Har svenska riksdagsledamöter ett bäst före-datum?

Detta är ett gästinlägg, författat av Anna Bennich-Björkman.

***

De politiska partierna i Sveriges riksdag ses – ur ett jämförande perspektiv – som starka. Däremot är det de enskilda riksdagsledamöterna som själva äger sitt mandat, något som kan tänkas fördela makten mer jämnt mellan parti och individ. Det är endast ledamoten själv som kan välja att avsäga sig sitt mandat – partierna har inga formella sätt att tvinga en ledamot att lämna riksdagen.

Forskning har på senare år uppmärksammat en trend av ökande omsättning av de svenska riksdagsledamöterna – allt fler lämnar riksdagen i högre takt än tidigare. (Under 1970- och 80-talen byttes ungefär 20 procent av ledamöterna ut, sedan valet 1991 har siffran ökat till omkring 30 procent.) Vad denna förändring beror på har kartlagts systematiskt i studien Exit riksdagen (2007). Där blev svaret att dagens ledamöter är politiska entreprenörer och partiernas ledningar kan inte lita på ledamöternas lojalitet i samma utsträckning som förut. Detta menar man, i sin tur, leder till att Sverige genomgår en avpartipolitiseringsprocess: individerna agerar allt mer som politiska entreprenörer vilket i sin tur leder till att partiernas makt försvagas.

I min kandidatuppsats i statskunskap har jag undersökt om riksdagsledamöternas inflytande i partigruppen påverkar beslutet gällande att kandidera för omval 2014 eller inte. I intervjuer med arton ledamöter från Moderaterna och Folkpartiet har jag funnit andra svar på varför våra riksdagsledamöter hellre tar ett kliv tillbaka än att söka förnyat förtroende – och mina svar går på tvärs med tanken om en pågående försvagning av svenska riksdagspartier.

I likhet med Exit riksdagen har jag funnit att svaren från de ledamöter som ska lämna uppdraget ofta kan sammanfattas i en sorts känsla av att det är dags att lämna riksdagen. Detta är ett diffust och föga uttömmande svar: ledamöterna slutar för att de känner att de vill sluta. Efterhand växer dock en lite annorlunda bild fram. Oavsett kön, ålder, partitillhörighet eller bakgrund talar ledamöterna sig varma för normen att en riksdagsledamot inte bör sitta i riksdagen för länge. Idealet är två, eller absolut högst tre, mandatperioder – alltså åtta till tolv år.

Varför just denna tidsram är den bästa finns det ett antal olika svar på – ofta anförs skälet att det rör sig om ett förtroendeuppdrag (varpå man kan fråga sig om ett förtroende alltid måste vara tidsbestämt, men det är en annan fråga) eller en demokratiaspekt i att så många medborgare som möjligt bör få chans att sitta i parlamentet. Dessa skäl är förstås rimliga och många skulle förmodligen hålla med. Vill vi ha en elit av yrkespolitiker som klamrar sig fast vid makten trots att medborgarna inte förlitar sig på dem längre? Givetvis inte.

Men den norm som träder fram i samtalen med de moderata och folkpartistiska ledamöterna är så stark att den får andra, och inte enbart goda, konsekvenser. Normen att veta när tiden är inne för att träda tillbaka innebär också att de riksdagsledamöter som inte upplever att det är dags att lämna riksdagen inte ses med blida ögon. Sätten på vilka dessa ledamöter beskrivs – för alla vet vilka de är – liknar varandra. De upplevs som föredettingar, de har tappat gnistan, de gör sitt värv men inget mer och de är i vissa fall gifta med jobbet. Det finns en prestige i att veta när det är dags att lämna uppdraget; och gör man inte det bör det finnas goda anledningar till att vilja stanna kvar.

Vad får denna norm konsekvenser? På det individuella och personliga planet märker vi exempelvis hur äldre riksdagsledamöter ”petas” från valbara platser på partiernas riksdagslistor eller känner att de förväntas sluta. Många är också exemplen på yngre ledamöter som tjänstgjort ett antal perioder och som upplever att de förväntas gå vidare. Det viktiga är emellertid, menar jag, att beakta vad konsekvensen blir på det strukturella planet – inom partigrupperna.

Erfarna ledamöter, äldre ledamöter och personer som efterhand skaffat sig inflytande, konkurreras ut. Antingen genom att resolut petas från listorna eller genom den mjukare form av påtryckning som en informell norm ger upphov till. In kommer istället nya personer. Många gånger med mycket erfarenhet, men utan den erfarenhet som faktiskt räknas: kunskap om spelreglerna innanför riksdagens väggar. Antingen struntar de i regler och normer, gör sig besvärliga genom att exempelvis rösta mot partilinjen – men då har de snart gjort sig omöjliga och gått miste om det inflytande som de kanske skulle kunna ha haft. Ytterligare ett alternativ står till buds: anpassning. De nya ledamöter som klarar av att anpassa sig till gruppen får, efterhand, mer inflytande. Kort sagt byts personer med erfarenhet av riksdagsarbetet (ofta med goda kontaktnät, åldersmässig senioritet och i många fall ett ansenligt inflytande) ut mot helt nya personer. Det säger sig självt att de nya ledamöterna har desto större anledning att anpassa sig till gruppen än vad en ledamot i 60-årsåldern med fyra mandatperioder i bagaget har.

Efter att ha samtalat med många olika ledamöter är mitt intryck att utvecklingen är raka motsatsen till en avpartipolitisering. Att ledamöterna byts ut på detta vis underlättar för partiledningarna att styra gruppen och uppmuntrar en anpassning som gör att även en grupp om 107 ledamöter kan vara oerhört följsam. Att omsättningen av ledamöter har ökat sedan 1990-talet är inte ett tecken på mer självständiga ledamöter, utan en indikation på att riksdagsledamöterna upplever en informell press att avgå självmant innan partiet väljer att byta ut ledamoten, oaktat vad han eller hon själv vill. Detta ger oss visserligen ett parlament där fler får möjlighet att ta plats; frågan är om det verkligen gynnar ett demokratiskt arbetssätt och styre?