Sedan valet har många fantasifulla förklaringar till Sverigedemokraternas makalösa framgångar lanserats. Som Andrej Kokkonen tidigare påtalat finns det dock goda anledningar att anta att Sverigedemokratiska väljare beter sig som väljare gör mest. Henrik Ekengren Oscarsson har tidigare försökt förstå framgången med hjälp av klassisk statsvetenskaplig teori. I samma andra vill jag här lyfta fram tre grundläggande trender som alla seriösa analyser bör kunna förklara. All data kommer från SOM-undersökningarna.
För det första: Andelen som tycker att det är ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar är större än andelen som tycker att det är ett ganska eller mycket dåligt förslag, men den minskar över tid (röd linje i diagrammet). 1990 ville 61 procent ta emot färre flyktingar; 2013 var det bara 44 procent. Ett ökat motstånd mot flyktingar överlag är alltså inte förklaringen till SD:s framgångar.
Samtidigt är den nedåtgående trenden inte på något sätt oförenlig med ett samtidigt ökande stöd för SD. Anledningen är att frågan är olika viktig för olika väljare. De flesta röstar utifrån sin övertygelse i frågor som jobb, skola, sjukvård och landets ekonomi, inte invandring och flyktingmottagande. Den blåa linjen i diagrammet visar hur stor andel som i SOM-undersökningarna spontant nämner invandring eller flyktingmottagning som en av de viktigaste frågorna/viktigaste samhällsproblemen. Andelen är hela tiden betydligt lägre än andelen som vill ta emot färre flyktingar.
Men, för det andra: Även om invandring inte är en av de viktigaste frågorna för genomsnittsväljaren har den blivit allt viktigare under 2000-talet. 1997-2000 uppgav endast 10-11 procent att det var en viktig fråga. Sedan 2010 har motsvarande andel istället pendlat mellan 14 och 20 procent. Givet att en pluralitet förespråkar ett minskat flyktingmottagande är det naturligtvis goda nyheter för Sverigedemokraterna.
Vad avgör då frågans placering på dagordningen? Troligen handlar det om ett komplext samspel mellan yttre omständigheter, förd politik, partiernas positionering och opinionen. Den högsta noteringen för frågan är till exempel 1993, samtidigt som många flydde till Sverige från krigen i före detta Jugoslavien. En annan topp är 2002, då Folkpartiet i valrörelsen lanserade sitt förslag på språktest som krav för svenskt medborgarskap. Sverigedemokraterna själva arbetar dessutom för att lyfta frågan. Frågans viktighet kan alltså vara både orsaken till och konsekvenser av olika partiers agerande.
Den allra bästa jordmånen för Sverigedemokraterna hittar vi i kombinationen av attityder och prioritering: Bland väljare som vill minska invandringen OCH tycker att det är en av de viktigaste frågorna. Nästa graf visar hur stor den andelen har varit över tid.
Grafen visar, i stora drag, en U-formad utveckling. Trots att allt färre förespråkar ett minskat flyktingmottagande har gruppen där SD kan tänkas ha störst stöd nästan fördubblats sedan 2000-talets början, från fyra till åtta-tio procent.
Hittills har jag bara tittat på efterfrågan på Sverigedemokraternas politik. Den sista grafen handlar istället om utbudet. Hur ser partisympatierna ut i gruppen som både vill minska invandringen och tycker att det är en viktig fråga, det vill säga de som beskrevs i det föregående diagrammet?
För det tredje: Sverigedemokraterna har under 2000-talet blivit ett alltmer attraktivt alternativ för invandringsmotståndarna. En kort period på 1990-talet valde många i den här gruppen Ny Demokrati, men partiet imploderade snabbt. Därefter fanns det länge inget bra alternativ. 2000 var det i princip ingen i gruppen som uppgav SD som bästa parti. Sedan har det gått snabbt, och tretton år senare väljer över 40 procent av de som vill minska invandringen Sverigedemokraterna. Eftersom grafen endast är beräknad på de som vill minska invandringen och tycker att det är en viktig fråga är troligtvis inte ett ökat invandringsmotstånd här den viktigaste förklaringen. Istället, tror jag, ligger den framförallt i Sverigedemokraternas allt bättre organisering. Partiet har helt enkelt blivit ett mycket mer trovärdigt och accepterat alternativ som kan ställa upp med kandidater, valmanifest, budgetförslag, reklamfilmer, informationsbroschyrer och allt annat som hör ett parti till.
