Reflektioner kring boken om Stefan Löfven

I två nyutkomma böcker får vi närmare lära känna Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och Sverigedemokraternas dito Jimmie Åkesson. Jag ska i denna bloggpost uppehålla mig vid boken om Stefan Löfven och i morgon återkomma med några reflektioner kring Jimmie Åkessons bok.

Journalisten KG Bergström lär ha sagt att Socialdemokraterna skulle ha förtroende för sin partiledare även om denne vore en häst. De senaste årens byte av partiledare indikerar att hästen dock måste kunna vinna val. Allt sedan den socialdemokratiska segermaskinen fick motorstopp 2006, har partiet på sex år bytt lika många partiledare som det förut tog sjuttio år att omsätta. Behovet av en trygg, välförankrad och eftertänksam partiledning har varit påtaglig. I boken ”Humlan som flyger” (Nordsteds) skriven av journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson, framställs Stefan Löfven som ett förkroppsligande av denna längtan. Frågan vi lämnas att fundera över är om Löfven är något mer än ett tryggt val och om han har förmågan att ta tillbaka Socialdemokratin till vinnarcirkeln.

Humlan som flyger – Berättelsen om Stefan Löfven, av Lena Hennel och Lova Olsson

Utgångsläget för att Löfven ska lyckas i sitt värv att stadga upp den svenska socialdemokratin måste sägas vara gott (det kan tyckas vara historiens ironi att rosornas krig följs upp med att en fackföreningsledare får till uppgift att reda ut oredan inom det socialdemokratiska partiet). De senaste årens turbulenta tid har gjort Socialdemokraterna mer ödmjuka inför sina egna tillkortakommanden. Under den mest turbulenta tiden med Håkan Juholt som partiledare, och opinionssiffror runt 25 procent, närmade sig partiet motpolen till det som tidigare varit ett av partiets styrkor – regeringsdugligheten. Med Löfven som partiledare har saker och ting börjat ordna upp sig. Socialdemokraterna har i opinionsmätningarna återtagit platsen som landets största parti. Medierapporteringen är klart mer behaglig för alla inblandade. Men det är fortfarande så att det parti som Löfven blev ledare för 2012 är ett annat än det som Persson lämnade 2006. Om den nya ledningen skulle nå det valresultat som fick Göran Persson att avgå 2006 lär de hyllas som segerherrar/damer.

I Hennels och Olssons bok får vi följa Löfven från vaggan till rollen som partiledare. Det är en ganska märkvärdig berättelse. Ett fosterhemsbarn som växer upp i Ådalen (av alla ställen), börjar jobba som svetsare, tar på sig fackliga uppdrag som senare leder till ordförandeposten för Metall och därifrån till socialdemokratisk partiledare. Dessutom verkar huvudpersonen inte för en sekund eftersträvat något av uppdragen. Det ter sig närmast som socialdemokratisk erotik. Om boken hade varit en roman, och jag en redaktör, så hade jag nog bett författarna att skruva ner berättelsen något.

Men nu är det inte en roman, utan berättelsen om Stefan Löfven. Även om vägen från fosterföräldrarna i Ådalen till partiledaruppdraget kan tyckas osannolik, så är det inte en berättelse om hur ett underbarn gör en enastående klassresa. I jämförelse med politiska underbarn som Olof Palme och Carl Bildt, så är Löfven en ”late bloomer”, en blomma som blommar ut ganska sent. Om Löfven blir statsminister 2014, kommer han att vara den äldste tillträdande statsministern (57 år) sedan Felix Hamrin 1932.

Berättelsen om Löfven uppehåller sig heller inte vid honom som ideolog. Men så mycket förstår man att den forne fackordföranden inte kommer att skärpa Socialdemokraternas ideologiska profil. Ett intressant stycke i boken beskriver hur Löfven som ordförande i Metall sluter ett avtal med arbetsgivarna om sänkta löner. Bakgrunden är att Löfven känner frustration över regeringens passivitet under den ekonomiska krisen som följer av Lehman & Brothers konkurs 2008. Efter att ha misslyckats med att pusha regeringen i önskvärd riktning beslutar Löfven att ta saken i egna händer. Tillsammans med sina närmaste arbetar Löfven fram ett eget förslag som han presenterar för arbetsgivarna. Förslaget går ut på att industrin ska avstå från att massavskeda sina anställda. Vägen dit går genom sänkta löner och kortare arbetstid. Därmed har Löfven brutit ett fackligt tabu om att aldrig gå med på sänkta löner. Under denna process håller Löfven korten nära kroppen och överraskar övriga kollegor inom LO, och möts således av hård kritik. Men om humlan ska flyga kan man inte utgå från traditionella uppfattningar om hur något ska se ut.

