Varför bildade inte Jimmie Åkesson ett nytt parti? Reflektioner kring ”Satis polito”

För inte så länge sedan släppte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sin bok, Satis polito (Asp & Lycke). Den inte alldeles omedelbara titeln betyder enligt författaren ”välpolerad nog”.  Titeln ska anspela på att han trots all kritik som riktas mot honom faktiskt duger bra som han är. Bakgrunden till boken är troligen att vi ett år före valet ska få lära känna Jimmie Åkesson lite bättre.

Likheter med Kristdemokraterna

Boken leder tankarna till hur andra partier och partiledare har försökt att etablera sig. Mina tankar dras till den resa Alf Svensson gjorde med Kristdemokraterna. År 1998 gjorde Alf Svensson och Kristdemokraternas sitt dittills (och hittills) bästa val. Partiet fick närmare 12 procent av rösterna. Inför valet 2002 fanns det till och med en diskussion om att Alf Svensson i kraft av sin personliga popularitet skulle kunna vara en enande kraft som statsministerkandidat i en borgerlig regering.

Jimmie Åkesson – Satis Polito.

Ett år före valet 2002 kom Alf Svensson ut med sin bok ”Här kommer Alf Svensson” (Albert Bonniers Förlag). Jag ska inte dra liknelsen mellan Åkesson och Svensson för långt, men det finns i sammanhanget intressanta likheter. Precis som Åkesson tillträdde Svensson i unga år ledarpositionen för ett parti som ogillades av sin omgivning. Journalister och konkurrenter hade inte mycket till övers för deras sakfrågor. Men efter idogt slit och upprepade misslyckanden, bemästrade Svensson till slut uppgiften att lotsa in Kristdemokrater till riksdag och regering. Kristdemokraterna hade efter många år blivit, satis politio, välpolerade nog.

Frågan är om Åkesson kommer att lyckas upprepa Svenssons bedrift och göra sitt parti rumsrent. Efter tre år i riksdagen ses Sverigedemokraterna fortfarande officiellt som oberörbara, medan Kristdemokraterna klev rätt in i regeringen vid sitt riksdagsinträdande 1991. Det kan tyckas att Svensson hade en enklare uppgift.  Men Sverigedemokraterna har i och med en stabil flyktingkritisk opinon ett opinionsutrymme som inte har fyllts av andra partier. Kristdemokraterna hade inte lika mycket gratis och har fått kämpa på för att skapa opinion för sina frågor. Åkessons problem är/var tillskillnad från Svensson inte i att skapa en opinion för sina sakfrågor. Istället är Sverigedemokraterna i behov av att en bredare opinion accepterar dem. Budbäraren står så att säga i vägen för budskapet.

Enfrågeparti

Sverigedemokraterna försöker i varje fall på olika sätt polera upp den yta som kritikerna menar har alltför stora sprickor för att kunna tas på allvar. I sin ambition att försöka normalisera Sverigedemokraterna tar Åkesson i sin bok på sig rollen som uttolkare av folkhemstanken. På bokomslaget sitter Åkesson i en soffa och i bakgrunden återfinns en bild på Per-Albin Hansson. Bokens första kapitel inleds sedan med ett fiktivt tal av densamme. Den forne statsministern upprörs av sakernas tillstånd i dagens Sverige. Folkhemstanken har, enligt den fiktive Hansson, förkastats. Istället håller mångkulturalismen på att slå sönder det en gång så homogena svenska samhället. Hanson kommer i det närmaste ut som sverigedemokrat. Budskapet är att Sverigedemokraterna och folkhemstanken är naturlig kombination.

Åkesson vill i boken göra gällande att Sverigedemokraterna är mer än ett enfrågeparti. Sverigedemokraterna bör istället ses som ett socialkonservativt parti. Men dit är det en bit kvar. Åtminstone om man får döma av hur Åkesson disponerar utrymmet i boken. När författaren utvecklar sina tankar om de utmaningar som det svenska samhället har att hantera, är det mångkultur och invandringspolitiken som står i fokus. Det var också invandringsfrågan som fick Åkesson att gå över från Moderat skolungdom till Sverigedemokraterna, och det är det som driver honom idag. Hela det övergripande syftet med att   engagera sig är att få Sverige att lägga om sin flyktingpolitik. Han bryr sig egentligen inte om vem som gör det. Bara det görs.

Förföljd av islamister

Åkesson är förvånansvärt öppen i sin bok. Bland annat med hur han ser på sina tillkortakommanden som partiledare och som människa. Åren som partiledare har inneburit att han numer har svårt att lita på människor i sin omgivning. Han har problem att öppna sig, vilket gör att den redan slutna personen Jimmie Åkesson blir ännu mer sluten. Läsaren får även ta del av den oro han kände inför valet 2010. Om inte Sverigedemokraterna lyckats komma in i riksdagen är han säker på att det betytt slutet på hans politiska karriär. Den frågan han ställer sig är hur arbetsmarknaden skulle värdera en före detta partiledare från Sverigedemokraterna som saknar akademisk examen. Gissningsvis är Åkesson inte tillräckligt nyfiken för att vilja ta reda på svaret. Och som det ser ut just nu behöver han heller inte oroa sig.