Min poäng är att vi bör hålla isär de tre olika trenderna: Inställning till invandring/flyktingmottagning, frågans plats på dagordningen, och partiets trovärdighet. Även om invandringsmotståndet överlag minskar så har kärnan av motståndare vuxit, och bland dessa har Sverigedemokraterna dessutom flyttat fram sina positioner. Jag gör inga anspråk på att förklara varför utvecklingen ser ut som den gör, men den som vill förstå hur Sverigedemokraterna på kort tid gått till att bli riksdagens tredje största parti bör börja här.
politologerna.wordpress.com 
Det tror jag också. Sedan kan man också lägga till att mobiliseringen mot SD har vuxit sig starkare över tid, eller? Finns det grafer på det?
Så är det ju definitivt. Men jag känner inte till något försök att kvantifiera detta.
/Anders
Politologerna resonerar här kring ”genomsnittsväljarens” ändrade attityder, och anser bilden vara komplex eftersom genomsnittsväljaren ju fortfarande är nöjd med invandringssituationen. Det håller inte att undersöka attityder och attitydförändringar hos genomsnittsväljarna, bl.a. av det uppenbara skälet att genomsnittsväljaren inte är SD:are. I den mån genomsnittsväljarens åsikter spelar roll så har det att göra med politisk korrekthet, d.v.s. vilka åsikter som genomsnittsväljaren anser tolerabla att samtala med meningsmotståndare om. Detta förbiser Politologerna, trots att det kanske är den enda relevansen som genomsnittsväljarnas attityder har ifråga om att förklara SD:s framgångar. Istället för att se till genomsnittsväljarens indirekta påverkan på SD-väljarkåren, så borde man utifrån frågor som ”SD som riksdagsparti”, ”volymfrågan” och ”växande sociala problem i invandringens spår” studera attitydförändringarna hos de väljare som ligger i ”den tredje kvartilen” d.v.s. som inte är alldeles självklart SD:are från början (vilka alltså hör till den ”fjärde kvartilen”) men som ligger strax till ”höger” om genomsnittet i riktning mot SD-sympatier. Det är ju där som de stora attitydförändringarna har skett inom väljarkåren och som renderat SD som den enda vinnaren i valet 2014. Notabelt i en sådan förklaringsmodell som den jag nu tecknar, är att man då även kan studera attitydförändringarna i den första och andra kvartilen (t.ex. det eskalerande vänsterpolitiska våldet) som i stor utsträckning syftar till att påverka ”mittpunkten” genom hårdare och mer utdömande politisk korrekthet (ett nyckelord här är ”åsiktskorridoren”).
Jag postar denna kommentar i förhoppning om att kunna bidra på ett konstruktivt sätt till att förstå vad som just nu pågår i folkdjupet. Det är i alla fall en viktig ansats att försöka förklara detta utan att trampa i någon av fällorna ”det finns för lite politisk korrekthet” eller ”det är egentligen helt andra frågor än invandringsfrågan som gör att alltfler röstar på SD”.
Hej, jag håller helt med om din invändning om att genomsnittsväljaren inte är så intressant, men inlägget syftar till att just göra något åt den missuppfattningen. Min poäng är att det är mer givande att analysera partisympatier hos de som tycker att invandring är en viktig fråga, och i förlängningen sedan försöka förklara varför frågan är mer eller mindre viktig över tid.
/Anders
Jo, men det är fel att man så gott som alltid bara lyfter fram att andelen som svarar ”mindre invandring är ett bra förslag” minskar över tiden, och glömmer att tala om att denna andel är ca halva befolkningen samt att det är flera gånger fler som vill minska invandringen än som vill öka den. Det går inte att rättfärdiga en politik som går på tvärs mot folkviljan med att ”vi gör rätt för nu är det bara 60% som är emot den förda politiken, förr var det 70%…”
Det verkligt intressanta är ju att den invandringspolitik som förs av 7 av 8 riksdagspartier bara har stöd av 18% av väljarna. Och detta är ju ingen liten detaljfråga, utan en enormt stor och avgörande fråga för landets hela framtid. Hade man t ex i riksdagen kunnat besluta om EU- eller NATO-medlemskap på sådana premisser?
