När och varför blev Sverige ett jämlikt land?

Det här är ett gästinlägg av Erik Bengtsson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet.

***

På 1900-talet utmärkte Sverige sig som världens antagligen mest jämlika ekonomi. Marquis Childs hyllade på 1930-talet Per Albins Sverige som en ”tredje väg” mellan USA-kapitalism och Sovjet-socialism, och han har inte varit ensam: Paul Krugman har pekat på Sverige 1980 var världens bästa samhälle, och likt en rad andra betraktare beundrat graden av social och ekonomisk jämlikhet förenat med välstånd i mitten av 1900-talet. Jämlikheten är också en beståndsdel av den svenska självbilden, där idéer om en fri allmoge och en nation byggd av strävsamma odalbönder gått som en ständig underström i det nationella medvetandet under den moderna epoken. Åsa Linderborgs (2000) kartläggning av Socialdemokraternas tidiga historieskrivning, där SAP framställdes som en arvtagare till Engelbrekt och det svenska folkets eviga frihetssträvan ger fascinerande exempel. Också professionella historiker i vår egen tid har reproducerat denna bild, när de i sina kulturalistiska argument mot tidigare materialistiska förklaringar till den svenska välfärdsstatens uppgång (Korpi 1982), hävdar att denna blott var en förutsättning på det gamla bondesamhällets gemenskaper och värderingar (Sørensen och Stråth 1997). Henrik Berggren och Lars Trägårdh (2006, s. 44) sammanfattar denna tankegång när de med en metafysisk ansats som kunde göra en 1800-talshegelian avundsjuk, hävdar att jämlikheten är svenskarnas ”öde”. Den engelska historikern Mary Hilson (2009), som är inriktad på Skandinavisk historia, konstaterar att idén om att vi sedan ett dimomhöljt förflutet varit ett unikt fritt och jämlikt land, är vår nationalmyt.

Bilden av Sverige som ett sedan länge jämlikt land byggs på stylized facts – Engelbert var tapper, Geijers odalbonde var ihärdig och stolt, och så vidare. Att faktiskt mäta den historiska graden av jämlikhet eller ojämlikhet har varit svårare, men nyare resultat ger skäl att betvivla och ifrågasätta den konventionella sanningen om Sverige som ett kontinuerligt jämlikt land. Moderna studier av ekonomisk fördelning bygger på hushållsundersökningar och skatteuppgifter som inte finns längre tillbaka i historien. Jesper Roine och Daniel Waldenström (2008) har dock utnyttjat inkomstskattedata sedan 1903 för att beräkna toppinkomsttagarnas andel av nationalinkomsten. Deras studie, publicerad 2008, visade att Sverige i början av 1900-talet hade stor ojämlikhet i spridningen av inkomster – år 1903 gick 47 procent av inkomsterna till de 10 procent av befolkningen som tjänade mest. Detta var faktiskt mycket även med den tidens mått mätt, och Roine och Waldenström konkluderade att, tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig utifrån bilden av Sverige som ett jämlikt land, så var Sverige inte mer jämlikt än andra västerländska länder i början av 1900-talet.

I tiden sedan deras studie kom så har motsvarande studier också gjorts för Danmark och Norge, också de kända under 1900-talets andra hälft som jämlika länder. Och det som är intressant är att författarna till dessa studier också de kommit till ämnet med förväntningen att finna en historiskt grundad jämlikhet, men fått motsatta resultat: inte heller Norge eller Danmark var mer jämlika ekonomier än England eller Tyskland i 1900-talets början (Aaberge et al. 2016, Atkinson och Søgaard 2016). Det verkar alltså finnas mindre kontinuitet än man skulle kunna tro i inkomstojämlikhetens utveckling: de skandinaviska länderna var relativt jämlika i 1900-talets slut, men inte i dess början.

Diagram 1: Toppdecilens andel av inkomsterna i en rad länder, 1870–2010. Källa: World Wealth and Income Database, http://wid.world/ .

