När äger de flesta partibyten rum?

En av de mer robusta resultaten från väljarforskningen är att intensiva valkampanjer visserligen betyder mycket för att intressera, engagera och informera väljare (Norris et al. 1999; Brady & Johnston 2006; Vreese 2007) men samtidigt betydligt mindre när det gäller att på kort tid omvända väljare, det vill säga framkalla partibyten från ett parti till ett annat (Lazarsfeld, Berelson & Gaudet 1944; Farrell & Schmitt-Beck 2002; Oscarsson 2013). Effekten av valkampanjer på väljarnas röstningsbeteende är fortfarande högst begränsat trots att allt fler bestämmer partivalet sent. Detta huvudresultat är giltigt även för Sverige.

När äger de flesta partibyten rum? Dynamiken i den svenska väljarrörligheten kan undersökas med hjälp av valundersökningarnas mellanvalspaneler. I tabellen nedan redovisas en analys av hur vanligt förekommande fem olika typer av mellanvalsbeteenden har varit bland partiväljarna 1973-2014. Med hjälp av tre olika uppgifter – partival vid tidpunkt 1, röstningsintention inför val vid tidpunkt 2 och partival vid tidpunkt 2 – för samma individer kan vi identifiera fem olika typbeteenden.

Gruppen stabila väljare är de som vid samtliga tre tillfällen uppger att de har röstat/tänker rösta på ett och samma parti. Andelen stabila väljare har minskat över tid, från omkring 80 procent under 1970-talet till omkring 60 procent i de tre senaste valen. Denna grupp får förmodas vara i princip oåtkomlig för all slags kortsiktigt verkande opinionspåverkan.

Väljare med kalla fötter har vi kallat de väljare som inför ett val uppgett att de tänkt rösta på ett annat parti än vid föregående val men ändå till slut valt att falla tillbaka på sitt tidigare partival. Ett nytt parti övervägdes men röstningsintentionen fullföljdes inte. Denna kategori har blivit något vanligare över tid och samlade vid det senaste valet 6 procent av väljarna. De är på papperet ett slags sena valrörelsebytare men tillhör alltså väljare som prövar en ny idé men som faller tillbaka på ett tidigare valt parti.

De tidiga bytarna har alltid varit den i särklass största bytarkategorin bland väljarna. Det handlar om de väljare som i valundersökningarnas förvalsintervju uppger att de tänker rösta på ett nytt parti och sedan fullföljer bytet. Med tidigt avses här att man alltså bytt parti tidigare än då valundersökningarnas förvalsintervjuer drar igång, vilket är fyra veckor före valet. Kategorin växer över tid, från 12 procent 1976 till 21 procent vid det senaste valet 2014. De borgerliga maktskiftesvalen 1991 och 2006 sticker ut från den allmänna trenden i den meningen att det varit särskilt höga andelar tidiga byten vid dessa tillfällen.

1C8E6590-5AC3-4FF8-AE2D-CE82F67A202B.jpeg

De sena bytarna är de som uppger strax före valet att de tänker rösta på samma parti som förra gången men som efter valet berättar för oss – via valundersökningarnas eftervalsenkät – att de röstade på ett annat parti. Detta handlar alltså om valrörelsebytarna – sinnebilden för de flytande väljarna. I våra analyser samlar denna kategori inte särskilt stor andel av väljarkåren – på sin höjd 7-8 procent i mer sentida val. Med tanke på paneldesignet underskattar vi sannolikt denna andel med någon eller några enheter. Men ändå. De sena bytare som finns inom räckhåll för omvändelse (conversion) sent i valrörelserna är relativt få. Dessutom är det sannolikt att en del av dem ägnar sig åt strategisk röstning och att det därför inte handlar om egentliga partibyten.

Den sista femte kategori väljare i vår uppställning har vi benämnt flytande bytare. Det handlar här om väljare som vid de tre tillfällena vi frågat dem om röstning eller röstningsintention har uppgivit tre olika partier. De röstade på parti A vid det första valtillfället, uppgav att de tänkte rösta på parti B vid det andra valtillfället men lade slutligen sin röst på parti C. Detta är inte heller någon stor grupp. Vid de senaste svenska valen har de flytande bytarna utgjort som mest fem procent av partiväljarna. Även om denna skattning kan vara en underskattning — rörligheten är sannolikt något litet högre bland väljargrupper som av olika skäl har en lägre benägenhet att delta i samhällsvetenskapliga panelstudier — handlar det inte om någon stor sådan.

Analyserna vidimerar en viktig insikt om svenskt väljarbeteende som är central för förståelsen av politisk förändring vid valurnorna: den absoluta merparten av det totala antalet partibyten har vid de allra flesta riksdagsval sedan 1976 ägt rum innan valrörelserna tar sin början! Räknar man samman de tidiga bytarna (21 procent) med de som får kalla fötter och inte fullbordar sina partibyten (6 procent) blir normalbilden av tidiga partibyten ännu tydligare. Denna insikt om tidpunkten för partibyten är central när vi bedömer valkampanjers potentiella betydelse för valutgången och för partiernas möjligheter att vinna väljare från varandra i samband med valrörelser (Hillygus 2010).

 

Referenslista återfinns i slutet av rapporten ”Flytande väljare” (Oscarsson, 2016).

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s