Bilden av den löftesbrytande politikern

Jag har i tidigare inlägg sagt att jag skall komma tillbaka till frågan om väljares negativa förväntningar på partiers vallöften. Varför tycker väljare att partier oftast bryter sina vallöften när forskarna påstår att partier tar sina vallöften på allvar? Den intresserade läsaren får mer utvecklade resonemang i min bok Election promises, party behaviour and voter perceptions.

Med hjälp av enkätfrågor och längre samtalsintervjuer kan vi jämföra väljarnas sätt att resonera kring vallöften med forskarnas definitioner av begreppen vallöfte och brutna/uppfyllda vallöften. Slutsatsen är relativt enkel: Vi talar om olika saker. Forskarnas strikta fokusering på vad som faktiskt sägs, deras intresse för valrörelser och deras fokusering på det som hela partiet står bakom, är en snäv definition av vallöfte i väljarnas ögon. Väljare lägger även vikt vid vad enskilda politiker säger och de lyssnar på löften som ges mellan valen. De lyssnar också på andras uppfattningar om vallöften och, ännu viktigare, de skapar sig en uppfattning om av vad som lovas utifrån vad de tycker borde ha lovats. Resonemangen kan gå ungefär så här: ”Det borde inte finnas hemlösa. Därför borde partierna ha lovat att arbeta mot hemlöshet. Men varje dag ser jag hemlösa, alltså måste löften ha brutits.” Begreppet ”vallöfte” används i sådana resonemang inte främst som konkreta utfästelser nedskrivna i valmanifest, utan som allmänna förväntningar på vad det politiska systemet borde kunna ordna.

Även begreppet berättelse, eller narrativ,  hjälper oss att förstå bilden av den löftesbrytande politikern och förmodligen även väljares bild av hur den representativa demokratin fungerar mer allmänt. Väljare verkar nämligen inte enbart basera sina omdömen om vallöften på jämförelser mellan vad som har sagts (eller borde ha sagts) och vad som har gjorts. Det är också tydligt att omdömet om den löftesbrytande politikern även grundas i en berättelse om vallöften som finns hos människor oavsett vad politikerna faktiskt säger och gör. Illustrativt i det här fallet är att det kan vara svårt att nämna exempel på brutna vallöften. Samma, och förhållandevis gamla, exempel återkommer. Till exempel verkar Torbjörn Fälldins kärnkraftsutspel (och efterföljande löftesbrott) på 1970-talet vara närvarande än idag och dyker upp som exempel på brutet vallöfte till och med hos dem som inte var födda när löftet gavs. Det är också tydligt att begreppet vallöfte har en i grunden negativ klang, trots att ”löfte” ju i sig är ett positivt begrepp. Vi reagerar instinktivt negativt på begreppet vallöfte. De positiva aspekterna av vallöftenas roll i en representativ demokrati är svårare att formulera.

Idén om att det finns en berättelse om den löftesbrytande politikern ligger nära det breda samhällsvetenskapliga forskningsfält som påstår att individer använder berättelser för att skapa reda i verklighetens olika intryck. Begrepp som narrativ, eller ”storytelling”, används till exempel inom psykologi, antropologi, litteraturvetenskap och juridik för att beskriva den process där människor skapar och upprätthåller sina kulturella identiteter och förstår ”sitt jag” (the self).

I sin bok Making Stories: Law, Litterature, Life (2002) sammanfattar psykologen Jerome Bruner sin långa erfarenhet inom forskningen om narrativ. Bruner skriver om att alla människor uppfostras tillsammans med berättelser som hjälper dem att förstå sig själva och den omgivning de lever i. Vår kultur definieras av vad vi tycker är normalt, hur vi uttrycker våra livsmål och hur vi förklarar och ger mening till de erfarenheter vi har. Bruner tar ett flertal exempel från hur juridiken är uppbyggd kring berättelser. I en rättssal ger offer och förövare sina respektive bilder av vad som skett. En berättelse skapas som hjälper advokater, åklagare och domare att skapa sammanhang och ge mening åt det som har hänt.

Steget till diskussionen om skapandet av den politiska identiteten och uppfattningar av politiskt ansvar är förmodligen inte långt, även om forskningen är förvånansvärt tunn när det gäller hur individer använder politiska narrativ för att skapa sin politiska identitet i samband med val. Förmodligen blir vi de politiska varelser vi är genom att berätta och återberätta historier om hur den politiska världen fungerar. Och det ligger nära till hands att tro att bilden av den löftesbrytande politikern är en av dessa berättelser.

Ytterligare en förklaring till att väljare och forskare beskriver vallöften på olika sätt är att begreppet ”uppfyllt vallöfte” verkar vara annorlunda definierat av väljare. Väljarna nöjer sig inte alltid med vilka politiska beslut som fattas. De vill själva känna av effekterna av besluten. Ett löfte om att korta sjukvårdsköer är inte uppfyllt om inte individen själv får sin knäoperation i tid. Ett löfte om fler specialpedagoger i skolan är inte uppfyllt om inte individen själv ser fler specialpedagoger i sitt barns skola.

I en normativ analys av representativ demokrati är denna hållning inte problematisk. Forskarnas avgränsningar till fattade beslut grundar sig på praktiska argument snarare än normativa ställningstaganden. I grund och botten är det förstås en sund hållning att när principen ”en person, en röst” gäller, så bör också den personens egen upplevelse av besluten spela roll när hon eller han bedömer hur den representativa demokratin fungerar.

Vad är då lärdomarna av allt detta? Forskningen visar att politiker försöker, och ofta lyckas, genomföra det som de tydligt lovar inför parlamentsval. Det hårda omdömet om att politiker inte ens försöker uppfylla sina vallöften är därför orättvist. Som väljare har vi inte överdrivet många verktyg att utgå ifrån när vi försöker skapa oss en bild av vad som kommer att ske efter valet. Tydligt formulerade vallöften är ett sådant verktyg som inte bör kastas bort.

Men vi måste också konstatera att det inte är så enkelt att ”ett löfte är ett löfte” i relationen mellan väljare och valda. Skillnaden mellan forskarnas och väljarnas sätt att resonera illustrerar att begrepp som mandat och ansvarsutkrävande kan vara olika saker i olika situationer. Om vi vill förstå människors misstro mot vallöften är detta en viktig lärdom. Förhoppningsvis kan den bidra till att förtydliga kommunikationen mellan väljare och valda när det gäller vilka löften som ges och på vilket sätt dessa löften uppfylls eller bryts.

2 thoughts on “Bilden av den löftesbrytande politikern

  1. Ping: Men VARFÖR tycker du så? | Sagor från livbåten

  2. Ping: Om ROT-avdraget och Löfvens vallöftesdilemma |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s