Löfven och vetospelarna

Regeringsbildningens sista akt blev dramatisk. ”Jag förbjuder,” sa Jonas Sjöstedt, och lovade att fälla regeringen om den genomförde vissa av punkterna i S+MP+C+L-uppgörelsen. Vänsterpartiet hotade alltså med att lägga in sitt veto. Centerpartiet och Liberalerna kommer antagligen att göra samma sak om statsminister Löfven förhandlar för mycket med Vänsterpartiet.

En känd statsvetenskaplig teori menar att den viktigaste egenskapen för ett politiskt system är just hur många vetospelare det finns, alltså aktörer som kan stoppa ett politiskt förslag. När antalet vetospelare ökar minskar möjligheten att göra reformer, eftersom sannolikheten ökar att åtminstone någon tycker att reformen innebär en försämring. Ju fler kockar, desto svårare att laga soppa. Som alla har insett kan det alltså bli lurigt för Löfven att få någonting gjort.

Teorin har också mer specifika poänger, som jag kommer till strax. Men som alla spelteoretiska resonemang innebär vetospelarteorin att man gör extrema förenklingar av verkligheten. Syftet är att hjälpa tanken, och göra det lättare att se oväntade samband. Risken är naturligtvis att det blir verklighetsfrånvänt. Resonemangen ska alltså inte ses som exakta förutsägelser eller naturlagar, utan som en tankelek som förhoppningsvis kan leda till någon ny insikt.

Grundantagandet för de mer intressanta resonemangen är i alla fall att vetospelarna och de politiska förslagen intar olika positioner i en åsiktsrymd, ett koordinatsystem där x-axeln och y-axeln har olika innebörd. Till exempel skulle vi kunna tänka att x-axeln motsvaras av höger/vänster-skalan. Positioner långt till vänster innebär alltså att man generellt är för större statligt ingripande i ekonomin, och så vidare. Y-axeln kan vi tänka står för det som numera kallas GAL-TAN-skalan, där värden långt upp står för TAN, till exempel en mer restriktiv migrationspolitik. Men mycket politik berör flera dimensioner samtidigt. Migrationspolitiken kan till exempel få konsekvenser för jämlikheten i samhället, vilket har att göra med höger/vänster-skalan.

Alla partier har olika positioner, och vill att den förda politiken ska hamna så nära den egna idealpositionen som möjligt. För resonemangets skull antar vi att partierna värderar de två dimensionerna lika högt, och kan byta dem mot varandra. Till exempel har Centerpartiet och Liberalerna gått med på att stödja en socialdemokratisk statsminister (eftergift på den ena dimensionen) för att minimera SD:s inflytande (vinst på den andra dimensionen).

Om vi mycket grovt och tillspetsat placerar ut S, V och C i den här rymden kan det se ut som i bilden nedan. Socialdemokraterna är på vänster/höger-skalan någonstans mellan V och C, medan både V och C har preferenser för mer GAL-politik, till exempel en mindre restriktiv migrationspolitik. Jag har inte ritat ut Miljöpartiet och Liberalerna, men tänker mig att L ligger ungefär (obs) på samma position som C, och att Miljöpartiet ligger någonstans mellan S och C. De skulle därför inte påverkat slutsatserna särskilt mycket.

veto1.png

1. Vetospelarna och kärnan.

Det skuggade området är vetospelarnas kärna. Politik som befinner sig i den här kärnan går inte att förändra, eftersom det med nödvändighet gör att politiken hamnar längre ifrån åtminstone en av vetospelarna, som då lägger in sitt veto och stoppar förslaget att förändra positionen.

Det illustreras i bild 2. Partiernas positioner är detsamma, men jag har märkt ut politikens status quo med en röd punkt. Cirklarna visar de olika partiernas indifferenskurvor. Varje parti föredrar en politik som ligger innanför den egna cirkeln framför SQ, eftersom det skulle innebära att politiken hamnade närmare den egna favoritpositionen. Men man föredrar status quo framför allt som ligger utanför cirkeln. Eftersom det inte finns något område som överlappas av alla tre cirklarna kan status quo inte förändras. Det här gäller för alla status quo som är inom den gråa triangeln.

veto2.png

2. Status quo inom kärnan kan inte förändras.

Det är annorlunda för status quo som befinner sig utanför kärnan, som i bild 3. Utgångsläget är här att politiken ligger ungefär där V vill ha den på vänster/höger-dimensionen, och ungefär där S vill ha den på GAL-TAN-dimensionen. Alla tre partier skulle dock föredra en politik som ligger inom det blåa området, eftersom det skulle innebära att punkten hamnade närmare alla tre spelarna.

veto3.png

3. Alla vetospelare föredrar det blåa området framför status quo.

I teorin antas att en av spelarna är agendasättare, och föreslår en förändring av status quo, som de andra har att säga ja eller nej till. I det här fallet tänker vi att S är agendasättare, i och med att det är regeringen som lägger fram propositioner. S kan alltså välja att lägga den nya politiken så nära det egna idealet som möjligt, så länge det är inom det blåa området. Fastän ett nytt förslag innebär en förbättring för alla partier är det S som kommer tjäna mest, om de får välja den nya positionen.