De skattedata som Roine och Waldenström använde sig av var dock bara tillgängliga tillbaka till 1903. Det kan vara så att Sverige just vid sekelskiftet, något av den heroiska industrialiseringens höjdpunkt med profiler som K.A. Wallenberg, Alfred Nobel och Gustaf de Laval, var mer ojämlikt än tidigare och senare. Det vore relevant att undersöka graden av ekonomisk ojämlikhet också före 1903.

I ett agrart samhälle där många lever på självförsörjning i hög grad, och där deras egen produktion snarare än de monetära inkomsterna är den viktigaste bestämningsfaktorn för ens levnadsstandard, är förmögenhet ett bättre mått på levnadsstandard och fördelning än vad inkomster är. För historiska studier finns det framför allt två typer av källor för att studera förmögenheter (Roine och Waldenström 2014). Den ena är skatter: om befolkningens förmögenheter taxerades på ett genomskinligt sätt och förtecknades, så kan vi på detta sätt få veta vem som ägde hur mycket. Problemet med denna källtyp är att utanför det post-revolutionära Frankrike så var det ovanligt att förmögenhetsskatter togs ut kontinuerligt. Det var betydligt vanligare med kortlivade skatter i kristider; i Sverige tog Karl XII ut en förmögenhetsskatt på 1710-talet för att finansiera sina krig, och även år 1800 implementerades en engångsskatt på alla typer av förmögenheter (se Soltow 1985). Den stora begränsningen med dessa är just att de var så kortsiktiga, vilket gör det svårt att få fram information som täcker en längre tid.

Den andra typen av källa är bouppteckningar, som i Sverige gjordes när folk avled för att underlätta arvsskifte, för att betala tillbaka utestående skulder, och för att betala en liten skatt som bekostade fattigvård. I Sverige blev det 1734 lag på att en bouppteckning skulle göras, vilket innebär att vi har en långsiktig källa med en ovanligt bra täckningar över befolkningen, även om det fortfarande var så att förmögna var mer benägna att boupptecknas. En annan styrka med svenska bouppteckningar som källa är att de inkluderar alla typer av egendom. Lindert (1981) har skojat om att skulle man tro bouppteckningarna så var nudism väldigt utbrett i 1700- och 1800-talens England – för kläder togs inte med – men sådana problem finns inte i det svenska fallet, där all egendom från gods, gruvor och aktier till skedar, kakelugnar och ullstrumpor uppräknas och värderas. (För två exempel se min kollega Patrick Svenssons blogg.)

Mina kollegor Anna Missiaia, Mats Olsson, Patrick Svensson och jag har samlat in ungefär 5000 bouppteckningar för fyra benchmarkår: 1750, 1800, 1850 och 1900. Vårt sample bygger på ett slumpmässigt urval av härader (den enhet efter vilken boupptecknandet organiserades), samt ett komplett sample av adelspersoner (som boupptecknades separat, och arkiverats vid hovrätterna). Vi korrigerar dessa för de två problemen att (a) mer välbärgade personer och (b) gamla personer är överrepresenterade, för att få kunna räkna fram fördelningen av förmögenheterna (se Bengtsson et al 2017 för detaljerna). Diagram 2 visar vår beräkning av toppdecilens andel av förmögenheterna 1750-1900 tillsammans med senare data för Sverige från Roine och Waldenström (2009) och jämfört med skattningar för Frankrike, Storbritannien och USA.

Diagram 2. Toppdecilens andel av förmögenheterna: Sverige och tre andra länder 1750–2010.

Sverige år 1750 har med detta mått en skevare förmögenhetsfördelning än USA år 1770: de rikaste tio procenten äger 69 procent av förmögenheterna i Sverige och ”bara” 63 procent i USA. Däremot är Storbritannien markant mer ojämlikt. Detta rimmar väl med den extrema koncentration av jordägandet som gjorde den engelska aristokratin till världens rikaste på 1700-1800-talen (Lieven 1992). I höjd med den första skattningen för Frankrike, år 1810, så är också detta land mer ojämlikt än vad Sverige är.