Observera att SOM-undersökningen har tre svarsalternativ om invandring där en hög andel väljer att inte ta ställning. Att bara rapportera de 45% av allmänheten som tycker att det är ett ”bra förslag” med mer restriktiv invandringspolitik i SOM-undersökningen men inte de två övriga svarsalternativ är oärlig manipulation. De facto slår man därigenom ihop ”varken eller” med ”dåligt förslag” för de läsare som implicit utgår ifrån att det finns två svarsalternativ. På så sätt trollar media 29% anhängare av invandringspolitiken till 55%. Samtidigt ger media intrycket att de 45% av allmänheten som är kritiska till invandringspolitiken är en minoritet, trots att de utgör en pluralitet. Sex av tio bland de svarande som faktiskt tar ställning är för en reduktion.
Den första frågan ber allmänheten ta ställning till förslaget att ”Ta emot färre flyktingar i Sverige”. Allmänhetens svar 2012 var:
Bra förslag: 45%
Dåligt förslag: 29%
Varken eller: 26%
En ny fråga som börjades ställas 2012 vänder på frågeställningen och ber allmänheten ta ställning till förslaget att ”Ta emot fler flyktingar i Sverige”. Svenska allmänhetens svar 2012 var:
Bra förslag: 18%
Dåligt förslag: 50%
Varken eller: 31%
Här är svaren slående: hälften av allmänheten är alltså emot den de facto förda politiken, och bara 18% är för. Räknar man bara de som tar ställning är siffrorna 75%-25% i restriktiv favör.
Hej, det är sant att det ska påpekas att det också finns ett varken eller. Men jag skrev i inlägget att en pluralitet är för minskad flyktingmottagning, enligt den här frågan.
/Anders
Jo, men det är fel att man så gott som alltid bara lyfter fram att andelen som svarar ”mindre invandring är ett bra förslag” minskar över tiden, och glömmer att tala om att denna andel är ca halva befolkningen samt att det är flera gånger fler som vill minska invandringen än som vill öka den. Det går inte att rättfärdiga en politik som går på tvärs mot folkviljan med att ”vi gör rätt för nu är det bara 60% som är emot den förda politiken, förr var det 70%…”
Det verkligt intressanta är ju att den invandringspolitik som förs av 7 av 8 riksdagspartier bara har stöd av 18% av väljarna. Och detta är ju ingen liten detaljfråga, utan en enormt stor och avgörande fråga för landets hela framtid. Hade man t ex i riksdagen kunnat besluta om EU- eller NATO-medlemskap på sådana premisser?
Hur man än räknar på det, är det så att invandringsmotståndet har minskat över tid och att detta samtidigt korrelerar med SDs opinionsframgångar. Det vittnar möjligen om att det finns en splittring i befolkningen och om vad folkviljan egentligen innebär. Men däremot säger resultaten att det inte finns en klockren samvariation mellan opinionsframgångar och partipolitiska förändringar. Om detta tycker jag att blogginlägget är tydligt.
Hur stor hänsyn tas till att många SD väljare, som ej är uttalade sympatisörer, inte heller ger uttryck för detta i några undersökningar. Antingen väljer de att inte svara eller så lämnar de oriktiga uppgifter.
Det finns en ”skämseffekt” eller kanske rättare en ”skrämseffekt” delvis grundad i känslan av uppror/motstånd mot eliten och de etablerade, Dessutom finns det hos många SDare en reell oro för repressalier om deras sympatier blir kända. Inom partiet och i de SD vänliga medierna sprids ofta bilden av partirepresentanter eller sympatisörer som förlorat jobb eller karriär pga sina partisympatier. Detta stärker utanförskapet och misstron mot andra.
Den effekten syns tydligt i att SD totalt överraskade alla experter och alla de etablerade partierna, inte en gång utan i både EU och riksdagsvalet.
Deras starka stöd var inte okänt bland oss som följt partiets utveckling, men för väljarkåren generellt och även för övriga politiker. Orsaken till detta är att riksmedierna konsekvent valt att särbehandla detta parti.
Innan EU valet visste inte ens SD om hur stort stödet deras stöd verkligen var. Och trots att de upprepade gånger sa att deras väljare normalt inte röstar i EU valet och att detta nog tydde på att de hade ett betydande stöd i väljarkåren så ignorerade både medierna och väljarundersökningarna dessa tendenser.
Det är till exempel också mycket talande att samtliga större svenska opinionsinstitut valt att inte sälja sina tjänster till SD. Det är inte alltför långsökt att tänka att denna isolering slår tillbaks på opinionsinstituten. Flera av de SD stödjande internetsidorna och bloggarna är därför öppet kritiska till medverkan i opinionsundersökningar.