Men vi ser att priset för att S ska kunna dra status quo åt höger är att man får ge efter lite grann på GAL-TAN-skalan. Vi kanske kan tänka att man går med på lite friare hyressättning (som en socialdemokratisk forskningskommissionen förespråkade) i utbyte mot utökade rättigheter till familjeåterförening för skyddsbehövande?

Hade inte V varit med hade så inte varit fallet: S hade då (i den här extremt förenklade modellen) kunnat lägga den nya politiken exakt på den egna idealpositionen, och C hade ändå tyckt att det var en förbättring jämfört med status quo, och hade avstått från att lägga in sitt veto.

Något liknande händer när status quo ligger till höger och ovanför kärnan, som i bild 4. Alla partier föredrar även här alla positioner i det blåa området framför status quo. Här skulle den nya politiken ligga till vänster om den gamla, men också här vara mer GAL-betonad.

veto4.png

4. Politiken kan göras mer vänster, så länge den också blir mer GAL.

Alla resonemang bygger som sagt på att partierna byter förluster i en dimension mot vinster i en annan. När status quo ligger väldigt nära ett partis ideal kommer de vara mycket ovilliga att gå med på någon förändring. Det ser vi i bild 5, när status quo ligger nära C:s idealposition. Det blåa området blir väldigt litet.

veto5.png

5. Status quo som ligger nära något partis idealposition kan bara förändras marginellt.

Vad tar vi då med oss från den här övningen? Det beror naturligtvis på var verklighetens status quo ligger. Men antagligen är det inte så många politikområden som är mer GAL än vad V och C skulle önska. Alla status quo borde alltså ligga ovanför, som i bilderna ovan. Socialdemokraterna kan i det läget vrida politiken närmare det egna idealet höger/vänster-skalan, i utbyte mot mer GAL-politik, till exempel en mindre restriktiv migrationspolitik.

Överenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna innehöll dock framförallt högervridningar av den ekonomiska politiken OCH liberalare migrationspolitik, vilket framstår som två förluster för Socialdemokraterna, och alltså inte i linje med teorin. Men man får anta att de tänker att de kommer vinna i andra frågor, och på så vis ta igen sina förluster.

Teorins huvudslutsats är ändå att trögheten i systemet ökar när fler kan stoppa ett förslag, och i Löfven II kommer det vara många. Eventuella reformer kommer därför som diagrammen visar innebära avvägningar, där vinster på ett område betalas med eftergifter på ett annat. Samtidigt ger den agendasättande roll som regeringsmakten innebär stora fördelar i förhandlingsspelet. Återstår att se hur skicklig spelare Löfven verkligen är.

 

 

 

 

2 tankar om “Löfven och vetospelarna

  1. Jag håller med om mycket av vad du skriver, givet att olika partier verkligen har en de facto vetorätt. Dock, Vänsterpartiets möjlighet att fälla regeringen är ju helt avhängig av att de gör gemensam sak med högerpartierna, och även om dessa idag säger sig vara villiga till detta så tvivlar jag mycket starkt på att de skulle göra det sent i mandatperioden relaterat till marknadshyror eller liberalisering av arbetsrätten. Detta, i sin tur, innebär förstås att V inte har mycket till vetorätt. Jag kan heller inte se att C och L skulle bli så värst upprörda över om S förhandlar med V om frågor som måste beslutas av riksdagen. Detta eftersom det ändå behövs stöd av borgerliga partier och/eller SD för att baxa dem igenom riksdagen. Det senare illustrerar dock ändå förstås att regeringen kommer att få svårt att få igenom sin politik utöver de specifika punkterna, så länge de inte hittar blocköverskridande överenskommelser även här.

    • Ja, du har naturligtvis helt rätt. Sen är det också en viktig invändning att regeringen i praktiken naturligtvis inte kommer lägga fram förslag utan att först förankra och diskutera dem med andra partier. Så teorin är väldigt stiliserad.

      Men jag tror ändå inte att hotet från V och de andra ska underskattas. Även om det skulle svida för Kristersson att rösta ner S på grund av marknadshyror så kommer man inte lägga fram det så. Tror inte det blir jättesvårt att motivera om de säger ”det här är en missförtroendeförklaring mot regeringen, inte mot ett specifikt förslag” och säger att den gör så mycket skada på andra områden.

      Och ”vetot” från C och L tänker jag innebär att regeringen inte bara kan förhandla vänsterut, eftersom Alliansen + SD lätt röstar ner dem då. Så de måste i praktiken tolerera de flesta förslagen, tänker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s