Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan — att partiet avser att gå fram i 2014 års val utan att ha formerat ett valkoalition tillsammans med andra partier — orsakade mycket turbulens under gårdagen. Den spelorienterade mediebevakningen hade full lekstuga. Det finns som vanligt anledning att erbjuda korrektiv till de mest vildvuxna spekulationerna i form av en dos demokratistatistik. Den här gången om svenska folkets önskeregeringar under de senaste fyrtio åren. När allt kommer omkring är det ju väljarna som till slut ska bedöma trovärdigheten i partiernas ställningstaganden i regeringsfrågan. Är det Löfvens öppna förhandlingsmandat eller Reinfeldts färdigkomponerade fyrarättersmeny som kommer gillas bäst av väljarna?
Vi väljer partier i svenska val. Inte regeringar. I flerpartisystem som det svenska betyder det att regeringsfrågan alltid blir viktig i samband med valen. Redan Anthony Downs lärde oss att väljare i flerpartisystem behöver ha tillräcklig information för att kunna bedöma sannolikheten för att olika regeringskonstellationer och regeringspolitik blir verklighet efter valet. Väljarna behöver kunna räkna ut vad den egna rösten får för effekt; vilka signaler som skickas till det politiska systemet. För det mesta är det relativt enkelt att göra dessa bedömningar. Det beror på att koalitioner och partisamarbeten efter val tenderar att ingås av partier som står ideologiskt nära varandra. I det svenska fallet är det ovanligt lätt eftersom Sverige förmodligen har det mest endimensionella partisystemet i världen. ”Vem tar vem”-spekulationerna kräver inte direkt någon raketforskare.
De analyser vi genomfört under lång tid av regeringsfrågans betydelse för väljarbeteende visar att svenska väljare har stor vana att ta hänsyn till den strategiska kontexten för sina valbeslut. Det vittnar inte minst det myckna och rekordstora taktikröstandet i samband med 2010 års val. I boken Nya svenska väljare skriver jag och Sören Holmberg ett helt kapitel om Regeringsröstning som är tillgängligt för alla som har lust att läsa på ännu mer. Här finns exempelvis analyser av väljarnas uppfattningar om regeringars prestationer under de senaste fyrtio åren.
Allt pekar på att regeringsfrågan återigen blir en central frågeställning inför ett svenskt riksdagsval. Men allt tal om regeringsröstning blir lätt konstlad om vi inte kan visa att svenska väljare har åsikter om vilken slags regering de vill ha. En stor majoritet av svarspersonerna i de svenska valundersökningen har genom alla år varit beredda att sätta samman en regering när vi frågar. Realismen i de önskade regeringarna kan ibland diskuteras, men i de allra flesta fall pusslas regeringar ihop som känns igen från den politiska debatten. De önskeregeringar som är gångbara beror förstås på hur utbudssidan ser ut. Önsketänkande hos väljarna bryts mot politiska realiteter och mot vad som är sannolikt och rimligt givet omständigheterna.
Figuren nedan visar hur populära fyra olika slags regeringar har varit bland väljarna sedan 1968. Intervjufrågan gäller vilket eller vilka partier man helst vill ha med i regeringen efter valet det aktuella valåret. Frågan har ställts i Valundersökningens förvalsstudier respektive valår. Mycket klara majoriteter har besvarat intervjufrågan genom åren – som mest 2010 (94 procent) och som minst 1998 (82 procent). De allra flesta svenskar har alltså en favoritregering. Utvecklingen av andelen väljare som önskar sig en blocköverskridande regering är placerad under figuren.
I början av vår mätperiod (1968-1985) var en ren S-regering svenska folkets önskeregering nummer ett; mellan 29-36 procent av väljarna ville ha en sådan regering efter valet. Men dominansen bryts under 1990-talet då blocköverskridande regeringar går om och får fler omnämnanden som favoritregering än rena S-regeringar (31 procent 1994). I samband med valet 2002 gjorde en S-regering en tillfällig uppryckning och återtog med knapp marginal förstaplatsen före en blocköverskridande regering.
Vid valet 2006 förändrades svenskarnas regeringsönskemål radikalt. En borgerlig regering (Alliansen) hamnade för första gången i historien högst upp på väljarnas lista över favoritregering. På andra plats med cirka en fjärdedel av rösterna kom en blocköverskridande regering, följd av en Rödgrön regering som redan 2006 samlade fler väljare än en ren S-regering. En ren S-regering går alltså från mest till minst önskad på bara fyra år. Det är vid den här tidpunkten Socialdemokraterna förlorar sitt gamla klassiska försprång som Sveriges ”naturliga” regeringsparti. Andra mätserier bekräftar denna utveckling.
Utvecklingen förstärks 2010. En borgerlig alliansregering ökar ytterligare på sin ledning som favoritregering. Rekordsiffran 40 procent av de svarande önskade sig en borgerlig regering. Det tidigare rekordet var 36 procent från 1968. Men då var det en S-regering som fick det stödet. På plats två 2010 kommer en Rödgrön regering med 23 procent.
Vid det senaste valet 2010 var det bara 7 procent av väljarna som önskade sig en Socialdemokratisk minoritetsregering. Det beror givetvis inte enbart på att svenska folkets preferenser förändrats utan också på förändringar på utbudssidan: vid 2010 års val fanns inte en S-minoritetsregering på ”menyn”. Istället presenterades en Rödgrön valkoalition och en sådan regering har aldrig tidigare varit så populär som då. Bland S-väljare 2010 var det avsevärt fler (55 procent) som önskade sig en rödgrön regering än en S-minoritetsregering (19 procent)!
Blocköverskridande regeringar var mest populära i mitten av 1990-talet. Det sammanfaller med en tidpunkt då det var snubblande nära att det hade blivit verklighet. Det parlamentariska samarbetet mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna under de svåraste krisåren hade kunnat utvecklas till en regelrätt regeringskoalition över blockgränsen. Krissituationer kan tvinga fram nya samarbetsmönster.
En effekt av Alliansepoken 2004- är att sannolikheten för blocköverskridande regeringar blivit avsevärt lägre. Effekten syns tydligt också i tidsserierna över väljarnas önskeregeringar. I samband med 2010 års val var det bara 13 procent av väljarna som räknade upp partier från båda blocken när vi bad dem att berätta om sina önskeregeringar.
Källa: Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts Juridik.
politologerna.wordpress.com 
Vore trevligt om ni utifrån era statistiska redogörelser på ett tydligare sätt relaterar till er egen fråga ”Är det Löfvens öppna förhandlingsmandat eller Reinfeldts färdigkomponerade fyrarättersmeny som kommer gillas bäst av väljarna?”
Måhända har jag bristande analytisk förmåga men jag tycker inte att det framgår tydligt vad er statistik faktiskt ger oss för svar på den frågan. Saknar en slutsats som knyter an till er frågeformulering, det ser nästan ut som att blogginlägget klippts av mitt i texten och er slutsats fallit bort.
Hej Joakim! Vi använde en helt öppen fråga om önskeregering i 2010 års valundersökning. Och gräver man i materialet hittar man att andelen som uppgett en ren SD-regering som önskeregering är 0,52 procent.
Så vad är er slutsats utifrån statistiken ni just redovisat i blogginlägget? Vad kommer gillas bäst av väljarna, ”Reinfeldts fyrarättersmeny eller Löfvens öppna förhandlingsmandat”?
Själv vill jag ha en sverigedemokratisk regering. Finns det med som svarsalternativ?