Meritokrati – från dystopi till utopi

I den senaste tidens diskussioner om ekonomen Thomas Pikettys arbete om inkomstojämlikhetens historia och eventuella framtid har jag två gånger hört vänster debattörer referera till begreppet ”meritokrati”. Marika Lindgren Åsbrink skriver hos tankesmedjan Tiden att ”det står ganska dåligt till med meritokratin”, eftersom ärvd förmögenhet snarare än personlig förtjänst avgör människors inkomst. Agneta Berge skriver också i SvD att Piketty visar att stora inkomstklyftor ”kan hota meritokratiska principer”.

Det låter från dessa uttalanden som att vi bör vara oroade över att meritokratin är hotad. Men vad innebär meritokrati egentligen? Vanligen betecknar ”meritokratiska principer” ett system där en persons talanger och förmågor avgör hur långt denne ska klättra på samhällsstegen. Men själva ordet ”meritokrati” syftar på en överklass, precis som ”aristokrati”, men en klass som är överklass just på grund av sina överlägsna förmågor, och inte sin stamtavla. Begreppet myntades av den brittiske sociologen och Labour-politikern Michael Young i hans satiriska bok ”The rise of the meritocracy” (1958), som på svenska fått den något torftigare titeln ”Intelligensen som överklass”.

Omslaget till en engelsk utgåva av Michael Youngs "The rise of the meritocracy".

Omslaget till en engelsk utgåva av Michael Youngs ”The rise of the meritocracy”.

En fiktiv författare beskriver i boken hur det brittiska samhället fram till 2033 stöpts om till en meritokrati, och målar upp två intressanta motsättningar mellan olika principer. Den första motsättningen är mellan bördsprincipen och den meritokratiska principen. Fram till 1800- och 1900-talet var bördsprincipen dominerande. Höga offentliga ämbeten var reserverade för adeln – i Sverige fram till 1809 – och en persons position i samhället avgjordes framförallt av vilka föräldrar man har snarare än förmåga. Mot detta ställs de meritokratiska principerna. Under 1800- och 1900-talet öppnades den offentliga förvaltningen upp för ofrälse, men rekryteringsprocessen stramades också upp och förlitade sig alltmer på olika inträdesprov avsedda att mäta förtjänst och skicklighet (i USA till exempel med Pendleton Act 1883 och i Storbritannien efter Northcote-Trevelyanrapporten 1854).

Mot detta är det svårt att invända, och i mitt forskningsfält framhålls meritokratisk rekrytering efter dessa principer alltmer som en lösning på ineffektivitet och korruption inom förvaltningen (se t ex här). Men det är här det dystopiska elementet i Michael Youngs bok börjar. Den fiktiva författaren beskriver hur meritokratin som princip efter förvaltningen slog igenom i alla delar av samhället, och leder till en klassindelning efter intelligens, snarare än börd. Detta kombineras med att intelligens också avgör människovärdet, eftersom de intelligenta bättre kan bidra till samhällets fortskridande och göra att landet klarar sig i den internationella konkurrensen. Med hjälp av omfattande intelligenstester sorteras befolkningen tidigt in i rätt klass, där meritokraterna sköter det intellektuella arbetet, och den dumma underklassen jobbar med att passa upp på meritokratin. Industrijobb har sedan länge ersatts av robotar, och bara serviceyrken återstår för underklassen. Meritokratin ställs här emot jämlikheten.

”I våra dagar vet varenda människa, hur blygsam hennes samhällsställning än är, att hon har haft sin chans. Hon har testats och testats om igen. // Men har någon upprepade gånger klassificerats som obegåvad finns det inte längre någon undanflykt. // Måste han inte till slut erkänna att han befinner sig i underläge, inte därför att han aldrig fått någon chans utan därför att han faktiskt är underlägsen? För första gången i historien finns det inte längre några svepskäl.” (S. 93)

I Youngs bok uppstår sedan en ny ärftlighet av klass, eftersom meritokraterna i hög utsträckning väljer partner ur meritokratin, vilket gör att intelligensen ärvs. Detta menar ekonomhistorikern Gregory Clark är vad som förklarar att gammal adel fortfarande i dag är överrepresenterade inom samhällseliten i många samhällen – de har ärvt överlägsna förmågor (se mitt tidigare inlägg om Clarks bok).

Även om så inte behöver vara fallet tycker jag att Youngs bok är tankeväckande. Det är lätt att vara för meritokrati när det ställs emot ärvd och icke-förtjänt status, och när det handlar om tillträde till samhällseliten. Men Young sätter fingret på andra änden av skalan. En meritokrati ger också upphov till en underklass som då också har förtjänat sin plats på botten av samhällsstegen.