Men se på trenden i Sverige. Ojämlikheten ökar från 1750 till 1800, än mer från 1800 till 1850, och ytterligare något från 1850 till 1900. (Detta håller också om man kollar på Gini-koefficienten; denna ökar från 0.79 år 1750 till 0.91 år 1900.) Den kraftiga ökningen av den jordlösa befolkningen på landsbygden mellan 1750 och 1850 sätter sitt märke, visar vi i vår artikel, genom att öka antalet fattiga och inte minst från 1850 till 1900 syns en polarisering bland de välbärgade när de rika blir rikare; samtidigt ökar skillnaderna inom bondeklassen. Kort sagt så ökar ojämlikheten på alla sätt. År 1900 är förmögenhetsojämlikheten i Sverige därför oskiljbar från nivåerna i Storbritannien eller Frankrike, och högre än den i USA. Det rimmar väl med Roine och Waldenströms slutsats i inkomst-studien tillbaka till 1903: i 1900-talets början var Sverige inte jämlikare än andra industriländer. Om något så var Sverige mer ojämlikt ekonomiskt sett.

Det finns alltså ingen kontinuitet av jämlikhet i svensk historia. (Det ekonomisk-historiska i förmögenhetsskattningarna skulle kunna diskuteras mycket mer, men eftersom detta är en statsvetarblogg väljer jag att fokusera på frågeställningar som ligger närmare statsvetenskap.) Statsvetaren Johan Karlsson Schaffer har noterat att det är en vanligt spritt bild att demokratiseringen i Sverige gick gradvis och kontinuerligt, ”typiskt svenskt” i enlighet med den svenska självuppfattningen om ett rationalistiskt, småtrist och gradvis reformistiskt land. Men denna bild är, som Karlsson Schaffer visar, felaktig: under 1800-talets sista decennier och 1900-talets två första så hade Sverige extremt begränsad rösträtt (och ojämlikt fördelad i kommunerna). Länder som Danmark, Norge, Tyskland och Storbritannien hade alla betydligt mer utsträckt rösträtt vid 1900-talets början än vad Sverige hade. Därefter gick utvidgningen av rösträtten snabbt runt 1920.

Både vad gäller fördelningen av inkomster och förmögenheter, och rösträtten, så var Sverige ojämlikare än andra industriländer runt 1900, och från och med runt 1920 förändrades läget snabbt. För att förklara varför Sverige på 1900-talet blev en jämlik ekonomi, fungerar därför inte några förklaringar som åberopar en obruten kontinuitet från ”det gamla bondesamhället” till det socialdemokratiska folkhemmet. Emellan dessa två inträffade alldeles för mycket, och för att förklara jämlikhetstrenden efter 1920 måste denna förstås i relation till den tid från vilken man tog avstamp.

Jag har tänkt att återkomma i ett uppföljande blogginlägg till vad som jag själv tror fungerar för att förklara både förändringen inom Sverige, och varför utvecklingen mot jämlikhet gick längre i Sverige än i jämförbara länder. Denna förklaring fokuserar interaktionen mellan en exkluderande politisk regim, stor ekonomisk ojämlikhet, och starka folkrörelser, framför allt arbetarrörelsen, som gav upphov till en stark pro-jämlikhetskoalition. (Jag har utvecklat detta här.) Men jag vill mena att man inte behöver omfamna just den förklaringen, för att hålla med om att det behövs förklaringar som kan hantera de tvära kast som faktiskt skett i inkomst-och förmögenhetsfördelningen i Sverige sedan 1750. Det är svårt att tänka sig att frånvaron av träldom på 1700-1800-talen inte skulle ha gjort någon skillnad för 1900-talets politik jämfört med t.ex. Preussen eller Ryssland, eller dito att faktorer som bondeklassens politiska representation i ståndsriksdagen till 1866 och relativt hög läskunnighet (Sandberg 1979) inte skulle ha spelat någon roll alls för 1900-talets jämlikhet. Men vägen från de tidigare faktorerna till 1900-talens jämlika utfall kan inte ha varit spikraka, med tanke på fluktuationerna i ekonomisk och politisk jämlikhet. Därför hoppas jag att vår nya forskning om svenska förmögenheter 1750-1900 kan stimulera nytt tänkande på temat hur Sverige blev ett jämlikt land på 1900-talet.

Referenslista