Varför bli lokalpolitiker? Inte för pengarna i alla fall.

Det här är ett gästinlägg av Heléne Lundqvist, nationalekonom vid Stockholms Universitet.

***

I inledningen till första avsnittet av SVT:s program Kommunpamparna kommer kommunalrådet Peter Kovacs stolt cyklandes genom ett villaområde i sitt Höganäs, och vi får veta att vi ser ”världens lyckligaste människa för han har världens bästa jobb”. Att vara kommunalråd tycks passa honom som handen i handsken, eftersom att han är en ”man med visioner”.

Kanske är det så, att det som driver våra lokalpolitiker är visionen om att kunna förändra samhället till det bättre. Kanske ligger en ideologisk drivkraft bakom deras arbete mot det gemensamma bästa. En sådan bild framställer onekligen våra förtroendevalda i betydligt bättre dager än den av den oärlige, pengalystne politikern, vilken målats upp exempelvis kring den stora muthärvan i Göteborgs kommun.

Ett sätt att ta reda på huruvida det är troligt att genomsnittspolitikern drivs av pengar eller inte är att undersöka vilket monetärt värde politik de facto har. Detta gör jag i en artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt (vilken bygger på ett kapitel från min avhandling). Specifikt så studerar jag betydelsen av att bli invald till kommunfullmäktige för kandidatens inkomstutveckling, både direkt efter valet och upp till femton år senare. Genom att jämföra kandidater som tack vare sin placering på partiets lista precis lyckades bli vald med dem som hade oturen att precis missa en plats, kan jag isolera den kausala effekten på inkomst av att bli invald från annat som särskiljer valda politiker. Metoden appliceras på ett omfattande och detaljerat datamaterial som täcker samtliga kandidater i valen till kommunfullmäktige 1991, 1998 och 2002.

Analysen mynnar ut i en tydlig slutsats: inkomsteffekten av att bli vald till kommunfullmäktige är noll. Med andra ord, svensk lokalpolitik har inte något monetärt värde alls – varken direkt eller femton år efter valet, eller direkt efter utträdet från politiken. Denna slutsats står sig dessutom i separata analyser för olika typer av kandidater, partier och kommuner.

Givet att det inte finns någon positiv inkomsteffekt är det sannolikt något annat än pengar som driver genomsnittspolitikern. Den positiva bilden av den ideologiskt motiverade politikern tycks därmed framträda något tydligare.

Men, innan den bilden etsar sig fast på näthinnan bör det understrykas att dra långtgående normativa slutsatser från dessa resultat är vanskligt. Monetär avkastning i form av mutor kan naturligtvis aldrig försvaras. Däremot är det inte uppenbart att politiskt engagemang inte bör gynna den personliga ekonomin med legitima medel. Hög monetär avkastning skulle dels kunna motiveras med rättviseargument – kommunpolitiker arbetar med viktiga välfärdsfrågor, och detta arbete bör kanske belönas. Dessutom, att det ska löna sig att vara politiker skulle även kunna motiveras ur ett effektivitetsperspektiv. På motsvarande sätt som höga så kallade effektivitetslöner kan ge incitament till hårdare arbete på den reguljära arbetsmarknaden, skulle höga politikerlöner kunna locka fram bättre politiker. Denna tes stöds till viss mån i ett antal uppsatser som studerar effekten av högre politikerlön på politikernas utbildningsnivå (här finns exempelvis en uppsats från Finland, en från Italien och en från Brasilien).

Nu är det ju inte självklart att en högutbildad politiker är en ”bra politiker”. Så det är möjligt att det inte spelar så stor roll att svensk lokalpolitik inte ger någon ekonomisk belöning. Kanske till och med att en hög monetär avkastning skulle tränga undan de visionärer, som tycker att vara politiker är väldens bästa jobb?