Han berättar också om sin erfarenhet av att vara förföljd av radikala islamister. Personer med arabiskt utseende sågs cirkla i sin bil runt Åkessons bostadskvarter. Det var grannar som först rapporterade om personer som såg ut som muslimer och som visade intresse för Åkessons hus. Polisen kopplades in och ett säkerhetsföretag installerade olika typer av larm. Vid ett tillfälle fruktade Åkesson till och med för sitt liv. Det visade sig emellertid vara bygdens körskollärare. Körskolläraren är muslim och det udda beteende berodde helt enkelt på att det var elever som körde bilen.

Partiets historiska rötter

När jag började läsa boken var jag nyfiken på hur Åkesson skulle förhålla sig till partiets tidiga historia, och varför han ens gick med i ett parti med kopplingar till nazistorganisationer. Om jag förstår Åkesson rätt så verkar han se på partiet vid den tiden som en talang som drogs med sociala problem. I valet mellan sociala problem och talang, så valde Åkesson att fokusera på den senare. Likväl så undrar man egentligen hur talangfull Sverigedemokraterna var på den tiden. Om man får tro författaren så saknades en fungerande organisation, partiprogrammet hade ingen stringens och efter ett tag ansåg han att partiledningen borde bytas ut.

Sammantaget verkar det inte vara så mycket som talade för partiets potential vid den tiden då Åkesson blev medlem. Tillsammans med Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder (även kallad ”de fyras gäng”) påbörjades resan mot riksdagen. Fem år efter det att Åkesson tagit på sig rollen som partiledare bär deras arbete frukt. Därmed kan man säga att Åkesson gjorde ett strategiskt riktigt val när han fokuserade på partiets potential. Detta till trots – de ”sociala problemen” har på olika sätt förföljt Sverigedemokraterna. Åkesson återkommer också till hur trött han är på att journalister och politiska motståndare använder partiets historisk som tillhygge.  Givet att Åkessons egentliga mål är att lägga om svensk flyktingpolitik är det högst osäkert om valet av Sverigedemokraterna var omdömesgillt.

Med en fortsatt generös flyktingpolitik och en kritisk opinion finns det ett utrymme för Sverigedemokraterna att operera på. Åkesson har följaktligen stora planer för framtiden. I det långa perspektivet vill han att Sverigedemokraterna ska ta upp kampen med Moderaterna och Socialdemokraterna. I det korta perspektivet är han beredd att erbjuda Moderaterna ett långt maktinnehav. Om Moderaterna tar med Sverigedemokraterna i regeringen så skulle de enligt Åkessons beräkningar kunna regera landet under långt tid framöver. Erbjudandet är visserligen inte villkorslöst och Åkesson är djupt missnöjd med dagens moderatledning. Men Åkesson är ändå öppen för ett djupare samarbete med Alliansen.

Mediekritik

Kanske inte så förvånande ägnar Åkesson ganska mycket utrymme åt media. I dess första del är hans diskussion om svenska medier ganska intressant. Åkesson menar att partiet tjänar på de konflikter som uppstår mellan dem och det så kallade etablissemanget. När partiet hamnar i fokus ges de utrymme att föra fram sin politik. Partiets politik blir något som människor förhåller sig till. Den ansträngda relationen till Aftonbladets Jan Helins verkar på det hela taget fallit ut till Sverigedemokraternas fördel, enligt Åkesson.

Men det finns också ganska mycket jämmer och klagan över hur media rapporterar om Sverigedemokraterna. För egen del hade jag nog önskat att Åkesson ägnat mindre tid på att klaga på media. Det är ganska få partiledare som är nöjda med medias bildsättning. Däremot hade jag velat se mer om hur den första tiden i riksdagen var. Hur de togs mot i utskotten och om han över tid har märkt någon förändring i hur de behandlas av de andra partiföreträdarna. Är exempelvis Sverigedemokraternas representant en i gänget när ett utskott ger sig ut på resor och olika arrangemang, eller hålls hen på ett armlängds avstånd? Kort sagt, har Sverigedemokraterna ”normaliserats” i sitt umgänge med de andra ledamöterna?

Avslutning

Länge utgjorde Sverige ett undantag då man kombinerade generös flyktingpolitik med frånvaron av invandringskritiska partier, alternativt en politisering av flyktingopinionen. Med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har detta ändrats. Hitintills har Sverigedemokraternas framgångar stannat vid framgångar i opinionsmätningar.  Frågan är om det på längre sikt kommer att se likadant ut. I skrivande stund verkar det i varje fall som om det val Åkesson en gång gjorde när han var med och utvecklade Sverigedemokraterna står i vägen för det reella inflytande som han så hett eftersträvar. Man kan ju misstänka att det på sina håll finns strateger som funderar på hur man kan ta tillbaka röster från Sverigedemokraterna. Men här gissar jag att Sverigedemokraternas sociala problem står i vägen för en omläggning av nuvarande politik. Inget av de andra partierna vill bli förknippade med Sverigedemokraterna. Av den anledningen försvåras situationen för de partier som eventuellt lockas av att möta upp den negativa flyktingopinionen. Paradoxalt nog skulle Sverigedemokraternas framgångar kunna utgöra det största hindret för en omläggning i flyktingfrågan.  Eftersom ”de fyras gäng”  enligt Åkesson i mångt och mycket stöpte om partiet så undrar man varför de inte bara startade ett nytt parti. Förmodligen hade ett mer populistiskt parti med en radikal omläggning av flyktingpolitiken på agendan varit ett mer framgångsrikt recept.