har en bred popularitet och har kommunicerat sin inställning till samarbete med Sverigedemokraterna på ett skickligt sätt. Men det skulle också kunna vara en effekt av att respondenter som tidigare varit tvekande pga. Moderaternas motvind och därmed inte räknats in i procentandelarna, nu kommit tillbaka in i beräkningarna.

Det skulle också kunna vara mekanismer som dessa som är verksamma i de ”säsongskomponenter” som Daniel Walther har iakttagit i den svenska partiopinionen. Det handlar då till exempel om de uppgångar som en del småpartier genomgår när det drar ihop sig till val. Dessa brukar ofta tolkas som att det rör sig om taktikröstare som byter från andra partier, men det skulle alltså också kunna handla om mobilisering av osäkra väljare. En sådan misstanke stärks av iakttagelsen i figuren nedan att andelen osäkra i Sifos undersökningar ofta har gått ned just innan val.

Screen Shot 2017-12-29 at 00.11.45

Så, för att summera: förutom de reservationer kring förändringars statistiska signifikans, den slumpvariation som aldrig kan undvikas, och de snedvridningar som kommer till uttryck i s.k. house effects (scrolla ned en bit på pollofpolls.se för att se skattningar av dessa i Sverige), så finns det ytterligare en felkälla kring opinionsmätningar i det att urvalet kan variera över tid (för samtliga institut) eftersom det varierar hur mycket olika partiers supportrar har lust att svara. Med detta inte sagt att de stora förändringar vi sett de senaste åren enbart skulle vara en synvilla. Men det finns som sagt skäl att vara försiktig i tolkningen av så snabba svängningar, och inte göra sig för starka föreställningar om att väljare byter parti väldigt lättvindigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s