Efter att regeringen har meddelat att ROT-avdraget ska sänkas från 50 till 30 procent har det talats om att Socialdemokraterna bryter ett viktigt vallöfte (här och här till exempel). Samtidigt har andra hävdat att reformen är i linje med Miljöpartiets vallöften. Här är några snabba tankar kring vad vallöftesforskningen kan hjälpa till med i diskussionen.
Först: vad har regeringspartierna egentligen lovat?
Vallöften kan ges i olika forum, men det som brukar ses som den viktigaste källan till vallöften är valmanifesten. Om vi utgår från valmanifesten i det här fallet så verkar det vara Miljöpartiet som har brutit löftet om ROT, snarare än Socialdemokraterna. Miljöpartiet säger i sitt valmanifest att man vill ”utvidga och miljöanpassa ROT-avdraget”. Tanken är att avdraget ska kunna kan användas för att renovera och energieffektivisera förorter, skolor och hyreslägenheter i behov av upprustning. Att sänka avdraget från 50 till 30 procent går i motsatt riktning om det inte samtidigt sker en tydlig ändring kring vilka typer av arbeten som ska få ta del av avdraget.
Socialdemokraterna däremot lovar inte att bevara eller utvidga ROT-avdragen i sitt valmanifest. Det finns faktiskt inga löften alls om ROT-avdragen i partiets valmanifest från 2014. Det enda avdrag som nämns är läx-rut (som ska avskaffas). ROT-avdraget nämns inte ens i vagare ordalag i manifestet (sök själva på sökord som ”avdrag”, ”rot”, ”rut”, ”hushåll”, ”tjänst” i manifestet här). Detta stärker slutsatsen som brukar dras inom vallöftesforskningen – att det är i valmanifesten man bör leta efter det som partierna tycker är viktigast, särskilt när det gäller regeringsbärande partier (vilket Socialdemokraterna har varit oftare än Miljöpartiet). Vad Socialdemokraterna sagt i andra sammanhang får andra gärna fylla i.
Varför bryter de sina vallöften?
Generellt sett brukar institutionella faktorer vara det som bäst förklarar varför löften bryts. Med institutionella faktorer menar vi då oftast vilken typ av regering som har bildats – om det är en koalitions- eller enpartiregering, och om det har egen majoritet eller inte. Utan vidare referenser till just ROT-avdraget, så är det rimligt att förvänta sig att Stefan Löfvens regering kommer att uppfylla en lägre andel av de socialdemokratiska vallöftena än vad tidigare socialdemokratiska regeringar har gjort. De flesta tidigare socialdemokratiska statsministrar har enbart haft sitt eget parti att hantera i regeringskansliet. De har dessutom haft en splittrad opposition i parlamentet och åtminstone ett par samarbetsvilliga partier som de har kunnat förhandla med kring olika frågor. Löfven har inget av detta. Han delar sin makt med Miljöpartiet i regeringskansliet, den borgerliga oppositionen är enad och är inte särskilt intresserad av att göra policyvinster genom att kohandla med regeringen. Dessutom finns ett stort parti i Riksdagen som Löfven inte alls vill samarbeta med (Sverigedemokraterna).
I ett europeiskt perspektiv är Löfvens position inte ovanlig. Utifrån undersökningar från Holland, Irland, Österrike, Italien och Bulgarien där koalitionsregeringar har undersökts kan vi gissa oss till att Löfven kommer att hamna på mellan 45 och 65 procent genomförda vallöften från sitt partis valmanifest. Tidigare svenska socialdemokratiska statsministrar har hamnat på mellan 80-90 procent (se bland annat här). Skillnaden är förstås stor och det kommer att krävas en del pedagogisk skicklighet från Löfvens sida att förklara dels för väljarna, dels för de egna, att hans situation är annorlunda jämfört med tidigare socialdemokratiska regeringars.
Hur påverkas väljarnas förtroende av att partier bryter sina vallöften?
Diskussionen i media handlar ofta om hur väljare reagerar på att vallöften (som te.x. ROT-avdraget) bryts. Sanningen är att vi inte vet så mycket om hur väljare reagerar på brutna vallöften. Vi vet inte om det leder till att förtroendet minskar eller om röstningsvanor förändras. Vad vi vet är att medborgare generellt sett förväntar sig att partier bryter sina vallöften (det har jag skrivit om tidigare här). Det kanske därför inte spelar någon större roll om ett löfte mer eller mindre bryts. Men vi vet också att vissa vallöften stannar länge i människors minne och bidrar till att bygga på berättelsen om den löftesbrytande politikern. (Fälldins utsaga om kärnkraften 1976 återkommer fortfarande när människor ombeds berätta om svikna vallöften).
Det finns dock förstås i sammanhanget relevant näraliggande forskning att hämta inspiration från. Ett sådan exempel är forskningen som visar att människor tenderar att ta till sig negativ information snarare än positiv information. Statsvetaren Stuart Soroka har skrivit en intressant bok om just det och baserar sina argument bland annat på hur den mänskliga hjärnan fungerar. Genom att koppla ihop Sorokas forskning med vallöftesforskningen kan vi nog hitta intressanta resultat. Det är åtminstone förhoppningen som Soroka, Niels Markwat och jag har när vi just nu jämför hur väljare reagerar på brutna vallöften respektive på uppfyllda vallöften. Jag hoppas kunna återkomma om det efter att resultaten är presenterade på det amerikanska statsvetarårsmötet senare i år.
***
För övrigt vill jag personligen gärna veta vad som händer i ett parti som är vant vid att kunna uppfylla sina vallöften, men som plötsligt hamnar i en helt annorlunda situation. Hur hanterar Socialdemokraterna utmaningen att minska förväntningarna både utåt och inåt och hur handskas med man besvikelsen att inte ha samma makt som man varit van vid?
politologerna.wordpress.com 