Avtalet är intressant även ur en annan aspekt. Den framlidne författaren Anders Isaksson hävdade att för att bli en ledare måste man våga ta strider (samt vinna strider). Isaksson tog Per-Albin Hanssons ställningstagande vid skotten i Ådalen som exempel. Hansson ställde sig inte reservationslöst bakom demonstranterna, utan anklagade kommunisterna för att spela ett ansvarslöst och farligt spel. Han lyckades hantera den påföljande kritiken och det ledde till att hans auktoritet stärktes och det bidrog till att han blev den självklare ledaren under många år därefter.

Ett motsatt exempel skulle kunna vara Mona Sahlin och samarbetet med Miljöpartiet. När Sahlin inför valet 2010 proklamerade att Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet skulle inleda ett nära valsamarbete bröt hon ny mark: S + MP = regeringskoalition. Men när kritiken mot att Vänsterpartiet hade uteslutits ur samarbete tog fart vek Sahlin ner sig och släppte in även Vänsterpartiet. Sahlin förlorade i auktoritet och tvingades parera både frågor om svagt ledarskap och kritik mot bristande förankring. De som betvivlade Sahlins ledaregenskaper fick vatten på sin kvarn. Löfven stod emellertid på sig när kritiken kom och visade därmed att han inte drar sig för att ta strid med mot sina egna och att han har en förmåga att vinna tuffa strider.

Hennels och Olssons bok låter oss även ånyo följa dramatiken kring Juholts avgång. I denna del framkommer egentligen inget nytt. Men man kan konstatera att ryktet om Pär Nuders politiska död är överdrivet. Enligt författarna bidrog Nuder till både installations- och avgångstal som Juholt höll. Däremellan är han med och diskuterar eventuella efterträdare till Juholt. I denna del får man också ta del av de våndor som Löfven genomled när omgivningen alltmer tryckte på för att han skulle ta på sig uppdraget som partiledare. Han ville inte, men när partiet kallade tvingades han ställa upp. En av anledningarna till att så många kunde sluta upp kring Löfven var, enligt författarna, att han inte hade deltagit i någon av aktionerna för att avsätta Juholt. Löfven tillhörde på så sätt inte den vinnande sidan som tvingat fram Juholts avgång.

Frågan vi alla funderar över är förstås om Löfven kommer att lyckas erövra Rosenbad. Av boken framgår att Löfven försöker nå ut till den socialdemokratiska diasporan i PR-branschen. Nyligen kom Jan Larsson tillbaka i rollen som valgeneral och om man får tro författarna så finns det även fler före detta topptjänstemän som håller sina dörrar öppna.

För egen del inväntar jag med spänning hur Socialdemokraterna tänker hantera ett av Alliansens starkaste kort- regeringsduglighet. Tänker man som i förra valrörelsen gå ”all in” och presentera ett regeringsalternativ innehållande koalitionspartners, eller ska de bara lyfta på hatten och istället fokusera på frågor där Alliansen är mindre framgångsrika? Kort sagt, har Socialdemokraterna släppt tanken på utmana Alliansen i frågan om regeringsduglighet?

Boken om Löfven är en rak berättelse om fosterbarnet som blir partiledare för Sveriges största parti. Men efter att ha läst boken är jag fortfarande osäker på vem Stefan Löfven egentligen är och vilka idéer han vill representera. Visserligen förstår man att Löfven har en pragmatisk ådra och att han premierar konkreta resultat framför mindre konkreta visioner. En möjlig slutsats för unga SSU:are och andra som vill utöva inflytande på Löfven är att de bör lägga större fokus på funktion och mindre på design i sina presentationer. Likväl, bilden av Löfven förblir något oklar. Kanske beror det just på att Löfven bara tar till orda när han anser sig ha något att säga. I boken skojas det om att prinssessan Estelle kommer att börja prata innan Löfven gör det. Stefan Löfven är inte en person som tar över ett rum. Snarare tvärtom. Ett flertal beskrivningar i boken gör gällande att Löfven på styrelsemöten avstår från att prata i onödan, men att när han väl gör det så är han påläst och genomtänkt. Löfvens devis verkar helt enkelt vara att ”less is more”. I tider då det talas om en personfixerad politik väljer Socialdemokraterna alltså en person som inte gärna ställer sig i centrum och som inte har fallenhet för plakatpolitik. Än så länge verkar det inte finnas skäl för Socialdemokraterna att ångra sig. Återstår att se om humlan flyger in i Rosenbad eller om resan tar slut på Helgeandsholmen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s