Är högt valdeltagande alltid önskvärt?

För att undvika allt för mycket sommartorka här på Politologerna, återvinner jag här – och piffar till litet grand – en krönika som tidigare är publicerad i Södermanlands Nyheter (2014-05-24).

***

Inför EUP-valet stötte jag återkommande på uppmaningen: gå och rösta i EUP-valet! Intrycket är att högt valdeltagande verkar vara ett självändamål. Jag är förstås ingen motståndare till högt valdeltagande, men inte reflexmässig fiende till lågt heller. Den ibland litet oreflekterade vurmen för högt valdeltagande gnager därför mig, eftersom det tycks mig som om det krävs en del ytterligare argumentation för att jag ska vara rakt igenom övertygad. Härvid är nationalekonomen Niclas Berggren intressant. När han för ett par år sedan var aktiv bloggare, torgförde han bland annat idén att vi inte ska stirra oss blinda på kvantiteten – vi måste också koncentrera oss på kvaliteten i valdeltagandet – se exempelvis här och här.

Berggrens poänger är inspirerade av Jason Brennan och dennes bok The Ethics of Voting (Princeton University Press, 2011). Argumentet är ganska enkelt: det kan vara bättre med ett valdeltagande på 40-50 procent än ett valdeltagande på 80-90 procent, förutsatt, som jag tolkar det, att den lägre andelen är någorlunda representativa för samhället och har i större utsträckning bemödat sig om att sätta sig in i vad valet handlar om, samt ta reda på vad kandidaterna till valet egentligen står för.

Brennan menar att vi som medborgare är vi etiskt förbundna att fatta välinformerade beslut när vi röstar. Vidare bör vi, när vi röstar, försöka premiera politik som vi bedömer kommer att gynna det allmännas bästa – inte vad som för dagen råkar vara bäst för vår plånbok. Argumentet kokar ned till att om väljarna fattar illa grundade beslut i vallokalen, riskerar vi att långsiktigt få usla sidoeffekter, som exempelvis orättfärdig lagstiftning, onödiga krig och oansvarig ekonomisk politik.

Jag tycker nog att resonemanget var brännande aktuellt inför EUP-valet. Bara cirka en vecka innan rapporterade en SIFO-undersökning att hela tre av fyra väljare inte känner till de svenska partiernas EU-politik. Andra undersökningar, vissa något mindre vetenskapliga, har dessutom visat att vi har svaga kunskaper om vilka partiernas EU-kandidater är (se här och  här). Frågan är därför hur rationella och välinformerade väljarnas val till EUP verkligen var, mot bakgrunden av bristfälliga kunskaper om partiernas EU-politik, om partiernas EUP-kandidater, och även vår information om vilka partierna – främst SD och Fi – tänkte samarbeta med i Europaparlamentet efter valet?

***

Detta problem är inte isolerat till EUP-valet. Se bara på landstingen: Å ena sidan är det vår demokratiskt valda mellannivå som förvaltar skattemiljarder. Landstingspolitikernas viktigaste ansvarsområde, hälso- och sjukvården, anses vara enormt viktigt bland medborgarna. Å andra sidan är landstingen tämligen anonyma: mediernas bevakning är typiskt sett svag, flera studier har vittnat om att väljarnas kunskap om landstingspolitik är lågt (se en litet äldre översikt här). Dessutom har landets samhällsvetare forskat ganska lite om landstingen. Den enda större forskningsinsatsen publicerades för tjugo år sedan (skriven av Stig Montin och Jan Olsson). Den beskrev landstingsdemokratin som ”inåtvänd, partibunden och toppstyrd”.

Brennans argumentation borde också få oss tänka till en aning om effektiviteten i ansvarsutkrävandet i våra kommunala val. Det finns undersökningar som antytt att vi inte alltid vet att kommunerna bär ansvar inom så stora och viktiga områden som vård, skola och omsorg. Vidare, enligt vissa studier har väljarna begränsade kunskaper om vilken politik som drivs i kommunerna, och rätt så dålig koll på vilka personer som företräder dem i kommunfullmäktige. Det saknas, såvitt jag förstår, data, men det vore onekligen intressant att veta om väljarna verkligen har kunskap om vilka det är som styr kommunen. Även om de skulle veta vilket parti kommunstyrelsens ordförande tillhör – med tanke på att vi på papperet har ”samlingsstyren” i kommunerna – vet vi överlag vilka partier det är som samarbetar i fullmäktige och nämnder för att gemensamt styra kommunen? Min gissning: inte allt för många.

De anförda sakerna gör det rimligt att fråga sig hur effektivt ansvarsutkrävandet egentligen blir i landstings- och kommunalvalen i höstens val.

***

Notera nu att jag givetvis inte argumenterar för lågt valdeltagande. Det är mest ett litet florettstick mot dem som utan vidare bespisning anser att högt valdeltagande har ett egenvärde. Men mest av allt är det en uppmaning till oss alla att gå till vallokalerna i höst utrustade med så mycket information vi hinner samla på oss, så att våra röster blir så välunderbyggda som möjligt. Allt i syfte att tillfredsställa Berggrens och Brennans upprop efter ett mera, ehm, ska vi kalla det ”etiskt röstande”.