Vad kan Norge lära oss om visselblåsarkultur?

I onsdags förra veckan besökte jag ett seminarium som arrangerades av Statskontoret. Det avhandlade ett uppdrag som ligger hos dem: att utreda om en gemensam visselblåsarfunktion för flera myndigheter kan vara ett vettigt verktyg i regeringens antikorruptionsarbete. Frågan får anses vara angelägen i ljuset av att (1) det finns skäl att tro att anställda ogärna amvänder myndigheternas egna, interna system för visselblåsare, och att (2) det nya förslaget till ”visselblåsarlag” anklagats för att vara urvattnat/tandlöst.

Huruvida en s.k. gemensam visselblåsarfunktion är ett ändamålsenligt och effektivt instrument för att få fler anställda att agera visselblåsare är jag inte man att svara på. Jag kan för lite om saken. Det är heller inte mitt ärende i denna reflektion på visselblåsartemat. Istället tänkte jag försiktigt väcka en fråga till liv: kan norrmänen lära oss något om hur man uppnår god visselblåsarkultur?

Nå, min ingång till ämnet. I en rapport som gavs ut av Brottsförebyggande rådet (2013) fick vi bl.a. lära oss att det tycks vara vanligast att ”korruption på svenska” upptäcks och anmäls av (1) privatpersoner, (2) den som utsätts för ett otillbörligt påverkansförsök och (3) journalister. Däremot tycks det alltså rätt så ovanligt att arbetstagare själva visslar inifrån och avslöjar missförhållanden av korruptionskaraktär. Brå:s rapportförfattare funderar över orsaken på följande sätt (s. 11):

Arbetstagare och arbetsgivare kan upptäcka misstänkta brott och sedan underlåta att rapportera eller anmäla. Det kan exempelvis bero på att arbetstagare är rädda för att uppfattas som besvärliga på arbetsplatsen, stöta sig med överordnade eller bidra till att verksamheten, eller en utpekad chef eller kollega, blir en följetong i spalterna.

Spaningen tycks äga viss giltighet. Resultat från ett par enkätundersökningar som gjorts på temat, ger nämligen eldunderstöd. En undersökning som tidningen Kollega lät göra i september 2009 visade att enbart 23 procent av de tillfrågade skulle kunna tänka sig att bli en whistle blower, en ”visslare”, om han eller hon upptäckte missförhållanden på arbetsplatsen – trots att 64 procent av de tillfrågade ansåg att visselblåsare är viktiga (Kollega, 2009). Liknande resultat återfanns i en ännu äldre studie från slutet av 1990-talet, där SKTF (1999) uppmärksammade att var fjärde kommunanställd sade sig ha erfarenhet av att på något sätt bestraffas när de framförde kritik på arbetsplatsen.

Flera lite nyare studier bekräftar de äldre intrycken. Återkommande verkar nämligen undersökningar visa att omkring varannan svensk arbetstagare inte vågar framföra kritik mot sin arbetsgivare, bland annat av rädsla för repressalier. Givet de utgångspunkter Statskontorets utredning har, och givet t.ex. Lennart Lundquists idéer om offentliga tjänstemän som demokratins väktare (plus, som jag resonerade kring här), är detta nedslående.

Sålunda: Enligt Brå avslöjas få korruptionsfall av arbetstagare. Samtidigt vågar många offentliganställda inte kritisera internt. Man skulle sålunda litet försiktigt kunna drista sig till följande slutsats: allt annat lika, kan vi ha en situation där fler oegentligheter kunde dras fram i ljuset, om bara fler offentliganställda vågade vissla. Men hur når vi dit?

Som sagt – jag har inte tänkt igenom saken tillräckligt noggrant för att ha en uppfattning om huruvida en ”gemensam visselblåsarfunktion i staten” är vägen att gå. Däremot är jag genuint nyfiken på svaret på en i sammanhanget minst lika pregnant fråga. I sin forskning har den norska forskaren Marit Skivenes intresserat sig för norskt visselblåsande, och har (här i lag med Sissel C Trygstad) av allt att döma funnit ganska uppseendeväckande saker:

Research on whistle-blowing in the Norwegian public sector shows remarkable findings compared with international research. A very high proportion of employees blow the whistle when they experience misconduct, and the majority of these people receive positive reactions.

Norrmän är alltså inte bara hyfsat benägna att blåsa i visslan – de upplever sig dessutom positivt bemötta när de väl gör det! Det är en stor skillnad jämfört med, exempelvis, det svenska fallet. Tror vi på resultatet, och önskar i större utsträckning uppmuntra till svenskt visselblåsande, finns anledning för t.ex. Värdegrundskommittén och Statskontorets utredare att snegla lite grand på Norge. Stämmer Skivenes & Trygstads slutsatser? Och vad är det då norrmännen gjort rätt för visselblåsarkulturen som vi inte vi gör, och kan vi i så fall importera det?  Det är faktiskt just i dessa termer som Statskontorets utredare resonerade i sin 2012-års rapport, Köpta relationer (t.ex. s. 69 och 236).

EDIT: Det var slött av mig att inte skriva ut vad Statskontoret lyfte fram med den norska modellen – så det gör jag här: Det utredarna främst lyfter fram är det ”Varselvernet” som infördes 2007, vilket inbegriper åtminstone två centrala element: (1) stärkt skydd för visselblåsare, men även (2) stärkta krav på arbetsgivare att skapa goda förutsättningar för att vissla då arbetstagare upptäcker oegentligheter.  Utredarna beskriver vidare den norska modellen som följer:

Alla arbetstagare har enligt den norska arbetsmiljölagen rätt att slå larm om förhållanden som är kritikvärdiga. Vad det innebär framgår inte exakt i lagtexten. Tanken är att låta bestämmelsen vara flexibel för att möta samhällsutvecklingen. Det behöver dock inte bara röra sig om lagbrott, det kan likväl röra sig om brott mot etiska normer. Utgångs-punkten är att alla anmälningar är försvarbara (s. 69). …

Statskontoret menar att den lösning som finns i dag i Norge där whistleblowing är en del av arbetsmiljölagstiftningen skulle kunna passa in i den svenska arbetsrättsliga modellen … utredningen (s. 236).

 

***

Kollega (2009). ”Vi ser oss inte som Whistle Blowers”, 30 september 2009.

SKTF (1999). Tystnaden på jobbet – en undersökning om yttrandefriheten bland kommunalt anställda. Rapport nr 2. Stockholm: SKTF.

Lyssna på Tendens kortdokumentär ”Tystnaden på arbetsplatsen”.

 

2 thoughts on “Vad kan Norge lära oss om visselblåsarkultur?

  1. En annan blygsam slutsats man skulle kunna drista sig till är ju att det alltså är fullt möjligt att skapa ett världsledande system för att motverka, upptäcka och korrigera förvaltningsmässiga oegentligheter utan att tjänstemännen agerar som demokratins väktare. Kanske är det dags att förpassa Lundquist et als idéer till historien och låta andra aktörer (e.g. medborgare, media, politiker) sköta väktaruppgiften?

    • OK. Kanske rimligt att slänga Lundquist på historiens skräphög, men inte säker på ditt argument. Menar du att det fungerar bra som det gör idag (med medborgare, media och politiker som korruptionsavslöjare), eller finns det behov av reformer på det området också? Och menar du att det är problemfritt att undersökningar så ofta visar att offentliga tjänstemän drar sig för att rapportera om oegentligheter av rädsla för repressalier?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s