Tillsammans kan vi höja kvaliteten på diskussionen om politik!

Det här är ett gästinlägg av Carl Dahlström, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Johannes Lindvall, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.

***

Dagens Samhälle publicerade nyligen en undersökning av svenska forskares medienärvaro (undersökningen har redan tidigare kommenterats här på Politologerna). Resultatet – att tjugo av de femtio forskare som nämns oftast i media är statsvetare – har föranlett en förnyad diskussion om statsvetarnas roll i offentligheten.

Inom vårt ämne handlar denna diskussion oftast om vilka restriktioner vi statsvetare borde ålägga oss när vi ombeds att kommentera politiska skeenden. Det är en viktig fråga, som varje forskare borde ställa sig. Men det är knappast möjligt, eller ens önskvärt, att kollektivt bestämma vad som bör och inte bör kommenteras.

I detta inlägg vill vi istället diskutera vilka frågor journalister skulle kunna ställa till oss statsvetare (och till andra forskare) för att försäkra sig om att de politiska kommentarerna håller hög kvalitet.

Först vill vi emellertid säga någonting om premisserna för vårt resonemang.

Den första premissen är att det tveklöst ingår i universitetsanställda forskares uppdrag att förmedla kunskap till allmänheten. Högskolelagen föreskriver att högskolorna skall ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta”. Denna så kallade ”tredje uppgift”, utöver utbildning och forskning, är ett angeläget uppdrag i ett informationssamhälle.

Den andra premissen är att den som uttalar sig i egenskap av forskare bör basera sina uttalanden på forskning och ha ett vetenskapligt förhållningssätt. En stor och växande grupp i det svenska samhället har betalt för att sprida information, kunskaper och åsikter: politiker, journalister, myndighetsföreträdare, informatörer, kommunikatörer, copywriters, krönikörer, skribenter och medarbetare i tankesmedjor och forskningsinstitut. De kunskaper samhällsvetenskapliga forskare kan erbjuda är inte nödvändigtvis mer värdefulla än de kunskaper andra har (vi tror till exempel, som vi skriver nedan, att det finns många frågor som politiska reportrar kan mer om än vi statsvetare) men forskare skall erbjuda en särskild sorts kunskap: kunskap som grundas på forskning.

Den tredje premissen är att även om statsvetarna och de politiska journalisterna har ett gemensamt intresse av att se till att de kommentarer forskarna lämnar håller hög kvalitet finns en inneboende logik som riskerar att dra ned kvaliteten på politiska kommentarer. Journalister är ofta intresserade av dagsaktuella händelser – ett utspel, en ministeravgång, en debatt – och ställer frågor som den statsvetenskapliga forskningen inte kan säga så mycket om (frågor av typen ”Hur kommer statsministerns budskap att uppfattas?” eller ”Vem gjorde bäst ifrån sig i kvällens Agenda?”). När många forskare då helt sanningsenligt svarar ”Vi vet inte!” går frågan ofta vidare till någon som är beredd att gissa.

Nu till de frågor journalister skulle kunna ställa för att höja kvaliteten på politiska kommentarer.

(1) Vi tror det vore bra om följande fråga ställdes mot slutet av varje intervju: ”Om jag skulle vilja fördjupa mig i det ämne vi just har talat om, vad tycker du då att jag skall läsa?” I vissa fall bygger de synpunkter statsvetare lämnar på ren lärobokskunskap. I andra fall utgår de från nyligen publicerad forskning. I åter andra bygger de på pågående, ännu ej publicerad forskning. I alla händelser är en forskares viktigaste uppgift att förmedla idéer och kunskaper som finns att hämta i den vetenskapliga litteraturen på området. Det är därför angeläget att ta reda på vilket slags forskning som ligger till grund för de tolkningar statsvetare gör.

(2) Nästan alla forskningsresultat är mer eller mindre osäkra. Följande fråga är därför i stort sett alltid relevant: ”När det gäller den tolkning du just har gjort [av något politiskt skeende], skulle du säga att den (a) har stöd i alla eller nästan alla välgjorda studier på området, (b) har stöd i vissa välgjorda studier även om det finns andra studier som kommer till andra resultat, eller (c) saknar stöd i den samhällsvetenskapliga forskningen eftersom detta inte är en fråga som samhällsvetare har studerat närmare?” En av poängerna med att ställa denna fråga är att det ärliga svaret ofta är (c). Då bör läsarna, tittarna eller lyssnarna få veta det. När experterna inte vet måste medborgarna själva avgöra. Det är därför angeläget att framhålla att det finns många frågor som vi forskare helt enkelt inte kan svara på (och inte andra föregivna experter heller).

(3) Slutligen tror vi att många av de frågor som statsvetare ombeds kommentera egentligen är frågor som politiska reportrar kan bättre. Statsvetare försöker förstå hur politik fungerar genom att studera samband och mönster, ofta i andra länder eller långt tillbaka i tiden. Statsvetare har mycket att bidra med när det gäller att förstå sådana samband och mönster, så fråga oss gärna om dem. Vi har inte lika mycket att bidra med när det gäller att kommentera enskilda politiska utspel och händelser. Reportrar och andra politiskt intresserade är ofta bättre orienterade när det gäller pågående konflikter inom politiska partier och liknande, dagsaktuella frågor; här kommer man därför längre med journalistisk research än genom att fråga en statsvetare. Låt istället oss statsvetare bidra med kompletterande information om vad forskningen på området har att säga om generella samband och mönster.

Av de resonemang vi har fört följer förstås att vi anser att en statsvetare som uttalar sig offentligt ska vara beredd att svara på de två frågor vi nämner under punkt (1) och punkt (2) (vilket torde vara helt okontroversiellt, eftersom det är just sådana frågor vi brukar ställa till varandra på våra seminarier). När det gäller punkt (3) hoppas vi att de politiska reportrarna ska bidra med den goda journalistiska research som vi ser exempel på i de bästa tidningsreportagen, tidskriftsartiklarna, radioprogrammen och tv-inslagen varje vecka, för där har vi statsvetare förhållandevis lite att komma med.

Carl Dahlström, Göteborgs universitet
Johannes Lindvall, Lunds universitet

3 thoughts on “Tillsammans kan vi höja kvaliteten på diskussionen om politik!

  1. Bra förslag! Tips 2 och 3 är bra och användbara. Tips 1 tror jag tyvärr faller på att journalister inte har tid att läsa forskningsartiklar i den grad vi skulle önska.

  2. Skönt att ni är ödmjuka och lägger tyngdpunkten på fråga 3. Forskning kan aldrig vara opolitisk, eftersom den som forskar har sitt sökljus och sin problemformulering att orientera sig efter. De frågeställningar som radas upp numera har en tydligt individualistisk slagsida. Därför gillar jag anslaget : TILLSAMMANS kan vi höja kvaliteten på diskussionen. Ordet tillsammans har emellertid blivit alltmer urvattnat och kommit att betyda allt från en odefinierad massa av medborgare till EU, FN och försvarssamarbeten. Journalisters uppdrag bör vara att synliggöra det som f.n. benämns som forskning och problematisera utgångspunkterna. När agendan för dagen är vad förlorar JAG, vad tjänar JAG på den förda politiken, borde det naturliga vara att fråga sig vad saknar VI och hur gagnar det OSS? Meningen med seriös journalistik och forskning bör alltid vara att tillföra perspektiv snarare än att bara upprepa/skildra skeenden och utspel. Undervärdera inte er egen roll i detta.

  3. Ping: Längtan efter en sant politisk valrörelse | ESMIL

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s