Partipiskan och den moraliska kompassen

Decemberöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen gör gällande att oppositionen vid budgetomröstningen ska lägga ned sina röster för att förhindra att Sverigedemokraterna ska kunna fälla regeringen. Inom särskilt Moderaterna har detta föranlett tung intern kritik, och vissa ledamöter har hotat att inte följa uppgörelsen. ”Jag känner mig inte bunden av partilinjen” sa till exempel Finn Bengtsson (M).

Och det är han inte heller. Svenska riksdagsledamöter har ett personligt mandat, och kan formellt inte tvingas att rösta på ett visst sätt, eller fråntas sitt mandat av partiet. Partiet kan däremot utesluta ledamoten, vilket naturligtvis är ett starkt påtryckningsmedel.

Samtidigt är de flesta ledamöter inte valda i kraft av att ha fått många personkryss, utan för att de står högt upp på ett partis lista. Väljarna har antagligen tänkt sig att ledamoten ska företräda partiets politik. Och vad händer när väljarnas åsikter skiljer sig från partiets, som till exempel blev tydligt i samband med FRA-omröstningen 2008?

Det är alltså inte helt givet hur en ledamot bör agera. Den store politiska tänkaren och politikern Edmund Burke slog i ett tal till sina väljare 1774 fast att en representant bara bör följa sin egen moraliska kompass, och inte bara agera ombud åt väljarna – men han väntade för säkerhets skull till efter valet innan han berättade det för dem!

Men man kan också tänka sig att en ledamot bör rösta efter partilinjen, eller efter väljaropinionen. I de flesta fall sammanfaller antagligen alla tre, men i en serie enkäter till riksdagsledamöter har det ställts frågor om hur ledamöterna tänker vid en hypotetisk konflikt mellan de olika intressena. Bör man rösta efter partilinjen, eget omdöme, eller efter väljaropinionen? Diagrammet nedan visar resultaten mellan 1969 och 2010. De senaste resultaten gäller alltså för ledamöterna som satt förra mandatperioden.

representationsstil_diagram

En klar majoritet, 70 procent, tycker att man ska rösta enligt partilinjen, och 27 procent att man ska rösta enligt egen uppfattning. Endast ett fåtal tycker att väljarnas uppfattning i frågan ska vara vägledande.

Det intressanta är att det skett en dramatisk omsvängning mellan 2002 (frågan ställdes inte 2006) och 2010. 2002 var det bara 38 procent som tyckte att partilinjen var det viktigaste rättesnöret. En trolig förklaring är att det var det ytterst jämna parlamentariska läget 2010-2014 som orsakade uppslutningen bakom partiet. I och med att det är ännu mer komplicerat nu är det väl troligt att partilinjen även kommer att komma starkt ut i årets undersökning.

Det finns vissa partiskillnader. Partilinjen är svagast i Miljöpartiet, där bara 41 procent anger den som viktigast. I de två största partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, är den starkast med 77 procent.

Partidisciplinen är stark i Sveriges riksdag. Även om många ledamöter tidigare ansett den egna uppfattningen vara den viktigaste kompassen har brotten mot partilinjen i praktiken varit mycket få. Decemberöverenskommelsen skapar emellertid ett nytt och märkligt läge, eftersom partilinjen för Alliansens ledamöter paradoxalt nog blir att inte rösta för sitt partis politik. Våra riksdagsledamöter kommer att behöva ta sig en rejäl funderare på vilken representationsideologi de bekänner sig till.

Referenser:
Gilljam, Mikael, David Karlsson och Anders Sundell (2010): ”Representationsprinciper i riksdag och kommuner” i Brothén, Martin och Sören Holmberg (red) Folkets representanter.

Karlsson, David och Mikael Gilljam (2014): ”Partier, representationsprinciper och bilderna av den svenska demokratin” i Karlsson, David och Mikael Gilljam (red): Svenska politiker. Stockholm: Santérus förlag.

5 thoughts on “Partipiskan och den moraliska kompassen

  1. Skrämmande, men upplysande, att väljarnas åsikt ges minimal vikt, och att den mediehunsade partlinjen är närmast allenarådande. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att politiken i stora och viktiga frågor alltmer går på tvärs med den allmänna opinionen.

  2. Mina personliga erfarenheter är gamla, men det fungerar nog ungefär på samma sätt idag. Om man vill :avvika från partilinjen måste man anmäla det inför riksdagsgruppen i samband med att frågan utskottsbehandlas.

    Det innebär att gruppledningen och kollegorna har två veckor på sig att bearbeta den eventuellt avvikande.

    Jag satt ju i riksdagen 1976-82. Vill minnas att jag fyra gånger avvek från partilinjen i mitt röstande.

    En gång var rent misstag. Jag satt bredvid moderaternas vice gruppledare Bertil Lidgard. Som man ofta gör satt vi och småpratade under voteringen. Och råkade båda rösta på en socialdemokratisk motion om tillkännagivande av att en bro i Skåne skulle upprustas. Den moderate kvittningsmannen Allan Åkerlind kom framrusande och började skälla ut Lidgard. Som dock hade funnit sig och snabbt läst på i handlingarna. Lidgard spände ögonen i kvittningsmannen och sa: – Vad vet du om den där bron? Ska vi inte ta några hänsyn alls till bilisternas problem?

    Det verkade ha funkat.

    Mer seriöst var de andra tre gångerna:

    – Bonnie Bernström och jag röstade med socialdemokraterna om att lägga ner Bromma flygplats och bygga bostäder. Det var den uppfattning som vår basorganisation, Folkpartiet i Stockholms stad, hade. Vi följde alltså det lokala folkpartiet, inte partiledningen.

    En del blev naturligtvis sura. Men regeringen vann ändå eftersom ett antal socialdemokrater från landet röstade mot sin partilinje och för regeringens bevarandeståndpunkt.

    – Kvotering av föräldrarledighet. Jag röstade för kvotering. Per Ahlmark skällde och bråkade, men jag hade reserverat mig i folkpartiets styrelse för kvotering och tyckte jag skulle fullfölja. Eftersom det ändå inte var någon risk att förslaget skulle få majoritet betydde det inte så mycket.

    – Telub-affären. Det var den allvarligaste omröstningen. Telub var ett statligt företag som hade sålt utbildning med militära inslag till Khadaffis Libyen. Det var en stor skandal, men regeringen – handelsministern och industriministern – försvarade Telub. Jag levde rövare i riksdagen och frågade hamnade så småningom i KU. I voteringen i riksdagen röstade jag med oppositionen vilket ledde till prickning av handelsministern – Burenstam-Linder som i och för sig var en hedersman.

    Ett antal moderata riksdagsledamöter hade hotat med att rösta emot Fälldin3 som skulle tillträda någon dag senare om jag röstade som jag gjorde. Dessa riksdagsledamöter stannade sedan på rummet och antecknades som frånvarande vid förtroendeomröstningen.

    Voteringen förgicks av ganska hård press. Dels från en del gruppkollegor, men allra främst från gruppledningen, representerad av gruppledaren Björn Molin. Fem-sex samtal på hans rum med betydande skärpa.

    Sedan förekom ett antal gånger då det var ”fri omröstning”, minns främst mellanölsfrågan.

    Olle Wästberg

  3. Kort fundering, med ”väljarnas uppfattning” menas då hela väljarkåren eller endast det aktuella partiets väljare? Det senare fallet kan givetvis låta som en paradox (varför ens ha olika partier) men är samtidigt det mest demokratiska ställningstagandet eftersom vårt befintliga system med ”demokrati by proxy” med stora hårt hållna partier är långt ifrån perfekt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s