Young var själv förfasad över hur hans ord kommit att användas, särskilt av hans eget parti. I den här artikeln från 2001 vill han att Tony Blair ska sluta framhålla meritokratin som ett ideal:

”With an amazing battery of certificates and degrees at its disposal, education has put its seal of approval on a minority, and its seal of disapproval on the many who fail to shine from the time they are relegated to the bottom streams at the age of seven or before.” – Michael Young 2001

Även Thomas Piketty har läst Youngs bok, och beskriver också att ett modernt meritokratiskt samhälle som USA är mycket hårdare för de som inte har tillräcklig produktivitet (s. 416). Det finns givetvis mycket som talar för att vi ska fortsätta verka för de meritokratiska principerna. Men det är värt att fundera på vad som händer när alla bedöms efter förtjänst – de ojämlikheter som då uppstår blir än mer brutala, eftersom de i någon mån är ”rättvisa”, som Henrik Berggren skrev 2004. Samtidigt är ju den del av intelligensen som är medfödd omöjlig att förtjäna. Jag rekommenderar Michael Youngs bok, nästan ännu mer aktuell 2014 än 1958, till alla som funderar på frågor om ojämlikhet och social mobilitet.

3 thoughts on “Meritokrati – från dystopi till utopi

  1. Intressant! Temat pekar på att det finns en konflikt mellan jämlikhet respektive social rörlighet som ideal, men det är rätt sällan det talas om det nuförtiden. Jag skulle säga att arbetarrörelsens ursprungliga idé handlar om att uppvärdera allas roller och garantera goda villkor och rimliga löner till alla yrken, alltså en strävan efter jämlikhet. Att enbart vara för social rörlighet eller “meritokrati” (i den bemärkelse ordet kommit att få) har inte ansetts räcka, lite av de skäl som du lyfter fram i texten (det innebär inte att jämlikheten egentligen någonsin varit det enda idealet inom arbetarrörelsen, i praktiken har ju båda funnits med hela tiden).
    Däremot har nog tankefiguren att klyftor är rimliga om de så att säga har förtjänats blivit helt dominerande idag. Och då blir det ju logiskt att utgå från det i en diskussion (och tex kalla det meritokrati), och framför allt att visa när det helt uppenbart inte är så att privilegier är rättvist/meritokratiskt fördelade.
    Kommer fö att tänka på Anders Nilsson och Örjan Nyström som har nån väldigt snygg formulering om att vi aldrig varit så beroende av varandra som idag (globalisering, arbetsdelning, avancerad teknologi de flesta av oss inte kan skapa själva, etc) men att vi samtidigt aldrig varit så individualistiska. Föreställningen om att vi alla är vår egen lyckas smed är stark, men allt var och en av oss åstadkommer är ju i högsta grad en produkt också av andra, oavsett om det handlar om utbildningssystemet, de okända människor som på olika sätt bidragit till att jag kan dricka apelsinjos på morgonen, kollektivtrafiken som tar mig till jobbet etc. Banden mellan människor är kanske mer osynliga men samtidigt många fler än tidigare. Det är ju också en variant på detta med meritokrati – vad av våra prestationer har vi verkligen åstadkommit helt själva?

    • Tack för din utförliga kommentar!
      Jag ser inte heller någon konflikt mellan social rörlighet och jämlikhet om man med det menar att dottern till en murare kan bli läkare eller advokat, utan att det är en gigantisk klyfta i levnadsvillkor mellan henne och muraren. Men om man med meritokrati, som Michael Young, avser en överklass baserad på intelligens, tycker jag att det finns en motsättning.

      Men efter att ha läst din kommentar förstår jag din argumentation bättre. Som jag tolkar det nu menar du att 1) inkomstklyftor ofta av andra försvaras genom att säga att vi har en meritokrati 2) men det har vi inte eftersom till exempel familjebakgrund fortfarande är så avgörande. Alltså ett försök att slå motståndaren på dess egen planhalva?

      Men din egentliga ståndpunkt är alltså det du anför sist, att begreppet meritokrati är irrelevant eftersom det inte går att avgöra var en människas prestation börjar och den andres slutar – ett argument för att gigantiska klyftor är oförsvarbara.

      Tack för detta inlägg och förtydligande!

      • Ungefär så, fast att säga att jag tycker att meritokrati är irrelevant är lite tillspetsat (meritokrati i bemärkelsen att förmåga/ansträngning avgör var man hamnar). Jag tycker att det är rimligt att det finns inkomst- och förmögenhetsskillnader mellan människor baserat på vad de har åstadkommit. Däremot tycker jag inte att dessa skillnader kan vara hur stora som helst (bla för att det är svårt att avgöra individuella prestationer men även av andra skäl, tex att jag menar att stora klyftor leder till stor ofrihet för vissa). Jag tycker inte heller att det räcker med en politik för social rörlighet utan att man också måste inkludera ett jämlikhetstänk, mer än vad som är fallet idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s