Det skulle därför vara intressant att se oberoende undersökningar – SOM-undersökningarna var ganska reellt tendensiösa och deras underlag låg också betydligt utanför den acceptabla felmarginalen.
Det norska analysföretaget Sentio har hela tiden legat närmre de faktiska resultaten, dvs det verkliga stödet som SD har.
Frågan kvarstår. Varför har SD blivit rumsrena de senaste tio åren? Det har alltid funnits invandringsmotstånd så att bara säga att de blivit ”bättre organiserade” ger inte så mycket.
”Istället, tror jag, ligger den framförallt i Sverigedemokraternas allt bättre organisering.”
Samtidigt ser vi hur folk röstar på SD trots att partiet saknar kandidater och att man i val efter val kan bli företrädd av tomma stolar i kommunfullmäktige. För många SD-väljare verkar det vara minst lika viktigt att med sin röst markera mot de övriga partierna (gällande invandringsfrågan så klart, inte något allmänt missnöje), annars blir det svårt att förklara SD-väljarnas helt unika tålamod med SD:s tillkortakommanden.
”Min poäng är att vi bör hålla isär de tre olika trenderna: Inställning till invandring/flyktingmottagning, frågans plats på dagordningen, och partiets trovärdighet. Även om invandringsmotståndet överlag minskar så har kärnan av motståndare vuxit, och bland dessa har Sverigedemokraterna dessutom flyttat fram sina positioner.”
Ett litet påpekande bara; inställningen till invandring/flyktingmottagning har varit stabil under 2000-talet. Den minskning som så många är snabba med att dra fram skedde främst under slutet av 90-talet, alltså innan SD fick sitt parlamentariska genombrott.
”Hur man än räknar på det, är det så att invandringsmotståndet har minskat över tid och att detta samtidigt korrelerar med SDs opinionsframgångar.”
Som jag varit inne på skedde nedgången i invandringsmotståndet huvudsakligen innan SD började få stora framgångar. T ex så ökade invandringsmotståndet påtagligt när SD fick sitt parlamentariska genombrott i valet 2002. Den viktiga trenden, som pågick under första halvan av 00-talet, hör man dock inte så mycket om.
I två kommentarer till Anders Sundells analys ”Hur Sverigedemokraterna blev riksdagens största parti i tre grafer” riktar signaturen Marre kraftfull kritik mot det sätt som SOM-undersökningar regelmässigt presenteras. Genom en ofullständig presentation framställs det 45 procentiga stödet till ”färre flyktingar” som en minoritetsuppfattning fast det är den dominerande åsikten; den har en pluralitet bakom sig även om den inte har en absolut majoritet. Den läsande allmänheten bibringas en missvisande opinionsbild i en politiskt viktig och kontroversiell fråga.
Trots det flitiga kommenterandet av statsvetare i media sker ingen korrigering. Jag har tagit upp missförhållandet i min bok Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik och även i mail till Henrik Oscarsson. Inget svar. Jag har skickat brev till Statsvetenskaplig tidskrift och kopior till ett antal statsvetare som varit aktiva som kommentatorer i valrörelsen. Inga svar. Till sist ringde jag Oscarsson som anförde att SOM visar siffrorna för de tre svarskategorierna och det är inte institutionens fel om journalisterna gör skeva vinklingar. Men så görs inte bara av journalister utan även av anknutna forskare som Marie Demker. Oscarsson för fram argumentet att det ibland kan vara lämpligt att göra en figur med endast en kurva – men dessvärre är detta inte en sådan situation. Oscarsson argumenterar även för den diskutabla tesen att nivån är mindre intressant än trenden. Trendens relevans reduceras dock av att den fokuserade nedgången skedde för snart 20 år sedan och att det är nivån på stöd som är central för en politiks legitimitet.
Ingen skugga över Anders Sundells analys som är ett bidrag med förklaringsvärde. Många andra analyser tycks dock mer intresserade av att förklara bort än att förklara oppositionen mot den förda invandringspolitiken. Moralistiska och patologiserande hypoteser är populära. Oppositionen mot invandringspolitiken antas vara det problematiska istället för den politik som kritiseras. En rimlig statsvetenskaplig attityd är att den förda politiken med dess demokratiska underskott utgör ett fenomen som tarvar en förklaring. Ett minimikrav för opartiskhet är att se en skyldighet för disciplinen att reagera mot missvisande information istället för att blunda för desinformationen eller uppfatta det som någon annans bord.